- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
80

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Menniskan och verldsalltet, af Stella Polaris

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Bild från Varenna.

Teckning af Harry Fenn.

en dylik rörelse, ehuru vida långsammare, så att den
för att fullborda färden kring himmelen behöfde ett
helt år. Hvad slutligen stjernorna angår, ådagalade
en noggrannare iakttagelse, att visserligen de allra
flesta af dessa tycktes sitta fastnaglade på hvalfvet,
hvarför de också kallades fasta stjernor eller fixstjernor,
men att fem stjernor hade en sjelfständig, ehuru
tämligen oregelbunden, rörelse.

Dessa sju himlakroppar - solen, månen och de
nämnda fem stjernorna, med ett gemensamt namn
kallade »planeter» eller irrstjernor - kunde således
tydligen ej vara fastsittande på hvalfvet. För att
förklara deras egna rörelser tänkte man sig dem fästade
på särskilda, genomskinliga kristallhvalf eller »sfärer»,
hvilka lågo den ena utom den andra och hvar för sig
hade en sjelfständig rörelse, med jorden som medelpunkt.
Utomkring dessa sju planetsfärer följde
fix-stjernesfären och ännu tre andra sfärer.

Detta af Aristoteles framställda och af Ptolemæus
ytterligare utbildade samt efter den sist nämnde
uppkallade verldssystem antogs äfven af den kristna verlden
och betraktades under hela medeltiden, ja, långt in i
den nyare tiden, som det rätta och med verkligheten
öfverensstämmande. Åt menniskan var inom detsamma
en verklig hedersplats förbehållen, alldeles som fallet
förut varit inom hednafolkens mythiska verldssystem.
Jorden sväfvade orörlig i verldens midt, och kring
henne kretsade, drifna af hemlighetsfulla krafter, den
milde, bleke månen, de lugnt glänsande planeterna, den
strålande, värmande, lifgifvande solen och ytterst de
tallösa, lifligt tindrande fixstjernornas himmel. Men
det var ej på grund af egen förskyllan och värdighet,
utan blott och bart i sin egenskap af menniskans
hemvist och rike, som jorden kommit att intaga en så
beherrskande plats. Menniskan var jordens oinskränkte
herrskare; menniskan var också för de strålande
himmelska härskarorna en högst vigtig person, ty för
henne tände de sina facklor, henne bragte de sin hyllning
i en evig ringdans och hennes öden förutsade de
genom de olika ställningar, de intogo till hvarandra.

Och icke nog härmed: jord och himmel voro
befolkade med otaliga andeväsen, hvilkas hela uppmärksamhet
uteslutande var riktad på menniskan. Vare
sig dessa andeväsen voro goda eller onda, vare sig
de åsyftade frälsning eller förderf, vare sig de
uppträdde som ledsagande och beskyddande änglar eller som frestande och i
olycka förande djeflar - menniskan var utgångspunkten för alla deras
tankar och planer, göranden och låtanden. Ja, sjelfva döden, allbetvingaren,
för hvars makt allt annat dukade under, var maktlös gent emot
menniskan och förmådde endast för henne upplåta dörren till de saligas
boningar i de högre himlasfärerna, der hon, frälst från allt ondt, skulle
evigt dväljas i obeskriflig herrlighet.

Sådan var den ärorika plats, menniskan intog i medeltidens
verldssystem. Icke underligt, att hon ej gerna ville beqväma sig att utbyta
den mot en ringare; icke underligt, att hon kämpade till det yttersta för
att försvara den upphöjda thron, på hvilken hon sjelf satt sig, när en
dag fråga på allvar uppstod om hennes förvisande derifrån. Och den frågan
måste ändå förr eller senare väckas. Huru smickrande det ptolemæiska
verldssystemet än var för den sjelfkära menniskan, led det af ett svårt
fel, nämligen att ej kunna bringas till full öfverensstämmelse med
verkligheten. Ju noggrannare iakttagelser man anställde, desto flera
oregelbundenheter upptäcktes i planeternas gång, till hvilkas förklarande man
nödgades införa allt flera jämnkningar i det ursprungligen så enkla systemet,
ända tills detta utgjorde ett fullständigt virrvarr af kretsar med olika
medelpunkter, hvilka sjelfva rörde sig i kretsar - en trasslig härfva, som
ej längre kunde redas, endast afhuggas, liksom den gordiska knuten.

Den Alexander, som skulle utföra detta storverk, kom, och hans
namn var Copernicus. Upptagande en tanke, som redan föresväfvat
åtskilliga af de gamla grekiska filosoferna, lät han solen intaga den hedersplats
i verldens medelpunkt, som hittills innehafts af jorden, medan denna
åter fick nöja sig med att, i likhet med de fem andra då kända planeterna,
kretsa kring firmamentets strålande ljuskälla. Härigenom blef på en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 15:34:15 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0084.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free