- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
84

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En sommarnatt. Utkast af Ring

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Utkast af Ring.

iksom matt silfver, jämnfärgadt, icke glittrande eller
blänkande, låg vattnet stilla, slumrande. Icke mycket
högt deröfver lyste månen med dämpadt ljus. Vattenytan
skulle återgifvit dess bild, om icke en sammanhängande
slöja af dimma legat öfver sjön. I henne uppsögos
strålarna så tätt, att hon blef glänsande hvit;
vid stränderna var hon uppfästad i furornas mörka
grenar. Emedan natten var så lugn, att icke ens
asplöfven vaknade, stodo ock de höga tall- och
grankronorna alldeles stilla-, eljest skulle slöjan
öfver sjön sönderrifvits. Nere vid vattenbrynet var
hon dragen ett stycke in i skogen och virad flera
hvarf kring hvitglänsande björkstammar och här och
der hängde hon så högt, att elfvor skulle kunnat
dansa under, om sådana funnits. Till dans inbjöd
också marken, ty hon var en mjuk matta, öfversållad
med diamanter.

Allt sof sin lugna sommarsömn. Blåklockorna drömde
med hopslagen kalk-, endast de höga gräsen, som stodo
skyddande öfver, voro alldeles vakna. Smultronen
glänste mörkröda, nästan svarta, som om de slumrat med
öppna ögon. Vassen nere i vattnet hviskade ej längre,
som den gjort hela qvällen, och hvarenda liten våg var
lullad till sömn för att desto tidigare kunna vakna,
då morgonvinden skulle komma och hälsa på i skogen.

I en vik af sjön låg, till större delen undangömd
af hängbjörkar och alar, en grotta, bildad genom att
granithällarna remnat, hvarefter blocken af mäktiga
naturkrafter kastats tillsamman, så att ett ansenligt
rum uppkommit.

I de många vrårna derinne var det ännu alldeles
stilla, ty vattnet slumrade, liksom hängbjörkarna
och de simmande neckrosorna. Kallt och drömmande låg
månens sken öfver de gråa blocken, skarpt framhållet
af nattens mörkaste skuggor.

Men stunderna gledo, och så for der en svag vind
fram öfver sjön, drog krusade spår efter sig och dog
först i den innersta vårn af grottan. Neckrosorna
rörde först yrvakna på sig, och straxt derpå gick en
hviskning ute bland vassen, att morgonen randades. -
Det var blott prat, men det tilltog, då nya

Ola Persson på ålfiske. Teckning för Sv. F.-J. af
Bing.

vindar kommo, starkare än den första.

Snart blef det ändå lifligare derinne. Ty vågorna
qvick-nade till, och med detsamma började det klinga
mot stenväggar och remnor, som en svag, obestämd
sång. Den vann i styrka och tonade åter af, för att
blott få mer kraft, upprepades och besvarades från
de allra minsta gömslen, och efter dess takt vaggade
och gungade nymfer på breda, bäriga blad, grottans
genljud var med, så att det klingade kraftigare;
brisen tilltog och satte lif i hängbjörkarna; månens
spegelbild hade längesedan brutits i tusentals små
glittrande silfver smy eken, som nu summo i ett bredt
band öfver viken.

Emellertid var alltsamman blott en sommarnatt på
landet, sådan som tett sig otaliga gånger oförut.

Men sjelfve gamle Ola Persson, »Aldöden» benämnd,
som nu rodde sakta fram med sitt bloss långs stranden
och i allmänhet ej hade namn om sig att vara poetiskt
anlaggd,

hade dock morgonen efteråt sagt, att den natten var
»okristligt grann».

Gubben var ute med sitt åljärn och ställde till
oreda på sjöbottnen. Brisen hade förmått honom att
lemna sjöns mer öppna delar och söka lugnare vatten
inom vikens stränder. Och nu kom ekstocken ljudlöst
glidande fram mot grottan. Biosskenet glittrade i gult
och rödt kring båtens förstäf, och i det skarpa ljuset
sågs gubbens gestalt, framåtlutad och uppmärksamt
spejande ned i djupet.

Ola Persson skänkte alltemellanåt de månbelysta
stränderna en forskande blick. Jämte allt det
materiella i sin lifsåskådning hade fiskaren fått
ett öga, som var tämligen vaket för förhållanden,
hvilka ej hade att göra med det dagliga

brödet och dettas nödtvungna anskaffande.

För tillfället i fråga kunde läggas ännu
en omständighet, som förklarade gubbens täta
hufvudvridningar. Då han rodde ut på natten, saknades
nämligen den andra ekstocken. Detta ställde gubben
i sammanhang med, att unga Augusta, hans dotter,
vid samma tid ej fanns hemma samt att mor hört, huru
klinkan på studentens dörr alldeles straxt förut hade
»klirpat».

Sist nämnda personlighet var född på landet fjärran
från Ola Perssons sjö, hade derpå genom arbete knogat
sig fram och hade nu regnat ned i denna trakt af
verlden för att idka botaniska studier. Familjen
Persson blef hans värdfolk för sommaren. Pojken
var hygglig, hade samvete och var nog barnslig
att hålla en flickas dygd helig. Men mor Persson,
som hade observerat den unge mannens intresse för
Augusta, var af ett synnerligen misstänksamt lynne
och hade nu en gång för alla satt sig i sinnet, att
vid minsta anledning skulle pojken få afsked från
deras hem. Hennes förhållande till »herr Lundin» var
för öfrigt blott en yttring af den allmänna ovilja,
hon hyste mot folk, som börjat i stugan och sedan
kraf-lat sig upp till rang af herrskap, »lldöden»
var ej på långt när af en så djup karaktär. Men

han hade en svaghet, som var kanske det mest
betecknande hos honom, näst hans träffsäkerhet
med åljärnet; han var nyfiken, så det kittlade uti
fingerspetsarna, då något mystiskt tilldrog sig. - Och
man har skäl att antaga, det denna känsla haft mycket
att säga, då gubben gick till sjös den natten. Ty
icke voro månskenet och brisen väder att hugga ål
i. Men åljärnet kom bra nog till pass, då gubben
snodde utefter stränderna.

Plötsligt upphörde fiskaren att plaska med
stången, hvarmed han sakta framrott ekstocken. Ty
det lät alldeles, som någon sjungit ett stycke
derifrån. Yinden, som låg rätt på grottan, framdref
båten, och snart var det alldeles säkert, att
någon sjöng i närheten. Randen af blossets sken
på vattnet irrade oroligt i en vid cirkel, bruten
af småvågor, försvann derpå i en liten skog af säf,
men när ekstocken sjelf hunnit dit, hade skenet redan
glidit uppför de gråa blocken vid grottans mynning. I
säfven stannade ekstocken af sig sjelf, och fastän
det prasslade starkt mot plankorna, hörde nu Ola

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 02:40:10 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0088.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free