- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
81

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Menniskan och verldsalltet, af Stella Polaris

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

81

gång förklaringen af de invecklade företeelserna på
himmelen ofantligt förenklad. Så försvann i och med
antagandet, att jorden på ett dygn vred sig omkring
sin axel från vester till öster, himlahvalfvets
dagliga rörelse, och alla himlakroppar - med undantag
af den stillastående solen - kommo att röra sig i en
enda riktning, nämligen från vester till öster, medan
hvarje rörelse åt motsatt håll förklarades endast
skenbar och framkallad af jordens egen rörelse.

Men genom den nya verldsordningen hade menniskan
i ett slag förlorat sin dominerande ställning
till alltet. Hon var ej längre himmelens utkorade
gunstling, allmaktens älsklingsbarn, det enda
föremålet för en hel andeverlds skyddande omvårdnad
eller oblidkeliga förföljelse. Det var ej längre för
henne ensam, som solen lät sitt bländande ljusflöde
utströmma och rymden smyckade sin blåa mantel med
tallösa gnistrande diamanter och ädelstenar. Der-ute
i oändligheten sväfvade andra jordar, hvilka kunde
vara hem för andra mensk-ligheter, måhända bättre
lottade, af försynen mer omhuldade än den, som
fått sin bostad på vår planet. Menniskan hade varit
den ende sonen i fadershuset: nu var hon ej längre
ens den främste, utan helt enkelt en anspråkslös
medlem i en stor syskonring. Skulle hon finna sig
i en dylik nedflytt-ning och afstå från den thron,
hvars rättmätige innehafvare hon så länge ansett sig
vara? Nej, icke utan kamp!

Och kampen begynte och kräfde sina offer, många
och blodiga offer, men de största och ädlaste hette
Gioråano Bruno och Galileo Galilei. Af dessa den nya
sanningens martyrer blef den förre lefvande bränd,
medan den sednare på ett för en sjelfständig natur
ännu smärtsammare sätt fick plikta för sin djerfhet
att med öfvertygande skärpa försvara den för menniskan
så förödmjukande sanningen. Det är bekant, huru den
redan sjutioårige gubben, hvars stora förtjenster om
vetenskapen bort tillförsäkra honom allas aktning och
beundran, fängslad och hotad med tortyr, tvangs att
offentligen afsvärja läran om jordens rörelse. Såsom
så ofta plägar vara fallet, när fanatismen reser
sig mot den fria forskningen, förklarade det gamlas
målsmän, kyrkans furstar och prelater, Guds ära kränkt
och "den rena läran» hotad genom den nya hypothésen
och sökte härigenom försvara en dom, öfver

Hvad tuppen värpte fettisdagen.

Tafla af Gust. Igler.

hvilken efterverlden ej kan uttala sig nog
strängt. Men den verkliga driffjädern var en
helt annan. Det var den i sin egenkärlek sårade
menniskonaturen, som, i förbund med ett till sitt
bestånd hotadt prestvälde, på sin sjelfviskhets
molochs-altare offrade tidens ädlaste söner.

Och huru lång tid har väl förflutit sedan den dag,
då vantron och okunnigheten satte sig till doms
öfver en man, som med vetenskapens vapen kämpade
för sanningen? Yana, som vi äro vid våra dagars
järanförelsevis fördomsfria uppfattning, tala vi
om »medeltidens mörker» som något långt aflägset,
utan att tänka på, att detta mörker sträckt sitt

välde långt in i den nyare tiden. Ty man må besinna,
att det ännu ej är mycket mer än tvåhundrafemtio år
sedan Galilei dukade under för hotet och våldet. Hans
beryktade afsvärjelse ägde nämligen rum den 22 Juni
1633 - en dag som förtjenar att hållas i minnet såsom
den, då auktoritetstron fällde sin egen dödsdom,
just då hon trodde sig vinna en afgörande seger.

Det var likväl ej blott okunniga prester och blinda
trosif-rare, som reste sig mot det kopernikan-ska
systemet; äfven framstående lärda hyste betänkligheter
mot detsamma. Den rymd, som genom detta eröfrats
åt den forskande anden, var i sjelfva verket så
vidsträckt, att till och med en vetenskapens storman,
den berömde Tyge Brahe, som förevigat sitt namn i
stjernkunskapens tideböcker, häpnade deröfver.

Mången skall säkerligen i första ögonblicket tycka,
att det för frågan örn verlds-r> rymdens utsträckning
kan vara alldeles likgiltigt, om solen rör sig kring
jorden eller jorden kring solen, så vida afståndet
mellan

dem i bada fallen ar lika. Men så förhåller det sig
alldeles icke, såsom vi genom ett enkelt exempel
skola ådagalägga. Antagom, att vi stå ute på ett
fält och hafva framför oss en trädgrupp. Så länge
vi stå qvar på samma plats, är det klart, att alla
träden för vår blick bibehålla samma ställning till
hvarandra. Men förflytta vi oss ett stycke, låtom
oss säga hundra fot, rakt åt höger eller venster,
blir förhållandet ett annat. De främst stående träden
tyckas hafva ändrat sitt inbördes läge, åtskilliga,
som förut voro synbara, hafva blifvit undanskymda,
medan åter andra, förut osynliga, trädt fram i
dagen. Allt detta likväl under förutsättning, att

Sv. Familj-Journ. 1885,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 02:40:10 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0085.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free