- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
91

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En bland många. Novell af Amanda Kerfstedt (forts.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

91

»Ni är icke längre rädd för mig, ser jag", sade han,
»men hvarför skall en så ung varelse, som ni, gå så
sent ut på hufvudstadens gator?»

»Jag brukar icke göra det i vanliga fall, men i afton
var jag nödsakad dertill», sade hon.

»Ingenting borde tvinga er», sade han allvarsamt. »Ni
vet icke, hvilka faror ni kan löpa i denna ödsliga
trakt.»

»Jag fruktar verkligen för återvägen. Jag visste icke,
att det var så mörkt.»

»Och hvart ämnar ni er, om jag törs fråga?»

»Till Regeringsgatan, till bokförläggare P.»

»Aha - en ung blåstrumpa således!»

»Jag vet icke, hvad ni menar», sade hon oskyldigt.

»Jag menar, att ni är en ung dam, som beträdt
författarskapets stig.»

»Åh, så ni talar! Nej, jag tecknar små taflor för
att illustrera böcker.»

»Fädernearf», mumlade främlingen. »Nå ja, hvar och
en har sitt arf - det ena gifver bröd och det andra
förtär bröd. Och ni säljer dessa taflor?»

»Ja, jag har lyckats att få köpare under detta sista
år. Det är med teckningarna till andra delen af ett
arbete, hvars första del redan är utkommen, som jag
i afton är ute. Ni kan ej tro, hur roligt det var
att se dem tryckta. Han var så god och gaf mig ett
exemplar.»

»Och ni förtjenar bra, förmodar jag?»

»Ja», sade hon, »jag förtjenar bra. Men i afton
skulle jag önska, att kunna femdubbla dem. De äro
endast tio.»

»Och ni får - hur mycket för stycket?»

»En krona stycket.»

»Skulle ni vilja tillåta mig att följa er till
bokförläggaren och för några ögonblick öfverlemna er
portfölj i mina händer?»

Hon kastade en hastig blick på honom.

Hans långa, oordnade hår, hans tofviga skägg,
hans nedhängande hatt, hans fläckiga rock, allt var
sluskigt och af-skräckande. Det var endast rösten,
som, underbart skön, ingaf henne en sådan trygghet
och ett sådant lugn.

»Våga ni risken», sade han halft skämtsamt, »jag
ämnar icke stjäla den af er.»

Hennes veka hjerta rördes, och hon skämdes öfver sin
granskning af hans person.

»Jag hoppas, att ni icke kan handla lågt mot en så
värnlös varelse, som jag är», sade hon hastigt och
blygt.

»Var icke så säker på det», sade han, gifvande vika
för bitterheten inom sig. »Ni har kanske läst om en,
som kan för skapa sig till en ljusets ängel.»

Hon såg upp på honom med en barnsligt förskrämd blick,
men som de just voro framme vid boden och han räckte
fram handen med ett »nå, hur gör ni?» gaf hon honom
hastigt portföljen.

De inträdde tillsamman.

Främlingen gick fram till disken. Långsamt öppnande
portföljen, började han vid skenet från lystern på
väggen att noggrant granska teckning efter teckning.

»Jaså, ni är ändtligen här med taflorna. Yi ha’ allt
fått vänta, texten är redan uppsatt», sade herr P.,
vändande sig till Fanny.

»De äro verkliga små mästerstycken», sade den
okände, då han lade den sista teckningen tillbaka i
portföljen. »Ni bör ej sälja för mindre än tio kronor
stycket. Jag är händelsevis tafvelkännare.»

»Vi hafva affären uppgjord oss emellan, den unga damen
och jag», sade herr P. skarpt, »och vi behöfva ingen
främmande inblandning.»

»Men den unga damen har just anförtrott mig att
vara hennes homme d’affaire», sade främlingen med
en höghet i tonen, som kom Fanny att undra, om han
verkligen vore en förklädd prins, »och jag tror icke
något aftal blifvit gjordt angående betalningen från
den ena gången till den andra. Jag beklagar er»,
sade han med en axelryckning, »att hon beslutat att
höja sitt pris.»

»Är det så?» sade herr P., vändande sig till
Fanny, »och står denne herre i något slags
slägtskapsförhållande till er?»

»Jag ville gerna - det vill säga jag behöfde väl
förtjena mer», stammade Fanny förvirrad, »och jag
tror, att jag på vägen önskade att kunna femdubbla
dem.»

»Men det är ju möjligt», sade främlingen och tryckte
med en ljudelig knäppning till låset på portföljen,
»att denna lilla oberäknade utgift generar er. Jag
räknar händelsevis några bokhandlare bland mina
närmaste vänner.»

»Sade ni femdubbla, min fröken», sade herr P.,
alltjämt vändande sig till Fanny. »Tiderna äro svåra-,
men i betraktande af att ni ritat mycket åt mig,
så vill jag för denna gång gå er önskan till mötes.»
Han lade särskild tonvigt på orden »för denna gång»,
drog häftigt upp penningelådan, tog ut en sedel på
femtio kronor och räckte henne.

»Tag den tillbaka», sade Fanny och brast i tårar. »Om
det ej varit för det, att tiderna äro svåra, så hade
jag aldrig begärt det. Ni har varit god mot mig -
utan er hade vi kanske svultit ihjäl. Tag den, -
gif mig tio kronor, - jag vill icke hafva den.»

»Se på henne», sade främlingen dystert, »och tänk på,
huru länge ni ockrat på henne, ty ni vet ganska väl,
hvad dessa teckningar äro värda.»

Bokhandlaren vände sig bort, - han var rörd. Han
tog den erbjudna sedeln, utbytte den mot en annan,
som han omsorgsfullt vek tillsamman och tryckte i
hennes hand. Han råkade sjelf hafva en dotter af
hennes ålder.

»Se så, gråt icke mer, lilla barn, vi skola nog komma
öfverens för framtiden. Farväl, farväl!» Och dermed
gick han in i det angränsande rummet, sedan han först
med en vårdslös nick i dörren mot främlingen tillaggt:
»Ni kan vara nöjd med er underhandling, ehuru det är
hennes tårar och icke edra ord, som bevekt mig.»

»Låtom oss skynda hem!» sade Fanny, då hon uppskakad
tömde sin portfölj på disken. »Jag har varit alltför
länge borta. Jag är säker om, att Brigitta redan är
orolig för min skull.»

De gingo åter ut på gatan och vandrade tysta sida
vid sida.

»Skulle ni icke i skenet från detta bodfönster ändå
undersöka den skatt, ni fått?» sade slutligen mannen
med den slokiga hatten.

»Hvilken skatt? - Ah, betalningen, tio kronor, det
är nog rätt.»

»Åh ja, men se på den ändå för ro skull, man bör ej
taga emot pengar så der oräknade. Var icke rädd, jag
skall icke rycka dem ifrån er och springa min väg.»

Men hon kände sig rädd, och det var icke förr, än
han hejdade henne med att lägga handen på hennes arm,
som hon stannade och vecklade upp sedeln.

»Hundra kronor», utropade hon, »jag måste genast
återvända.

»Det behöfver ni icke. Det är icke något misstag å
hans sida. Dessutom är det just, hvad de äro värda.»

»Tror ni verkligen», sade hon och slog för första
gången upp sina stora, mörka ögon klart mot sin
följeslagare, »att jag med godt samvete kan behålla
denna stora, oerhördt stora summa, som min egen?»

»Jag icke endast tror, jag vet det.»

»Och det är er, jag i första hand har att tacka
derför», sade hon med darrande röst. »Hvad skall jag
göra, för att visa er min erkänsla?»

»Ni skall aldrig mer gå med en främling, såsom ni
gjort med mig.»

»Hur kunde jag hjälpa det? Ni trugade er ju på mig»,
sade hon litet tyckmycket. »Ack, älskade sedel»,
fortsatte hon och tryckte den mot sin kind, »nu skall
gudmor icke sitta inne längre. I morgon dag skall hon
ha’ ny kappa och ny hatt, och nu i afton kalas. Ack,
hur herrligt!»

»Och ni sjelf?» sade han och såg på hennes tunna,
ur-växta kläder.

12*

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 02:40:10 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0095.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free