- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
103

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En moders förlåtelse. Legend från Bretagne, upptecknad för Sv. Fam.-Journ. af Sune Folkeson - Bland minnesvårdar

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

rann derur i strömmar, liksom från Moriseds sår. Men
Iaunik galopperade tvärs öfver slätten, ridande
hit och dit, som en galning, utan att veta, hvart
det bar – och på det sättet red han oförhappandes
genom staden Tréguier. Man visste redan, att Morised
var död. Det var torgdag, och alla bondqvinnorna
hade berättat mordhistorien, medan de sålde sina
ägg. Allas ögon riktades på mördaren, som red genom
gatorna med håret i vädret, likt en man, hvilken
förlorat sitt förstånd. Rättvisans tjenare togo fast
honom, han ville försvara sig, men – hans dolk låg
qvar vid liten Moriseds fötter! Tio dagar senare dog
han under bödelns yxa på torget i Tréguier, rätt så
adelsman han var, ty han hade föröfvat flera brott,
än mordet på sin syster Morised.

Modern var således ensam qvar på gården. Man såg henne
aldrig lemna sitt rum; icke besökte hon häller mer
församlingens kyrka. Om hon bad, så bad hon ensam i
sin bittra förtviflans ångest; hon kunde icke
instämma i prestens bön om Guds förlåtelse för dem,
som syndat, ty hon hade förbannat sin ende son,
launik Skolan, hvilken dödat hennes älsklingsbarn,
hennes lifs glädje, hennes ögons ljus, liten Morised
med läppar röda som körsbär.

Det var en natt. Frun till Skolan hade skickat bort
sina tjenarinnor, och de unga flickorna hade stängt
dörren till sitt rum, glada att vara långt ifrån deras
matmors mörka ögonkast och kunna skratta och prata
så mycket de behagade. Slottsfrun gick från rum till
rum med ett ljus i handen; hon stannade i hvart rum,
liksom sökte hon sin flydda lycka. Hon gick in i den
stora salen, der det ännu brann några kol på härden,
hon darrade, då hon varseblef en manlig gestalt,
som lutade sig öfver elden och värmde sina händer.

"Jag hade stängt mina portar, – mina dörrar hade jag
stängt med lås och boni", mumlade hon, "regeln hade
jag skjutit för mina fönster, hur har den der kommit
hit in?"

Främlingen reste sig upp ur den djupa spiselkåpans
skugga.

"Om ni har stängt edra dörrar med lås och bom, så
har jag för längesedan vetat, huru de öppnades. Kom
närmare med ert ljus, blås på elden, och ni skall
finna två i stället för en!"

Och när slottsfrun närmade sig med ljuset, såg hon
framför sig sin son, launik Skolan.

Han stod der, den otacksamme och upproriske sonen,
den onaturlige brodern, sin systers mördare. Modern
lyfte långsamt upp sina armar, ljuset darrade icke
i hennes hand, och förbannelsen, som hon uttalat i
sitt hjerta, låg på hennes läppar, färdig att slungas
ut. Men Iaunik föll på knä.

"Tala icke, moder!" ropade han. "Tala icke ännu, jag
har kommit denna natt för att bedja om din förlåtelse,
ty utan den öppnas mig icke paradisets portar."

Frun till Skolan hörde tyst på; på hennes bleka läppar
låg ett leende:

"Ah! Gud är fader!» sade hon i sitt hjerta och hon
reste sig sjelfmedvetet högre upp vid tanken på den
förfärliga makt, med hvilken hon höll sin son mellan
sina händer.
Guds förlåtelse var icke nog för Iaunik Skolans eviga
lugn, de tårar, han gjutit i sitt fängelse, hans
brinnande ånger, hans af hopp och tro genomandade
böner hade afväpnat den guddomliga vreden, men
hans moders förlåtelse fattades honom ännu, och
hans skyddspatron, den milde, helige Johannes, hade
samtyckt till att följa honom till jorden, för att
anropa denna den högsta nåd ...

Moderns obevekliga ansigte lutade sig öfver sonen,
som hon burit under sitt hjerta, men hennes ögon
voro utan tårar och hennes hjerta oböjligt. launik
bad och grät med händerna hopknäppta.

"Lugna dig, moder, det är jag, din son, som du födt
till verlden och som kommit för att se dig än en
gång! Jag har förlorat min moders välsignelse!"

Ett enda ord kom från slottsfruns läppar:

"Morised", sade hon.

"Ack, moder, jag vet, att jag mördat henne i ondska
och i vredesmod, men när Gud har förlåtit mig, förlåt
mig också du, moder?"

"Morised!" upprepade hon.

"Hon är i himmelen, i Guds paradis, der, hvarest hon
är, der vredgas man ej mer. Morised har förlåtit mig,
förlåt mig också du, moder!"

Slottsfrun stod ännu högrest, men ljuset började
fladdra i hennes hand; tårarna fyllde hennes ögon,
men de föllo ej nedför kinden. Hon betraktade tyst
sin ende son, knäböjande vid hennes fötter, bedjande
henne om den eviga hvilan ...

Plötsligt hördes uti nattens stillhet en mild och
allvarlig stämma uttala orden:

"Fader, förlåt dem det, ty de veta icke, hvad de
göra!"

Hon vände sig om, men såg blott skuggan, som föll från
ekpelarna, och sin son launik, alltjämt på knä. Hon
talade ej, men Guds röst hade trängt ned i hennes
själ; hon såg icke längre liten Moriseds blödande
sår, korsets träd höjde sig framför henne med sitt
guddomliga offer; Guds barmhertighet hade aftvått
hennes sons brott.

"Gå," sade hon, "din moder förlåter dig, såsom Gud
har förlåtit dig."

Hon kunde icke ännu uttala sin dotters namn, men
launik reste sig upp, lyfte händerna mot himmelen
och ropade:

"Öppna mig då ditt paradis, o min Gud, eftersom min
moder har förlåtit mig!"

Då frun till Skolan lyfte upp sina ögon, var
hon ensam; allt var tyst och mörkt på den gamla
herrgården, men en okänd mildhet fyllde hennes
själ. Änglarna sjöngo i himmelen, emedan en ångrande
syndare hade gått in i Guds eviga hvila.

Då tjenarinnorna morgonen derpå gingo in i den
stora salen för att tända upp eld, funno de stenen
vid eldstaden urholkad; launik hade urholkat den
med sina knän, och mellan kolen och askan sågo de
bloddropparna, som han gjutit med sina tårar och
hvilka hade runnit ned på askan och släckt elden.

*



Bland minnesvårdar.

Det ligger ett lätt snöhölje öfver kyrkogården.
Naturen har iklädt sig sin svepning, och det, som
gömmes under dessa kullar, dessa monument, bland hvilka
vi skola företaga en kort vandring, talar till oss om
förgängelse och en skilsmessa, som i lekamlig måtto ej har något
återseende. Huru många band hafva icke här blifvit slitna,
huru mycken smärta utkämpad, hvilka förhoppningar tillintetgjorda!

Uti denna de dödas stad läsa vi på vårdarna namn,
hvilka äga sin egen tysta lefnadssaga, och namn, dem verlds- och
litteraturhistorien upptecknat.

»Här stoftet, i häfderna minnet af Carl von Cardell»,
börjar inskriptionen på det monument, hvilket, å ömse
sidor understödt med upprättstående matallkanoner, visar den plats,
der hjeltens stoft är gömdt, denne hjelte, hvilkens skicklighet
och djerfhet så mycket bidrogo till segrarna vid
Gross-Beeren, Dennewitz och Leipzig. Född 1764, afled han 1821.
Bland hans sista offentliga åtgärder var stiftandet af vår
krigshögskola.

Och här vid östra sidan under järnkorset? Ännu en
krigare, som deltog i fälttågen 1813 i Tyskland, kaptenen,
skriftställaren, stiftaren och uppbyggaren af dramatiska
theatern, Anders Lindeberg, född 1789, död 1849.

Scenerna – menskliga lifvet igenom – vexla alltjämt,
och utkämpade strider hafva icke alltid slagfältet till
valplats. Skriften »Några upplysningar rörande kongl. theatern»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 15:34:15 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0107.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free