- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
89

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nervösa växter - En bland många. Novell af Amanda Kerfstedt (forts.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kunde iakttagelser göras, som lemnade högst
intressanta, hittills ej iakttagna, fakta.

Vid dålig näring voro nämligen sensitivorna så
känsliga, att redan den lindrigaste vindstöt eller
drag föranlät dem att sluta sina blad, under det de
ordentligt närda kamraterna hvarken slöto sig för
vinden eller påverkades af sakta beröring. Ingen
af de förra frambragte blommor; de visade en gul
sjuklig färg och dogo snart ut. Sensitivorna, som fått
tillräcklig näring, stodo godt ut med en temperatur
om sex till åtta grader Celsius, hvaremot de dåligt
närda exemplaren vid denna temperatur, som för deras
fortkomst var för låg, dukade under. Den dåligt närda
plantan ägde lika liten motståndskraft mot menliga
inverkningar, som den på svältkur satta menniskan.

Öfverretning, berusande ämnen och bristfällig näring
kunna försätta växterna i ett tillstånd, som har den
största likhet med den så kallade nervsvagheten,
hvaraf öfverretade, utlefvade och bristfälligt
bespisade menniskor äfvenledes understundom lida,
ehuru växterna ej hafva ett spår af nervsystem.

För mången skall det kanske vara en visserligen
otillräcklig tröst att veta växtverlden innesluta
kamrater i lidandet, till andra skall möjligtvis
medlidandets känsla tränga sig vid den tanken, att
det också finnes arma och elända bland växterna,
som råkat på ofruktbar mark eller in bland törne och
tistel, och de erinra sig då menskobarnen, af hvilka
många duka under, liksom experimentatorns sensitivor,
stilla, stumt, blott märkbart för det öga, som lärde
och ville se.



En bland många.

Novell af Amanda Kerfstedt.

(Forts. från sid. 62.)

Ottil behöfde några ögonblick att hemta sig. Hon
stängde dörren, och de sutto åter midt emot hvarandra
vid den halft slocknade elden. Hon lade tyst mer
bränsle på, så att den lågade upp och klart belyste
dem båda. Hon, iklädd en smakfull, mörk drägt, som
behagfullt framvisade hennes intagande figur, med
det rika, guldbruna håret, som en vacker ram åt detta
liffulla, talande ansigte, hvars skönhet var sådan,
att hvarken tid eller sorger tycktes kunna vidröra
den. Han, förhärjad, vissnad, ovårdad, dock alltid
bärande på sin panna tecknet af en fallen storhet.

»Tack, Walter!» sade hon slutligen. »Jag kände
mig lycklig att beskyddas af dig. Och detta är det
sällskap, du finner så lockande!»

»Jag medger», sade han, »att de icke vunno på att
uppträda i bredd med dig.»

»Vill du nu, medan vi nu sitta här allena, berätta
mig dina öden.»

»Öden har jag icke haft; jag har haft ett naturanlag,
det är allt, och jag har gifvit vika derför. Jag
började i intelligenta kretsar af ett allvarligare
slag – vetenskapsmän, embetsmän, män ur den högre
industrien. Vi sutto tillsamman om nätterna och
hade trefligt, men jag kände beständigt, att jag var
inom hvirfveln, så min trefnad var i början icke så
stor. Emellertid de visste sitt mått – jag visste icke
mitt. Måhända saknade de mitt anlag, måhända tålde
de mer, måhända hade de en kraftigare vilja. Deras
mått var, att endast blifva litet lifligare i
konversationen, utan att derför blifva högljudda,
att blifva litet kärvänligare hvad känslorna
beträffar, utan att blifva ömt närgångna. Jag blef
ofta oregerlig; det behagade dem icke. Man började
undvika mig, att behandla mig med en viss kyla,
man fruktade, att den måttbestämda aktningsvärdheten
skulle lida af bräck genom mig.

Nå väl, jag såg mig om på annat håll – först bland
glada bröder från scenen, bland konstnärer och
författare. Här gick det qvickt och uppsluppet till,
någon gång groft, men det var alltid elegans i det
grofva. Mina extravaganser generade icke, de stodo
icke en för alla och alla för en, men måhända hade jag
ej nog esprit, måhända låg min genre allt för mycket
åt det pessimistiska hållet, man började med att höja
på axlarna åt mina infall, man slutade med att finna
mig smått tråkig. Jag öfvergick till handelskårens
legioner – kassörer, afsigkomna grossörer, reseombud,
med mera; men det sällskapet blef snart enformigt
för mig. Qvickheterna smakade siffror, hela högen
saknade originalitet. Det återstod mig ännu en krets,
stfm förtjustes af att upptaga mig i sitt skötte. Du
har nyss sett den – denna hop, som skummat fradgan af
bildadt folks konversation, men verkligen är för naiv
att äga bottensatsens mörka grums. De äro i sanning
godmodigare, än du tror, och bland dem är jag ännu
ett orakel. Vi hafva hyrt en sal i nästa qvarter,
der vi hafva vår klubb, och der de äfven då och då
hafva sina baler.»

»Hvarför säger du, de hafva sina baler,
hvarför icke så gerna, vi hafva våra?» sade
hon med en föraktlig krökning på läppen.

Det drog öfver hans drag ett af dessa barnsliga
leenden, som i sin klarhet blifva sä vemodiga på ett
förhärjadt ansigte. De flesta ruinerade män hafva
något barnsligt i sin karaktär, och derför finner man
dessa obeskrifliga leenden så sällan på andra anleten,
än deras.

»Emedan jag ej besöker dem», sade han godmodigt. »Det
måste finnas en ängel, som glömt att fly ifrån mig
med alla de andra. Du har kanske anropat honom att
stanna, och besynnerligt nog har han lydt dig. Det
är kyskhetens ängel, Ottil.»

Hon steg upp. Hon böjde sig. öfver honom och kysste
sakta hans panna. Hon såg honom genom en slöja af
tårar, och hon tyckte åter, att hennes kärlek var
stark, som döden.

»Minnes du», sade hon efter en lång paus, »det
lån, jag fick af dig till hjälp åt den olycklige
jarnvägstjénstemannens familj?»

»Åh, det var längese’n. Det var dessutom en gåfva.»

»Jag är rik nu, Walter, och jag skall betala det,
men; med ett vilkor.»

»Och det är?»

»Att jag får använda det, som jag vill, oaktadt
penningarna äro dina.»

»Hvad har du då för stora planer?»

»Ingenting bidrager så att fördystra en förut
nedstämd sinnesstämning, som det att man icke vårdar
sin yttre menniska; det ingifver rent af afsmak för
en sjelf. Du skall aldrig komma dig för med någon
kraftansträngning i det syftet, derför skola dessa
trehundra kronor användas till en passande uppsättning
af kläder åt dig.»

»Hvad du anser passande, skulle i sjelfva verket
vara mycket opassande. Hvar enda en af mina vänner
skulle peka fingret åt mig. Det vore rätta sättet att
geinast utesluta mig ur deras samfund och ställa oss
å ömse sidor i en skef ställning. Sjelf skulle jag
icke häller trifvas i dem. Jag har ännu qvar några små
resurser till förtjenst, så det är väl icke egentligen
af brist, jag har det så har.»

»De skola i alla fall finnas här innan veckans
slut», sade hon med bestämdhet. »Och nu till
något annat. Vet du, att din utredning af
fideikomissfrågan befunnits vara den rätta?»

»Nej, verkligen! Nå ja, de voro åsnor, som icke kunde:
se det förut. Det var ju tydligen den enda lösningen.»

Men det var ett lif i hans ögon, som bevisade,
att han icke var oberörd af framgången trots allt,
hvad han förut försäkrat om sin känslolöshet.

»Den unge grefven lofvade mig tusen kronor, om jag
vann processen», mumlade han, »få nu se, om han
håller ord.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 02:40:10 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0093.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free