- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
87

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En sommarnatt. Utkast af Ring - Skilda synpunkter, af Job - Nervösa växter

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hon hörde hjertat dunka. Åter klingade genljudet af
röster från furuskogen, derpå blef en stunds tystnad
och så kom ett friskt skällande rop: »Augusta Nu ä’
jag här!»

Till en sekund sammansmälte de långa tre åren. Känslor
af oemotståndligt jubel strömmade genom det unga
hjertat och blåste i ett enda tag bort mycket, som
samlats der under mörka vinterqvällar, det brusade
i ekstockens för, det dallrade
i luften, skogens mörka kant blef mångdubblad,
det gnistrade af ljus öfver allt, ty månens
strålar brötos till rikaste mångfald genom de
glänsande perlorna i flickans ögon, då hon med
öfvermenskliga krafter dref farkosten framåt,
för att få vakna upp igen efter sin treåriga,
sanna dröm, att han skulle komma åter – blott
af det enkla skälet, att hon trodde på honom!



Skilda synpunkter.

Nyss var marken hvit af snö,
full af bjellerlåt,
Men i natt har kommit tö,
Och allt före strukit åt.

Ett beramadt slädparti
Får nu hastigt skjutas opp,
Och man svär i raseri
Vid båd’ ande, själ och kropp.

Kroppar ha’ de, som förslå
Uti välfödd korpulens.
Men bra djerft att svära på
Deras själars existens...

Mången dock med glädje ser,
Huru vintern, lång och kall,
Ändtligen ett löfte ger
Om att en gång varda all,

Mången, som haft ondt om bröd,
Ondt om ved på spiselhäll,
Medan sorglöst öfverflöd
Akt i vargskinnspels och fäll.

Job.



Nervösa växter.

Ehuru det med bestämdhet blifvit visadt, att växtrikets
medlemmar ej besitta några som hälst organ, hvilka
likna djurens nerver och skulle kunna gälla för
apparater, genom hvilka känselverksamheten yttrar sig,
så har man dock i yngre tid såsom nervositet betecknat
egendomliga företeelser hos växter, då dessa visa
en sällsam öfverensstämmelse med de symptom inom
djurkroppen, hvilka härröra från nervsvaghet.

Vi veta, att dålig näring, bekymmer och trägna
omsorger, öfveransträngning och mångfaldiga andra
inflytanden, som störa menniskans normala utveckling,
förmå framkalla det tillstånd, som, huru olikartadt
det än uppträder, fått sig det allmänna namnet
nervositet tillagdt, och genom enahanda orsaker är det
äfven möjligt att göra enskilda plantor så nervösa,
som om de vore begåfvade med verkliga nerver. Bekymmer
och omsorger inverka visserligen icke på plantorna,
då hos dem saknas hjernan, i hvilken lidelserna
hemlighetsfullt uppstå och såväl smärta som fröjd
födas för att af lösa hvarandra i herraväldet ända
till det ögonblick, då ytterverlden förgäfves söker
genom sinnenas dörrar tränga in på nervernas gåtfulla
centralorgan, hvilket i lifvet förmådde gifva en verld
gestalt, i döden deremot tiger och förgås såsom det
från trädet fallna bladet, hvars spår inom kort icke
mer finnas. Men väl blifva plantorna nervösa genom
bristfällig näring och öfverretning.

Många växter sluta mot aftonen sina blommor,
andra åter hopfälla sina om dagen utbredda blad,
när solen går ned, så att det ser ut, som om
de begåfvo sig till hvila och insomnade. Nästa
morgon, då dagsljuset åter lifvande vänder
tillbaka, öppna sig blommorna och utveckla sig
bladen. Detta se vi hos vår så kallade acacia, hos
bönornas späda blad, hos klöfvern, sensitivan och
otaliga blommor, som smycka trädgården och fältet.

Blifva de större och mindre blad verkligen trötta,
hvilka om aftonen sjunka nedåt, som om de ej besutte
mer kraft, eller de, hvilka sluta sig till hvarandra,
såsom om de sökte ömsesidigt skydda hvarandra mot
den nattliga kylan?

Man kunde nästan tro det, ty slutna tulpaner och
crocus öppna sig, om de utsättas för skenet från en
lampa, och känsliga plantor sluta sina blommor under
tiden för en solförmörkelse, liksom om natten brutit
in, och förblifva i en kort sömn, till dess solens
glänsande strålar åter uppnått jorden.

De små sidobladen af den australiska sötklöfvern,
som äfven hos oss går till i drifhus, svänga under
dagens lopp upp och ned flera gånger i minuten
och hvila under natten. Föres växten in i ett
mörkt rum, så somnar han in och rör sig ej, men
han kan genom konstgjordt ljus väckas om natten
och svänger då sina blad som om dagen. Får han
likväl stanna för länge i mörkret och hindras
han genom belysning från en lampa att somna in
under nattens lopp, så gripas de små bladen af en
stelhet, som om de försjunkit i en dödslik sömn,
sådan den iakttages hos menniskor, hvilka efter en
ovanlig ansträngning, i synnerhet efter lång vaka,
hemfalla under ett slags skendöd. Den öfverretade
plantan hemtar sig först efter någon tid, om
hon ostörd återgifvas åt normala förhållanden.

Beaktansvärd är den omständigheten, att ångor af
kloroform och ether verka lika förlamande på känsliga
växter, som på menniskor och djur. Betäckes en
sensitiva, hvars blad sammanlägga sig vid lindrigaste
beröring, med en glasklocka, i hvilken man gjutit
några droppar kloroform, så förlorar hon inom kort
sin känslighet och kan vidröras, utan att bladen
slå ihop och bladskaftet såsom förskräckt sjunker
ned. Sensitivan har genom det bedöfvande giftet
blifvit lika slö och känslolös, som en menniska,
som står under alkoholens inflytande, hvilket
kloroformens vida öfverträffar. Tvingas plantan att
längre tid lefva i kloroform- eller etherångor, så
blir hon sjuklig och stannar i sin utveckling, för
att slutligen duka under, liksom menniskor, hvilka
beherrskas af alkoholens dämon.

Uppdrager man växter i en jord, hvilken kemisten genom
lämplig behandling beröfvat all järnhalt, så skjuta de
bleka, gulaktiga blad och få, såsom botänikern säger,
bleksot. Sättes emellertid något järn i upplöst form
till det vid vattningen använda vattnet, så antaga
bladen snart en mörkgrön färg och växten frodas,
sedan hennes bleksot, liksom menniskans, blifvit
kureräd med järnpreparat.

Man uppdrog en gång känsliga sensitivor i blomkrukor,
hvilkas jord blifvit på olika sätt tillblandad, så att
de enskilda plantorna städse på ett eller annat sätt
fingo otillräcklig näring. I en blandning af två
delar förmultnade växtämnen och en del sand växte
sensitivorna högre och bladrikare än sådana, som
uppdrogos i nästan ren sand. Detta synes ej märkvärdigt,
ty man vet, att plantorna stanna i växten och blifva
förkrympta på mager jord; men på sensitivorna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 15:34:15 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0091.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free