- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
75

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fettisdagen. Saga från Normandie, upptecknad för Sv. Fam.-Journ. af Sune Folkeson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ovana, öron. Marin vågade icke vända om, han sträckte
fram och drog tillbaka foten, han var tvungen att
gå öfver korsvägen för att nå sin stuga, och guldet
magnet-iserade honom. Den hemlighetsfulle hade icke
lyft upp ögonen-, samlande ihop en hög kringspridda
guldmynt, uttalade han dessa ord med ihålig stämma:

"Tag deraf, men lemna något qvar!" . Ända till detta
ögonblick hade Marin icke tänkt på att tillegna sig
det minsta grand af skatten-, men tanken på hustrun,
på barnen, på den glädje, som det minsta lilla
stycke af allt detta guld skulle orsaka i hans stuga,
besegrade hans instinktlika motvilja; han sträckte ut
handen, tog ett guldmynt, ett enda - det var ändå mer,
än han hade ägt förut i hela sitt lif - och sedan,
förskräckt, icke vetande om han gjort väl eller illa,
tog han ett hopp öfver duken på samma sätt, som om
Jaan skulle löpt fara att trampa ned gräset på ängen,
och sprang allt hvad tygena höllo, utan att se sig
om.

Han sprang åt stugan till, men saktade snart farten,
började tänka och stannade helt tvärt:

"Det är djefvulens pengar!" sade han och såg på
guldmyntet, han höll i handen, väntande att se det
förändra sig till ett visset lof. Men nej! Det var
alltjämnt guld, som lyste honom i ögonen; myntet bar
kungens bröstbild.

»I alla händelser har jag inte förtjenat detta mynt,
inte vet jag häller, hvarifrån det kommer», tänkte
den hederlige bonden, "det förer kanske olycka med
sig antingen åt mig eller åt de mina."

Den stackars Marin suckade tungt, han tänkte på alla
sina bekymmer, på sin sjuka hustru, på sin döda ko,
på sina magra barnkräk-, han gjorde korstecknet.

"Allt det andra, det är Guds vilja, men dessa pengar
bränna mig i händerna", och vändande hastigt om,
liksom tviflade han på sin egen beslutsamhet, stannade
han ej förr, än vid korsvägen-, den okände satt
alltjämt qvar och räknade sitt guld. Marin gick fram,
utan att tveka, och lade myntet framför räknaren-,
denne sednare lyfte icke upp ögonen mer än första
gången, men sade med samma graf lika stämma:

"Du har handlat klokt: orätt fånget, lätt
förgånget." - Och Marin sprang, tills han stod på
sin egen dörrtröskel.

Pierre gick också hemåt, men han gjorde sig
ejjbrådtom, fast han var trött-, hans hustru grälade
jämt, och barnen voro smutsiga och förskrämda. Faderns
egoism, hans täta besök på krogen hade burit frukter,
Pierre och Seraphine voro lika fattiga, som Marin och
Rosalie, men de höllo ej af hvarandra,, som dessa
två, de trodde icke häller, som de, på de fattigas
och olyckligas Gud.

Månen höljdes i moln, den smutsiga vägen var nästan
ogångbar; bonden klef upp på ett risstängsel, hvilket
stängde ett åkerfält från vägen - allt var ödsligt och
stilla, boningshusen, spridda här och der på ängarna,
syntes på långt afstånd, och när Pierre satte foten
på den trästock, som bildade stängslets underlag,
hörde han ett buller, som om en lefvande varelse
funnits i häcken och sökt komma lös.

"Hvem der?" ropade han med en stämma, som rädds-lan
gjorde osäker. Intet svar, blott ett slående med
vingar, liksom om ’ en sårad fågel hade kämpat mot
något hinder. Pierre sträckte ut armen och fick fatt
i en kalkontupp, som fastnat i en hasselbuske.

"Min sann, är det icke en tupp!" ropade han; "hur
har han kommit hit? Hvilken tur, att råka på’n just
nu till fettisdagen!" och utan att tänka vidare på
saken, tog Pierre djuret och stoppade det i säcken,
han bar på ryggen.

"Om jag bar’en till mor Célestin?" tänkte han under
gåendet; "hon lagade då till ett kalas åt mig ensam."

Men tanken på, att krögerskan kunde känna igen
kalkonen, som säkert hörde till grannskapet, ändrade
bondens egoistiska planer.

"Hustrun och barnen få äta upp skinnet och benen»,
tänkte han och fortsatte fram till det förfallna
ruckel, som skyddade Seraphine och barnen.

Då han satte foten inom dörren, tystnade barnen,
hvilka slogos och grälade sins emellan, ty de voro
rädda för fadern; de minsta satte sig på golfvet
framför elden, och de äldre kastade sig på en hög
torra lof och låtsade sofva. Seraphine, trasig,
rödögd och med ansigtet fullt af blånader efter det
slag, mannen gifvit henne qvällen förut, kastade en
näfve ris på elden. Flamman, som slog upp genom röken,
lyste på den stora säcken, Pierre kastat på golfvet;
hustrun kände på den med nyvaknadt hopp.

"Du har köpt bröd?" frågade hon glad.

"Ändå hvassare», flinade Pierre; "jag har hittat en
kalkon, som du skall steka åt mig för min fettisdag."

"Stulit!" sade en tydlig stämma.

Hustru och man sågo på hvarandra; Pierre tänkte,
att han hört vilse; Seraphine bleknade.

"Hvar har du hittat kalkonen?» frågade hon.

"I en häck, der det fanns hvarken folk eller hus»,
svarade Pierre.

"Och dit du kommer att bära mig tillbaka!» upprepade
samma röst.

Seraphine föll på knä, kalkonen hade ju talat!

Pierre stod orörlig, bestört, förfärad; svettdropparna
perlade på hans panna.

»Tag mig på axeln!» befallde samma röst.

Pierre lydde ögonblickligen, så trött han än var och
utan att han ens haft tid att sätta sig ned eller
äta en bit bröd eller dricka ett glas cider. Han
kastade säcken på axeln och gick tillbaka samma väg,
han kommit. Först kändes säcken lätt, men vid hvart
steg kände Pierre, att bördan blef tyngre. »Jag
kan inte gå längre, jag är så trött!" Men snart
nog började han svära: "förbannade kalkon!" -. och
genast blef säcken än tyngre. När han började, bar
han icke tio skålpund, men när han gått en halftimme,
så bar han väl sina hundra, och denna tyngd böjde
honom ned under verkliga plågor. När han stannade
ett ögonblick för att hemta andan, upprepade stämman,
som kom hans blod att stelna, samma ord: "Gå på!" och
Pierre fortsatte vägen fram, utan att våga mumla en
gång, ty hvarje klagan, hvarje svordom ökade bördan,
han bar, och denna tryckte honom till jorden.

Hans steg blefvo märkbart trögare; det var med möda
han kunde fortsätta och endast genom den yttersta
ansträngning; den olycklige tänkte icke mer på
krogskylten, på fettisdagen, på de glada kamrater, han
hoppats råka på, medan hustru och barn darrade af köld
och hunger hemma i stugan; han tänkte icke på annat,
än sin trötthet, sin ängslan, sin otur (ty så kallade
han sin stöld), som hade kastat kalkonen i hans väg,
och minut efter minut kände han, huru benen vacklade
mer och mer, andedrägten blef kortare och kortare,
han badade i svett och hans skälfvande händer grepo
tag i träden och buskarna vid vägen. Slutligen föll
Pierre under bördan, förlorade medvetandet och låg der
sanslös på vägen i mörka natten, döende af hunger och
ångest. Det var kallt, den isande vinden hven i de af
lofvade grenarna, och den olycklige skulle dött der,
som en hund, utan hjälp, ifall ej Marin gått förbi;
- man hade hemtat honom till hans sjuka moder. Han
tog sin kamrat på ryggen och bar honom till första
stuga; barmhertigheten gaf den hederlige arbetaren
de krafter, som samvetsaggen beröfvat den andre.

När den olycklige återfick medvetandet och öppnade
sina förskrämda ögon, var "kalkontuppen!" hans första
ord. Ingen begrep hvad han sade, och när man sedan
bar hem honom, aktade han sig nog att tala om för
sin hustru, hvad han lidit den natten. Pierre blef
aldrig en god make, icke en god fader häller. Marins
barn växte upp och omgafvo honom med omsorger
och kärlek. Pierres familj gick det illa, och den
skingrades åt alla håll och kanter, men mannen hade
i alla fall lärt en helsosam lexa. Hur bekymmersam
än hans ställning var, huru lockande "ginstqvisten"
än föreföll honom, så lade han sig aldrig till med
andras egendom: ban hörde jämnt bakefter sig en
skorrande stämma ljuda i sina öron: "Stulen, gå på!"

10.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 15:34:15 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0079.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free