- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
98

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Torkade blad - Tankeläsningen. Af O. Hammann

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

98

Du är kall och stel och stum, Som ett lik i forskarns
rum, Och hans redskap aldrid räcka Att ur dvalan upp
dig väcka.

Längtan, som ej tid kan hafva, Ingen bildnings
bördor qväfva, Längtan utan ro och namn Till naturens
modersfamn, Skall du obesvarad hafva I var barm och
aldrig nå Målet, der du ro kan få? Kan din åtrå ingen
mätta, Nämna ordet, ack, det rätta, Som förmår att
lyfta bommen Till den slutna helgedomen,

Bräcka glaset, bryta buren, Låta men’skan än en gång,
Lik ett barn i moderns fång, In i ögat se naturen
Utan blygsel eller tvång?

Men derute vårsol blid Strålar öfver dal och lid,
Knoppar svälla, fågeln q vittrar, Hur det spirar, hur
det glittrar! Ut till vårdagsdoft och ljus, Ut att
lyss till granars sus, Ut att höra trastar sjunga,
Skåda lifvet sjelft, det unga - Bort med torkade
fragment, Kammarqvalm och bokeprent!

Af O. H amin arm.

Den, som ännu i våra dag-ar kan betvifla fäkta, sådana
som den ani-mala magnetismen och dess clair-voyance,
bör ej längre heta misstrogen, utan okunnig.

Schopenhauer.

i vem minnes ej det uppseende, spiritismen under åren
1877-79, i synnerhet efter Slädens produktioner, inom
alla bildade kretsar väckte - ett uppseende så stort,
att man kunnat tro sig återflyttad till Cagliostros
tid? Naturforskare af hög rang, fysiologer, såsom
en Zöllner och Fechner, ja, hela vetenskapliga
kommissioner, underkastade de spiritistiska fenomenen
en sorgfällig pröfning och kommo till det resultat,
att för dem, en massa uppenbara bedrägerier till
trots, måste ligga till grund en hemlighetsfull och
outredd kraft. Och dessa ting mellan himmel och jord,
om hvilka vår kathedervisdom sedan Hamlets dagar
ej drömt, funno ytterligare en förklaring genom
antagandet af en för våra sinnen ej förnimbar fjerde
dimension hos föremålen.

Men sedan kom helt naturligt reaktionen. Spökrädslan
slog om till skämt öfver vetenskapen, som låtit draga
sig vid näsan af eskamotörer, och ett nytt yrke,
antispiritisternas, fann en lönande marknad.

Det är, som bekant, med Stuart C. Cumberland, detta
yrke kulminerat, och om det, att vara i hvar mans
mun, betydde detsamma som namnkunnighet, så kan utan
tvifvel denne Cumberland räkna sig till samtidens
namnkunnigaste män. Hvarhälst han uppträdt, i London,
Newyork, Wien eller Berlin, har samhället genast
anstuckits af en epidemi, den man skulle kunna
kalla Cumberlandfeber, och den olycklige hertigen
af Cumberland har ej på långt när gifvit pressen så
mycket att bestyra, som hans tankeläsande namne.

Märkvärdigt nog aflöper det ej ens hos Cumberland så
alldeles utan hemlighetsfulla krafter. Hans program
sönderfaller i taskspelarkonster, hvilka - till
exempel klappandarnas uppträdande - han på ett helt
naturligt sätt förklarar, och de såsom "tankeläsning»
betecknade prestationer, som af honom först satts
i scen och dem han skrifver på räkningen af en för
honom i synnerlig grad egen kraft.

Om vi än måste bekänna oss till Hamlets åsigt och
i materialismens påstående, att allt i denna verld
kan mekaniskt förklaras, knappast se annat än en
skäligen grund fras, så behöfva vi dock ej derför
tro på Cumberlands underbara kraft såsom något för
honom så synnerligt eget.

Sjelf påstår han, det är sannt, att tankeläsningen,
lika så väl som hans antispiritistiska trollerier,
låta förklara sig på naturlig väg. Men under det han
sjelf gifver sin publik förklaringen på de sednare,
nöjer han sig i fråga om de förra med den allmänna
utsaga, att det för känsliga personer vid kroppslig
beröring med andra, till följd af de sednares ofri-

villiga muskelrörelse, är möjligt att läsa deras
tankar. Innan vi åberopa de klassiska vittnen, som
skola intyga, det vi här verkligen hafva att göra
med en underbar kraft, måste vi i korthet erinra
om sjelfva sakförhållandet, sådant det vid den
Cumberlandska tankeläsningen, i Sverige utöfvad af
Bishop, presenterar sig.

Man gömmer någonstädes i ett rum något föremål,
till exempel en knappnål. I hvarje fall behöfver
tankeläsaren kroppslig beröring - oftast genom
omfattande af handleden - med någon annan person,
som af honom kallas »subjekt" och ej allenast noga
vet, hvad det är, tankeläsaren skall uppsöka eller
göra, utan äfven på ingenting annat tänker än just
detta. Tankeläsaren låter alltså binda för ögonen på
sig, fattar sitt subjekt om handleden och drager det
genom rummet förbi bord, stolar, bänkar och folk,
tills han befinner sig i närheten af knappnålen,
den han slutligen efter ett ifrigt letande med
handen påträffar under en herres rockkrage eller i
stoppningen på en stol.

På detta sätt har Cumberland upprepade gånger sökt och
funnit knappnålar på långa afstånd, öfver både gator
och torg. Föremålet behöfver naturligtvis ej alltid
först gömmas undan; kronprins Rudolf af Österrike
företog sig att af alla krafter tänka på sin hund,
och Cumberland drog - alltjämt med förbundna ögon
och sjelf öppnande alla dörrar - prinsen, följd af
hofsällskapet, skyndsamt med sig genom slottets
salar, vestibuler och korridorer, ända tills han
funnit hunden, der denne låg i sin vrå. Då förmågan
att med all viljans kraft koncentrera sina tankar på
en viss punkt är olika hos olika individer, så egnar
sig också det ena subjektet bättre för experimentet,
än det andra; häraf kommer sig, att somliga försök
icke eller åtminstone ej genast lyckas.

Den vanliga förklaringen af denna för åskådarna
spännande och öfverraskande handling går ut derpå,
att lätta rörelser och ryckningar i den subjektets
kroppsdel, som vid-röres, för en känslig hand skola
angifva den riktning, i hvilken det föremål, som
upptager subjektets tankar, befinner sig. I sjelfva
verket är tankeläsaren ledd, ehuru han synes leda,
och den omständighet, att hans ögon äro förbundna,
lättar sökandet i stället för att försvåra det, emedan
han derigenom mer och uteslutande kan öfverlemna
sig åt sin känsel. Härvid förutsattes alltså, att
vid ansträngdt tänkande på ett föremål nerver och
muskler komma i en viss rörelse och således kunna
angifva riktningen till det ställe, der tankarna
dväljas. Likaså förmodas, i motsvarighet härtill, att
tankeläsaren följer känselns anvisning och således
väl äfven medvetet gör detta supponerade nerv-
och muskelspel hos subjektet till föremål för sin
noggranna iakttagelse.

Denna nästan alltför naturliga förklaring motsäges
af det ögonskenliga förloppet, i det tankeläsaren
drager sina subjekt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 15:34:15 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0102.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free