- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
79

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Familjhammaren. Efter amerikanskt original, af E-g. - Menniskan och verldsalltet, af Stella Polaris

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

79

som just han. Så liflös han än är, tyckes han gripen
af tidens frihetsidéer, ty vid hvarje tillfälle,
han skall göra någon nytta, är han genast färdig
att uträtta något onyttigt eller åstadkomma skada
och flyger lös från sitt skaft, det vill säga det
enda i verlden, som han skall hålla sig till för att
vara det, han är. Hvarje gång han lyckas drifva in en
spik, utan att denna krökes eller något annat obehag
uppstår, måste detta betraktas såsom resultatet af en
hel följd af lyckliga tillfälligheter. Sådant händer
dock så ytterst sällan!

När han slår miste och i stället för att träffa
spikhuf-vudet krossar ett par fingrar, kastar man
ut honom genom fönstret, förklarande sig aldrig
mer vilja se honom för sina ögon. Men knappt har
blodet torkat på den ombundna linnelappen, förrän
man är ute på gården att leta rätt på hammaren,
och är han väl funnen, bums är man färdig till ett
nytt försök. Resultatet blifver nu kanske ett annat,
utan att dock kunna kallas lyckligare för det.

Man skall till exempel fästa ett innanfönster. Härdad
mot kölden, har hammaren intet intresse för rumvärmens
bevar-

ande, utan flyger af skaftet och krossar rutan. -
En tafla skall upphängas på väggen. Med första
slaget krökes spiken och gör ett stort hål i den nya
tapeten. Andra slaget uteblifver, ty den sjelfrådige
hammaren flyger af till athéniennen och anställer
der den största förödelse bland en hop småsaker,
dyrbara i sig sjelfva och kanske än dyrbarare för
de med dem förenade minnena. Hammaren uppsökes och
sättes åter på skaftet, för att vid nästa slag rusa
på förmakets dyrbaraste tafla och först slå lös ett
stycke ur hennes ram och så gifva en ohjälplig skrubba
åt hennes hufvudfigur.

Förtviflad griper man olycksfågeln och - låter honom
fara all verldens väg, tror ni, som icke känner
familjhammarens historia och natur. Nej, visst
icke! Man sätter honom åter på skaftet och lägger
honom på ett säkert ställe, så att han ej kan komma
undan under den tid, förargelsen behöfver för att
dunsta bort. Och skulle den kostbara klenoden ändå
komma ur vägen, vänder man naturligtvis upp och ned på
hela huset, tills man åter får syn på den afskyvärde
familjtyrannen.

K-g.

ooli

iågot hvar af oss minnes ännu med ljuf rörelse den
tid, då, som det heter i Baggesens älskliga visa,
»vår jord oss tycktes mycket mindre vara, men
mycket mindre ondskefull också". I sjelfva verket
inskränkte sig i barndomen vår verld till den ytterst
obetydliga del deraf, som vi med egna ögon sett -
allt annat var i fullaste mening en terra incognita,
ett obestämdt, ofattligt fjärran. Ty barnet är, trots
sin lifliga fantasi, strängt bundet vid de sinnliga
förnimmelserna och förmår, åtminstone till en början,
endast genom omedelbart åskådande vidga kretsen
för sitt vetande. Ägde vi än på den tiden uttrycket
»hela verlden» i vårt språkförråd, betecknade det
likväl för oss något obestämdt och osinnligt eller
i bästa fall en sammanfattning af den lilla verld,
som vi sjelfva direkt lärt känna.

I denna mikrokosmos eller verld i smått voro vi
emellertid, trots vår medvetna litenhet, ingalunda
några ovigtiga personer - tvärtom. Ty allt hvad vi
sågo och hörde eller i allmänhet med våra yttre sinnen
förnummo, hänfördes af oss medvetet eller omedvetet
till vårt eget lilla jag, till vårt barnahjertas små
fröjder och sorger, minnen och förhoppningar. Yi växte
emellertid, vi blefvo stora - men verlden omkring
oss växte ännu mycket hastigare, och i samma mån,
som vår andliga synkrets vidgade sig, kommo vi till
klarare insigt om vår obetydlighet i förhållande till
hela jorden.

Ungefär på samma sätt har det gått med menskligheten i
dess helhet. Huru än de olika folken i sin barndom på
mythens väg sökte för sig förklara verldens uppkomst
och bestånd, hade deras verld städse en ganska ringa
utsträckning, och menniskan utgjorde den medelpunkt,
kring hvilken allt hvälfde sig. För menniskans skull
var jorden skapad, smyckad i sin yppiga blomsterskrud
och ymnigt försedd med kostliga håfvor; för att lysa
och vägleda menniskan på hennes jordiska stråt glänste
den herrliga solen om dagen, log den vänlige månen
och tindrade de tallösa stjernskarorna om natten.

Och deruppe, ofvan det blåa hvalfvet, sutto de eviga
gudarna och skådade ömsom med ett huldt leende,
ömsom med hotfullt rynkade ögonbryn ned på menniskors
barn, föremålen för deras ständiga omsorger; ja, de
aflade ofta personligen besök hos sina gunstlingar,
bistodo dem med råd och dåd i deras förehafvanden
och blandade sig i deras strider. Ty det var ej
långt från de odödliga makternas herrskaresäten till
menniskoboningarna. Att solguden på en dag hann köra
sin strålande vagn öfver himlahvalfvet, innebar
lika litet något märkvärdigt för den okonstlade
naturmenniskan, som det i våra dagar förvånar barnet,
när i sagan en fågel på en natt flyger upp till månen
och tillbaka ned till jorden.

Men i den mån odlingen steg och vetenskaperna
småningom började spira upp ur det vetgirighetens frö,
som finnes nedlagdt i menniskonaturen, började äfven
föreställningarna om jorden och den henne omgifvande
himmelen antaga en mindre barnslig form. Att den
förra länge ansågs för en flat skifva, omgifven af
verldshafvet, kan ej förvåna oss. Men redan hos de
äldre helleniska filosoferna började föreställningen
om hennes klotform småningom arbeta sig fram. Och
då mathematiken fastställt riktiga grunder för
beräknandet af långt bort liggande föremåls afstånd
och storlek, insåg man snart, att himlakropparna ej
kunde befinna sig så nära jorden och följaktligen ej
häller vara så små, som man ursprungligen antagit.

Men redan tidigt visade sig menniskan obenägen
att med afseende på verldsrymdens storlek göra
några eftergifter, som kunde anses nedsättande för
hennes inbillade värdighet och öfvertygelse om sin
egen vigt. Omkring år 450 före Kristus uppträdde
Anaxagoras med det påståendet, att solen vore större
än hela Peloponnesus eller det nuvarande Morea,
som i ytinnehåll ungefär motsvarar landskapet
Dalarne. Denna för den tiden oerhördt djerfva
försäkran väckte icke allenast allmän förvåning,
utan äfven en förtrytelse, som lätt kunnat medföra
ledsamma följder för filosofen. Hvad skulle ej då
fallet hafva blifvit, om han kunnat meddela sina
landsmän, hvad vi nu veta, nämligen att hela jorden,
laggd bredvid solen, skulle taga sig ut ungefär,
som en ärta bredvid ett kägelklot!

För den vetgiriga menniskan var det emellertid i
längden ej nog att iakttaga himlakropparna och lära
känna deras rörelser; hon ville äfven söka förklara
orsaken till dessa sednare. Det låg då, att börja med,
nära till hands att föreställa sig himmelen som ett
hvalf, hvarpå solen, månen och stjernorna sutto fast,
under det att sjelfva hvalfvet oupphörligt hvälfde sig
kring jorden från öster till vester, hvarvid solens
uppträdande och försvinnande framkallade omvexlingen
af dag och natt.

Yid detta lika enkla, som vid första påseendet
naturliga, verldssystem kunde man likväl ej länge
stanna. Först och främst visade äfven en ytlig
iakttagelse, att månen visserligen deltog i denna
himlahvalfvets så kallade dagliga rörelse, men på
samma gång tämligen hastigt rörde sig i motsatt
led eller från vester till öster. Hvem som hälst
kan öfvertyga sig om, att så verkligen är fallet,
genom att en afton gifva akt på månens ställning till
en i närheten befintlig stjerna och följande afton
förnya jämförelsen. På något öfver tjugosju dagar
har månen sålunda fullbordat ett kretslopp kring
himlahvalfvet tvärt emot dettas egen rörelse. Ett
närmare aktgifvande på solen visade, att äfven denna
himlakropp hade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 02:40:10 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0083.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free