- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
93

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En bland många. Novell af Amanda Kerfstedt (forts.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

93

Men hon suckade, när hon sade det, en trött suck, som
talade, om huru ofta hon tröstat sig sjelf på detta
sätt, huru mången gång hon hoppats och väntat och
blifvit besviken. ^ Och utanför planket på stenbänken
satt en man med hufvudet begrafvet i händerna, och
hans suckar hördes liksom ett eko af dem derinnanför -
men kanske tyngre, djupare ändå.

Huru han gick fram och tillbaka på golfvet, dag
efter dag, under hela veckan! Skräddare hade varit
der, skomakare likaså, och hela attiraljen låg nu
färdig och välordnad in i de minsta detaljer. Men
intet beslut var fattadt, tvärtom, för hvarje ny dag
reste sig hans motvilja, hans motståndskraft allt
skarpare. Han vaknade med ett "jag kan det icke"
och han somnade med ett "jag vill det icke". De tusen
kronorna hade kommit tillika med ett förbindligt bref
från den unge fideikommissarien, men han rörde dem
icke, och brefvet kastade han på elden. Så skred det
fram till Lördags afton.

"Josef, har du begrundat den besynnerligheten, att
menniskan, hur hon ställer, omöjligt kan få vara i
fred?"

"Jag sitter just nu och begrundar den."

"Du? Hvad ger dig anledning dertill?"

"Ett anbud."

"Jag trodde, att du lofvat att dela ljuft och ledt
med mig."

"Men detta är af en qvinna."

"Ja, de äro födda att störa vår ro."

"Och rent ut sagdt, så har jag beslutat att antaga
det. Det är min kusin Rachel, hon blef enka för
ett par år sedan och har en liten handel. Helt flux
har hon fallit på den idéen, att hon behöfver ett
manligt biträde att föra böcker och sådant mer och
hon har föreslagit mig platsen på mycket fördelaktiga
vilkor, med förbehåll att jag tillträder den redan
om måndag."

Walter betraktade honom under tystnad.

"Äfven du, min Brutus?» sade han slutligen bittert för
sig sjelf. "Låt mig vara ensam", tillade han högt.

Han fortsatte sin promenad allena. "Usla
mennisko-natur", mumlade han mellan tänderna,
"förgäfves har en röst inom mig höjt sin uppmanande
stämma i alla dygders namn, förgäfves har jag ställt
framför mig bilden af dessa båda qvinnor, den ena
med bristande hjerta, den andra med ett brustet;
jag var alltjämt lika hårdnackad. Men denna lilla
omständighet, att jag förlorar den, som blifvit
förtrogen med mina vanor, denna eländiga rubbning
i urverket omkring mig, den gör mig böjd att gifva
efter. O, mensklighet! Stoft är ditt namn."

Måndagen kom. De hade icke vidare talats vid om den
saken, men nu tog Josef till ordet.

"Jag måste verkligen lemna er i dag, herre. Rachel var
här på morgonen. Hon ger sig ingen ro, stackare." Och
den lille juden smålog belåtet.

"Äfven jag spårar i detta en qvinnas finger, en
qvinna, som är grym genom sin omsorg och som med
allt för mycken skarpsinnighet spårat upp den sårbara
punkten», sade Walter för sig.

Derefter gick han fram till Josef, ruskade honom
i kragen och utbrast: "Du fåle judsjäl, du trolöse
tjensteande, du enfaldige fruntimmersdyrkare, skaffa
genast hit en barberare!"

Sedan han utsagt dessa ord, var det, som om en verklig
känsla af glädtighet fått makt med honom.

"Jag helgar dig detta skägg och dessa lockar, min
Josef», sade han, sedan barberaren ankommit. "De äro
fyraåriga, liksom din trogna tjenst. Både de och du
falla af från mig för en qvinnas list."

"Eller för en qvinnas kärlek", smålog Josef och tänkte
på enkan, kusinen.

"Eller för en qvinnas kärlek", eftersade Walter,
i hast allvarsam.

"Hvad tror du, Josef? När man vill restaurera en
tiggare, brukar man ej då föreslå honom ett båd?»

"Jag har aldrig restaurerat någon tiggare, men ett
bad anser jag alltid välgörande."

»Nå väl! Bär då denna grannlåt till badhuset vid ändan
af gatan. Jaså, der ligger adresskortet. Stoppa det
i bröstfickan. Sedan kan du om en timme infinna dig
för att åter-bära hit min gamla menniska. Det blir
den sista tjenst, du kommer att göra mig, Josef."

"Men ni är väl icke missnöjd på mig?" sade juden med
tårar i ögonen.

"Du är en menniska, du som jag", sade han. "Vi kunna
godt taga hvarandra i hand och vara vänner."

Och dermed gick han.

»Här är jag, tant, vill du än en gång öppna dina
armar för mig?"

"Ottil! Är det verkligen du sjelf In sade fru
Örngranat och reste sig från soffan, på hvilken
hon hvilat. "Återkommen till Sverige. Hvilken kär
öfverraskning! Och så oförändrad, strålande och stark
som förr."

"Jag önskade, jag kunde säga detsamma om dig, älskade
tant, men du ser blek och lidande ut, mer än jag hade
väntat."

"Det är endast en tillfällighet, min älskling. Jag
blef litet skrämd härom afton och det grep mig
så. Jag tyckte jag såg min aflidne mans gestalt här
utanför fönstret, såsom han såg ut de sista åren af
sitt lif. Det var så uppskakande, Ottil, att jag ännu
icke riktigt repat mig derefter.»

"Bor du här alldeles ensam med Brigitta?»

"Nej, jag har Fanny hos mig. Du minns Fanny, som det
för länge sedan var fråga om?"

»Ja, det minns jag nog.» Hon hade satt sig på en låg
stol invid soffan och hennes hand låg i den gamla
fruns hand.

»Och Walter, får jag nämna honom?» sade fru Örngranat
sakta.

"Det får du visst", sade Ottil och bemödade sig,
att hennes röst ej skulle röja hennes fruktan-,
"han är mig ännu mycket kär."

"Tack, mitt barn, jag visste, att du icke kunde
svika! Du kan ej tro, Ottil, hvad dessa fyra sista
år varit tunga, alltsedan han fick sin sysselsättning
i Göteborg."

"Göteborg?" stammade Ottil.

"Ja, han flyttade dit, när du reste till Amerika. Han
fick det så bra der, men tänk dig, att han ej varit
hemma på hela denna tid. Jag har försökt att vara
tålig, att vänta utan att klaga, men nu på sista tiden
har jag tyckt, att jag knappt skulle kunna bära det
längre."

Ottil såg upp i det milda, tärda ansigtet och svarade
ej.

"Jag fruktade framför allt, att hans ansträngningar
skulle bryta honom i förtid; du minnes, hur
söndersliten han var den hösten", fortsatte den
gamla. "Han hade varit litet oförståndig, hade
åtskilligt att reparera och behöfde arbeta. Men
att aldrig gifva sig tid att resa hern, det var för
mycket."

"Men han skref väl?"

"Naturligtvis. Han sände mig då och då ett bref och
ibland innehöll det äfven penningar. Han är så öm. Men
i går, Ottil, kom der ett», hon drog fram ett bref
under kudden, der hon haft det gömdt, »måhända är
det den oväntade glädjen, som gjort mig blek, ty nu
ändtligen kommer han.»

»Hvilken fröjd!» utropade Ottil och drog ett djupt
andetag, »du kan ej tro, hur innerligt jag delar
den.»

»Här är brefvet. Det var skrifvet i Göteborg måndags
afton. Jag tycker hans bref gå bra långsamt, det
måtte vara slarf på posten. Efter hvad jag tycker,
borde jag kunna vänta honom när som hälst.»

»Hvad har du der?»

»Det är en sedel på hundra kronor», sade fru Örngranat
och smålog. »Han sänder den, på det jag rnå värdigt
fira hans hemkomst. Jag är så glad, att han skämtar
just som i forna dagar.»

Ottil vek tankfull sedeln. »Förlåt mig, Walter, att
jag misskännt dig», tänkte hon i sitt hjerta och
hon kände en obeskriflig lust att kyssa den lilla
papperslappen.

»När du har så mycket i tankarna, tant, vet jag ej,
om jag vågar komma fram med min bön till dig.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 15:34:15 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0097.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free