Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En sommarnatt. Utkast af Ring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
86
. »Slog far sej?»
»Nä - men ålarna gick i sjön, kan hon begripa,
nattskärra!»
»Ja, så ä’ det att vara nyfiken», tänkte Karl Lundin,
men högt sade han: »Ola Persson blef våt.»
»Ja, jag ä’ sur som käringens mjölk i aftse.»
I nattens svärmiska ljus rodde en grupp öfver
sjön. Ola Perssons gamla lykta, som brann i ekstockens
akter, belyste relingen af en i marvatten gående
farkost, bogserad af herr Lundin. Ola Persson och
Augusta dröpo, den förre af väta, den sednare .af
ovett. Och så nådde man hemmet, då solens första
strålar kilade fram öfver sjön för att taga del af
»åldödens» motgång.
I djupt begrundande satt fiskaren, iklädd sina
söndagskläder, ute på gungbrädet och såg på
utsigten. I den kostymen kunde han ej arbeta, och på
en linstump svängde för vinden mellan två träd hans
stöflar jämte diverse persedlar.
Mor Dorothea kom ut ur köket och gick fram för att
känna på gubbens benkläder. Derpå gick hon åter in
och yttrade, då hon passerade mannen: »Du bär dig åt,
som ett svin!» Orden, som framkastats mer i form af
en stilla reflexion, nådde dock föremålets öron. Efter
en stund kom mor åter ut,
»Hva* var det, du slängde åt mej nysscns?» frågade
husets herre, hågad att taga upp stridshandsken.
»Hva* säger du?» svarade hon med skärpa i ton och
minspel.
»Skällsord kan du svälja sjelf; du kunde för resten
behöfva sköljas bättre, än jag.»
»Ah - sjön visste nog, hvem som behöfde det
bäst.»
»Var det inte du, som sa’ sjelf, att jag skulle ro
ut?n
»Båd jag dej ta’ ålen med fingrarna, gamle stabb?»
»Du har ett grannt munklaver, du!»
»Munklaver! Har du ställt till annat än spetakel,
se’n den der studenten kom hit och började rota i
jorden? Du tänker visst, att han skall gifta sej med
tösen, men, si du, då blir du lurad på det, liksom
på allt annat, som du får i skallen. Och den, som
också blir lurad, det ä’ hon, för det synes nog, hva*
han har för tag i sej - men det ska’ jag säga dej,
att inte slipper han in fler gånger i det här huset,
för i morse så var det jag, som gaf honom respass, så
han minns det, och vill du ställa om galenskaper här
på gården, så -» Hon talade till rymden, albuskarna
och de svängande klädespersedlarna, ty gubben hade
redan dragit sig tillbaka från ett fält, der han dock
alltid till sist led nederlag.
Studenten hade lemnat stället och Augusta. Liksom
hvarje ung man i hans ställning, lofvade han att
återkomma nästa sommar. Och den sommaren kom, men
icke herr Lundin.
När det var någon särdeles vacker månskensafton, hörde
det till regeln, att Augusta rodde bort till grottan,
der hon tog plats på den flata hällen och plundrade
en eller annan neckros, genomgående den gamla kedjan
af tankar: »kommer - kommer inte».
Men bland kamraterna på Flustret vid Upsala hade
studenten Lundin trefligt nog. Han sjöng mycket, men
suddade aldrig. Emellertid gick tiden, och det blef
ännu ett år till, sedan han skildes från Augusta. Och
så blef hennes bild en smula otydlig för hans minne;
han förblandade henne med en del unga flicktyper, som
funnos i hans omgifning, hon skymdes bort, glömdes
till och med för kortare perioder, och han började
känna, att han egentligen i grund och botten icke var
så fästad vid henne. Men en hågkomst af henne satt
dock fästad med de djupaste rötter i hans själ. Det
var hennes sista ord vid skilsmessan:
»Jag tror, att du kommer igen. Gud välsigne dig!»
Minnet af de orden hade under två års förlopp icke
hunnit blekna i någon mån.
En sommarqväll satt han i det herrligaste
månsken ute med qvartetten långt in på natten och
sjöng. Kamraterna blefvo svärmiskt och allvarligt
stämda, ty det omgifvande sceneriet var sådant,
att rått skämt ej kunde serveras. Natten var andlöst
lugn. Kallt, drömmande månsken gjorde allting sagolikt
vackert, och dimman drogs i långa slöjor öfver nejden
rundt omkring. Kamraterna samtalade fåordigt. Man
slöt sig hvar och en allt mer inom sig sjelf, tills
slutligen någon föreslog Neckens polska.
Och så klingade de herrliga harmonierna och orden
genom natten. Naturen lyssnade, som om hon aldrig
förr hört sådana toner. Yers följde efter vers. Och
när så tystnaden åter inträdde, var Lundin blek som
ett lik, och der glänste en tår i hans öga. Derpå
sade han plötsligt kamraterna godnatt och gick.
»Jag tror, att du kommer igen -» ringde och ringde det
i hans öron. Och daggen i gräset gnistrade, konvolveln
drömde med hopviken kalk% men blåklockorna upprepade
sakta: »Jag tror, att du kommer igen.»
Det måtte ligga något jättekraftigt i en oskyldig
flickas tro på en man!
Nu hade tre år förrunnit, och hvarken Ola Persson
eller hans maka tänkte längre på studenten. Om
Augusta gjorde det, så lät hon åtminstone aldrig
förstå något i den vägen. Hon var för det mesta
glad, som vanligt, skötte sina sysslor och var för
öfrigt en alltför prosaiskt anlaggd natur, för att i
allmänhet hängifva sig åt känslor. Det var blott de
der egendomliga månskensqvällarna, som hon blef litet
underlig till mods. Då hade hon icke riktig ro förr,
än hon sett alla göromål i hemmet undanstökade och
fick komma ut i båten.
Och det lagade sig just till att blifva en sådan
qväll, då Ola Persson satt ute på gungbrädet och knöt
fast fiöten i den långa noten. Ännu kunde gubben se en
stund till. Derpå skulle han, innan månen hunnit högre
upp, ut på sjön och bringa förödelse bland ålarna.
Augusta gick förbi ned mot ekstockarna. Gubben såg
upp och gaf henne ett leende.
"Du tycker om sjön, tös!»
n Ska’ far ha’ den gamle båten?»
»Nä’ vars. Ro du ut ett slag! Men se’n får du hjälpa
mej att ro.»
Flickan satte af från stenen och lät mest
ekstocken glida för den svaga vinden, som låg från
land. Skuggorna kommo från stranden, bredde ut sig
längre på vattnet, nådde flickan och gingo förbi
henne, så att hon bortskymdes. Men det började glänsa
bjert bakom skogens furor, och månens stora skifva
steg sakta upp öfver topparna, så att flickan kunde
tydligt urskilja konturerna af omgifningarna.
En god stund hade förflutit, sedan hon rodde
ut. Brisen hade alldeles mojnat af, och det var så
lugnt, att man kunde höra det minsta knäpp inne från
skogarna. En koskälla pinglade emellanåt några enstaka
toner, torra grenar knastrade under kreaturens fötter,
någon gång hördes i fjärran prestens hund, som aldrig
teg, då han borde tiga.
Augusta lät årbladen flyta och satt på midteltoften
med armbågarna mot knäna och hakan stödd i ,
händerna. Af farten dref båten ännu något. Då
prasslade det nästan omärkligt mot ena sidan och
en präktig neckros gled med sin kalk utefter
relingen. Flickan böjde sig ned och fångade
blomman. Hennes tankar voro nog ännu kring det gamla
ämnet, ty hon började afplocka blad efter blad af
den hvita kransen.
Då väcktes skogens eko af ljudet från karlröster
borta vid Ola Perssons strand. I samma sekund föll
blomman ur flickans hand och hon blef sjelf lika
hvit i ansigtet, som de blad, hon nyss afryckt. Hela
hennes själ gick upp i en bäf-vande fråga: Var det
icke lians röst? Hon lyssnade, så att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
