- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
102

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sofie Adlersparre - En moders förlåtelse. Legend från Bretagne, upptecknad för Sv. Fam.-Journ. af Sune Folkeson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

102

dock i samverkan arbetade. Hur hett än kommendör
Adlersparre kämpade för att tillbakaslå huggen rnot
Plåtens sjöförsvarsreform, delade han äfven sin makas
lifsintresse, hvarom hans motioner och anföranden vid
riksdagen, ja, äfven en af honom skrifven uppsats
i Tidskrift för hemmet bära vittne. Makan stod
varmhjertadt vid hans sida både under hans kamp
och under de pröfningar, som hans sjelfständiga
uppträdande för honom medförde.

De båda makarna bodde under någon tid på Kungsholmen,
men flyttade 1875 till ett af kommendör Adlersparre
inköpt hus på Södermalm, der han åt sig och sin
familj inrättade en boning efter sitt sinne. Som
ett kommendantskepp höjer sig huset öfver de till
stor del af sjöfolk bebodda träkåkar, hvilka, som
sammanpackade skutor, omgifva det. Till stor del med
egen hand gaf han det också en fartygsinredning med
panelade väggar, skjutdörrar, skepps-bonade golf
och skjutluckor i stället för rullgardiner. Då man
från det stora fönstret med de dubbla »lämmarna»
blickar ut öfver Norrström och Skeppsholmen, käns det
nästan, som om man från ett krigsskepp blickade ned
på de många farkoster, som man ser resa sina master
der nedanför. I sitt förra gifte hade kommendören
fem barn, för hvilka hans nya maka trädde i moders
ställe.

De husmoderliga omsorgerna och ett lika vidsträckt
som angenämt umgängeslif hämmade ej fortgången af
de arbeten, åt hvilka friherrinnan Adlersparre före
sitt giftermål egnat sig. Tidskriften utkom lika
regelbundet och ined samma goda innehåll-, för de nyss
omtalade stiftelsernas förkofran arbetade ledarinnan
ined städse vaket intresse. Ett nytt verk af betydelse
både för qvinnlig arbetsduglighet och fosterländsk

konstslöjd grundades genom upprättandet af föreningen
Handarbetets vänner. Förebådad 1872 genom en uppsats
i tidskriften, kom föreningen till stånd 1874 samt har
från ringa början inom kort utvecklat sin verksamhet i
ansenligt omfång. Äfven i utlandet har denna förenings
sträfvanden vunnit välförtjent uppmärksamhet; vid
verldsutställningen i Paris 1878 erhöll friherrinnan
Adlersparre stora guldmedaljen för sina förtjenster
om slöjden.

Sin make förlorade hon 1879, då kommendör Adlersparre
efter en tärande sjukdom afled. Det egendomligt
inredda huset på Söder, hvilket i föga ändradt
skick qvarstår som ett minne af den aflidne, är
ännu hennes enkesäte. Den med taflor af fröken Solie
Adlersparre (kommendör Adlersparres syster) prydda
salongen i tredje våningen är hennes sällskaps-
och mottagningsrum; bibliotheket derinrian-för,
hvilket förvarar den aflidnes värdefulla boksamling,
är hennes vanliga arbetsrum. Kommendör Adlersparres
barn hafva nu från fädernehemmet trädt ut i verlden;
längst qvarstannade yngste sonen, hvars uppfostran
stjufmodern hand-ledde, till dess äfven han förlidet
år lemnade hemmet för att börja sin verksamhet på
utländsk ort.

Ännu vid mer än 60 års ålder gifver friherrinnan
Adlersparre intryck af att äga medelålderns vigör. It
sin uppgift egnar hon sig ännu med klar tanke,
flitig penna och spänstig energi. "Men som kronan
på allt», säges det träffande om henne i en annan
lefnadsteckning, »räkna vi den anspråkslöshet, som
är ett säkert kännetecken på en gedigen sträfvan
utan braskande åthäfvor, på en stark karaktär,
hvilken värmer och lyser utan pjunk och sjelfberörn,
på ett lif, hvilket i det rätta finner sin näring
och belöning.»

Otto Sjögren.

En moders

Legend från Bretagne, upptecknad för
Sv. Fam.-Joarn. af Sune

färden framför Skolans herresäte är alltid fylld med
hästar och hundar. launik Skolan jagar vildsvinen
i skogarna, han rider öfver ljunghedarna med sina j
ägt-drängar, han ropar, han kallar på sina hundar;
Jagten ilar öfver hedarna, der ljungen blommar,
och tvärt genom ginstsnåren; den taggiga växten
söndersliter hundarnas halsar, men jagtens hetta
eldar upp dem; de hafva vädrat vildsvinets spår,
ty det har sofvit om natten i de höga gräsen, och de
skälla under löpandet. launik följer dem i galopp på
sin gode, brune springare.

Under det att den unge herrn till Skolan förslösar sin
egendom på vansinniga utgifter, medan hans hästar,
hans hundar och hans jagtdrängar förtära all hans
förmögenhet, och under det att den andra hälften af
hans dag tillbringas i utsväfningar, bedja och arbeta
hans moder och syster på den gamla herrgården. Modern
gråter ofta, men den lilla Morised gråter ej. Hon är
gladlynt och modig. Hon sköter ensam hushållet, och
fastän hon är en borgfröken af hög börd, lägger hon
sjelf hand vid allt på herrgården. Men hon är också
stolt, ty när tiggarna komma fram till porten och
hon icke har mer än en bit svart bröd att gifva dem,
så biter hon i sina små, röda läppar och vredgas i
sitt hjerta på brodern, som har förstört hela den
fäderneärfda förmögenheten.

Morised hade ännu dock icke pröfvat på det värsta. Men
den tiden kom. Hon, som brukade kasta armarna kring
sin moders hals och torka hennes tårar med sina
kyssar, hon gråter nu i sin tur. Herrn till Saint-Cast
hade sett henne i kyrkan. Han fann henne förtjusande
vacker, klädd som hon var i sin hvita, höga mössa;
ty Morised klädde sig icke som en rik borgfröken, hon
bar samma drägt, som bond-qvinnorna från Tréguier.

Sedan den dagen såg man ofta herrn till Saint-Cast,
men Morised undvek honom med afsky; han hade sökt
launiks sällskap och hade bisprungit honom med
penningar, då denne var i förlägenhet, han hade
uppmuntrat launiks utsväfningar,

han ville göra sig honom förbunden, för att få Morised
till hustru ...

Men dygdiga flickor vinnas icke genom sådana
medel. När launik talade med sin syster om herrn till
Saint-Cast och häftigt yrkade på hennes samtycke,
reste Morised sig genast rätt upp och lemnade linnet,
hon höll på att tvätta vid brunnen.

»Jag är okunnig om, hvilket köp du har gjort med
herrn till Saint-Cast», sade hon föraktfullt och utan
att dölja sin vrede; »men jag säger dig, min bror,
att du skall hvarken köpslå om min hand eller mitt
hjerta; dertill har du icke förvärfvat dig rätten
genom något slags välvilja, och jag går hällre i
Sanct-Anne kloster i Tréguier och lemnar min moder
ensam på gården, än jag samtycker att taga emot
vigselringen från din värde medbröder.»

Vattnet i brunnen har färgats rödt, gräset deromkring
är nedtrampadt; - under de långa, blommande
ginstgrenarna påträffas liten Moriseds kropp dold;
hennes blod rann ur ett öppet sår i bröstet, launiks
dolk ligger vid hennes fötter, och mördaren sjelf,
förfärad öfver sitt fasansfulla dåd, har flytt.

På herregården gråta de och klaga, ty man har burit
in den unga flickans lik och launiks dolk. Modern
ensam gråter icke, hon står upprätt bredvid sängen,
der Morised hvilar. Intet ord har gått öfver hennes
läppar, men djupt i själen är ristad en förfärlig
dorn: modern har förbannat sin ende son!

launik flydde på sin bruna häst. Det ädla djuret
ilade hit och dit på heden, då hans herre hade mött
Morised vid källan. Då hästen hörde det skri, som
den unga flickan utstötte, när hon föll för broderns
hand, kom han springande i fullt galopp. Han nosade
på de kalla, små händerna, som så ofta smekt honom;
lyftande upp hufvudet, gnäggade han af smärta.

När launik ville kasta sig upp på hans rygg, stegrade
sig den fromsinnte hästen för första gången i sitt
lif. I sin förbittring hade Skolan stött sporrarna
i sidorna, så att blodet

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 02:40:10 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0106.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free