- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
99

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tankeläsningen. Af O. Hammann

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

–– 99

med sig och sjelf visar tecken till nervös
oro. Likaledes faller af sig sjelft, att vid nämnda
förutsättning experimentet kan lyckas endast då
det tänkta är ett konkret föremål och ej ett blott
begrepp, och uppgiften består således ej så mycket
i ett läsande af tankarna, som ej fast mer i ett
uppsökande af föremål.

Emellertid visar Cumberland äfven sin färdighet i
utletandet af siffertal, till exempel de på en sedel
befintliga, hvarvid han likaledes betjenar sig af ett
subjekt, som då måste uteslutande tänka på en siffra i
sender. Cumberland uppskrifver likaledes hvarje siffra
för sig på en tafla. Egentligen sönderfaller detta
experiment således i lika många sådana, som det i
fråga varande talet har siffror. Yid en representation
i Berlin föll det sig händelsevis så, att den använda
sedeln hade ett ytterst lågt nummer, låtom oss antaga
8. Som bekant, föregås denna åtta i tryck af ett
antal nollor, motsvarande tio-, hundradetalen, och så
vidare i summan utgifna sedlar af samma slag, så att
om denna till exempel utgör en million, så tecknas det
ofvan nämnda numret: 0,000,008. Tankeläsaren tycktes
blifva osäker, då nollorna flera gånger återkommit.

"Tänk skarpare derpå!» uppmanade han sitt
subjekt. Slutligen hade han dock på sin tafla
nedskrifvit det rätta talet.

Kan man månne äfven här tala om någon af subjektet
gifven ledning? Men möjligt är dock, att något
taskskspelar-knep varit med i spelet - hvad veta vi?

Dessa äro alltså experimenten, och denna den allmänt
antagna, liksom af Cumberland sjelf framställda,
naturliga förklaringen af saken. Vi kunna nu afhöra
våra vittnen, af hvilka Goethe redan inom pressen
åberopats, Kant och Scho-penhauer deremot ej. Då nu,
trots den framgång, med hvilken Cumberland och andra
tankeläsare afslöjat en mängd bedrägliga medier,
spiritisternas församling näppeligen sammansmält,
och å andra sidan tankeläsningen, samme mans förment
originella prestation, trots ofvan nämnda^ så otroligt
naturliga, förklaring, i den allmänna uppfattningen
ännu omgifves af ett visst hemlighetsfullt dunkel,
så kan det ej undvikas och bör ej häller väcka någon
förvåning, att jämväl vårt vittnesförhör något litet
sväfvar ut i anderiket.

Goethes vittnesmål har tagits i anspråk på
grund af ett meddelande i Eckermanns "Samtal» med
skalden. Eckermann hade på hösten 1827 berättat honom
en dröm från sin barndom, som bokstafligen slagit in,
och Goethe svarade, att sådant ganska väl kunde ligga
i vår natur, om vi ock ej ägde den rätta nyckeln
dertill.

»Vi omgifvas af en atmosfär, om hvilken vi ännu ej det
ringaste veta, hvad det allt är, som rör sig i den,
eller huru det står i förbindelse med vår ande. Så
mycket är väl säkert, att i vissa tillstånd vår själs
tentakler kunna nå utöfver sina kroppsliga gränser
och att en förkänsla af, ja, till och med en blick
in i närmaste framtid är den medgifven.»

Goethe skall också sjelf, om man får tro en uppgift
af hans tjenare, samma natt, som en del af Messina
genom jord-skalf förstördes, hafva yttrat: »Antingen
pågår en jordbäfning i detta ögonblick eller kommer
det en.»

Såsom bevis på de hemliga verkningar, vissa personer
utöfva på andra, berättade Goethe, utgående från den
omständighet, att vi alla famla omkring i mysterier
och under samt att elektriska och magnetiska krafter
inom oss ömsom tillbakastöta oss, ömsom draga oss
till sig, följande fall:

»Det har ofta, dä jag promenerat med en bekant och en
bild af något föremål stått särdeles lifligt för min
själ, händt mig, att min följeslagare straxt derpå
börjat tala om detta föremål. Vidare lärde jag en
gång känna en man, som plötsligt, utan att säga ett
ord, genom blotta makten af sin ande kunde bringa
till tystnad ett i det lifligaste samtal inbegripet
sällskap; ja, han kunde till och med framkalla en
stämning, i hvilken hvar och en kände sig obehagligt
berörd. Alla hafva vi något af elektricitet och
magnetism i oss ... Det är möjligt, till och med
sannolikt, att en ung flicka, hvilken, utan att veta
det, befunne sig i ett mörkt rum till-

samman med en man, som ämnade mörda henne, skulle
hafva en obestämd känsla af hans okända närvaro och
öfver-fallas af en ångest, som drefve henne till
det rum, der familjen samlades och till kretsen af
denna.»

Den magnetiska kraften skall i synnerhet vara stark
hos älskande och verka till och med på afstånd, till
stöd hvarför Goethe anför ett fall från sin första
vistelse i Weimar, då hans lidelsefulla längtan efter
en älskad flicka verkligen förde denna i hans armar,
hvarvid hon tillstod sig i hemmet hafva gripits af
en inverkan, liksom från en osynlig makt.

Såsom Goethe i sin »Wahrheit und Dichtung» (sanning
och dikt) ägde hans morfader, byfogden Textor, gåfvan
att förutsäga stundande tilldragelser, om hvilka han
underrättades genom betydelsefulla drömmar. Hvad
Goethe fann särskildt anmärkningsvärdt var, att
personer, som eljest ej visade något spår till
aningsförmåga, inom morfaderns sfär tillfälligt fingo
en sådan med afseende på åtskilliga samtidigt, ehuru i
det inre, pågående sjukdoms- och dödsprocesser. Intet
af hans barn eller barnbarn hade emellertid ärft
denna gåfva, utan hade de till största delen varit
kraftiga, lefnadsglada och blott på verkligheten
riktade naturer. I all synnerhet träffade detta in
på &oethe sjelf, som dock på ett annat ställe i sin
lefnadshistoria bevisar, att han verkligen i någon
mån bråddes på morfadern. Vi mena det bekanta ställe,
der han omtalar, huru han, stadd på en ridt i mörka
natten, fått se sig sjelf komma ridande emot sig,
klädd i en blågrå drägt eller alldeles sådan, han
åtta år senare befann sig på sarnma väg, då bärande
denna drägt på grund af särskilda omständigheter,
ej af eget val.

Innehållet i denna berättelse går långt utöfver de
Cuin-berlandska produktionerna. Goethe ej allenast
medgifver möjligheten af en aningsförmåga,
yttrad genom drömmar, utan tror äfven på en
hemlighetsfull »verkan på afstånd» af vissa
naturer och själsförfattningar. Vid Cumberlands
föreställningar tänker man efter kommando på något
visst föremål, i Goethes exempel med de älskande gör
man det af ett blott inre tvång och just derför så
mycket intensivare. Det Öfverraskande resultat,
som här inträder, söker Cumberland framtvinga
genom uppkallande af magnetiska och elektriska
krafter, hvarvid han dock alltjämt har af nöden den
kroppsliga beröringen med ett subjekt, som sjelft
medelst viljan magnetiserar sig och derefter leder
strömmen öfver på honom eller, enligt hans sätt att
se saken, först genom nervryckningar gör sina tankar
förnimbara. Påtagligen är den aningsförmåga, Goethe
vid jordbäfningen i Messina ådagalade, till sitt
yttre härifrån vida skild-, ty vid nämnda tillfälle
träffades en persons känsloförmåga af en verkan på
långt afstånd eller, enligt Goethe, nådde själens
tentakler långt utöfver de kroppsliga gränserna.

Än mer drastiska prof på aningsförmåga lemnar oss
Swedenborg, som väl förtjenar kallas spiritismens
starn-fader. Allmänt känd är väl berättelsen om den
syn, han sommaren 1756 hade i Göteborg, i det han
nämligen der, nyss landstigen efter en resa till
England, i ett sällskap omtalade, att en eldsvåda då
som bäst påginge å Södermalm i Stockholm, nära hans
egen bostad, samt redogjorde för dess förlopp på ett
sätt, som efteråt befanns fullkomligt öfverensstämma
med verkliga förhållandet. Sjelfve Kant, som äfven i
saken tillskref Swedenborg ett bref, hvilket, ehuru
väl upptaget, dock ej kom att besvaras, emedan den
märkvärdige mannen just då umgicks med planen att
lägga samma sak inför allmänhetens ögon - sjelfve
Kant upprepar denna berättelse, till hvilken han
för sin del satte tro, då en vän till honom varit
i tillfälle, att å ort och ställe öfvertyga sig om
dess sanning. Den försigtige filosofen hade dittills
varit böjd att förneka alla ande verldens påstådda
uppenbarelser och ingripanden i menniskornas verld. I
ett af sina bref (sannolikt från 1763) yttrar han:

»Ej som skulle jag hafva förmenat mig inse
omöjligheten af sådant (ty huru litet hafva vi
oss icke bekant om en andes natur?), utan emedan
alltsamman icke är tillfyllest bevisadt; liksom för
öfrigt, i anseende till obegripligheten af

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 02:40:10 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0103.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free