- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
106

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slaget vid Lissa

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

106

medlidsamt löje ned på detta försök, det der, enligt
deras förmenande, kunde afla af sig blott likadana
nautiska missfoster, som de nyss nämnda, tungrodda
batterierna. Men då La gloire visade sig vara ett
ypperligt fartyg, i stånd att manövrera under så
ånga som segel, hårdt mot alla fiendtliga skott
och på köpet utrustadt med ett nytt fruktansvärdt
vapen, rammen, som för framtiden lofvade det en
öfverlägsenhet lik den Temistokles’ trierer vid
Salamis ådagalade gent emot de persiska krigsskeppen
- då bortdog löjet på vestra sidan om Engelska
kanalen. Englands så ofta och med sådan stolthet
åberopade »trämurar» föreföllo med ens oroväckande
svaga, dess välde öfver hafven tycktes hotadt, och
trots det goda förstånd, som ännu fortfor att råda,
framträdde allt tydligare för det uppskrämda öfolkets
blickar spöket af en fransk invasion.

Med feberaktig ifver skyndade man i Storbritannien
att följa medtäflarens exempel. Från år till år
växte på ömse sidor kanalen antalet af pansarfartyg,
tjockleken af deras järnhöljen och kalibern i deras
bestyckning. De öfriga nationerna indrogos mer eller
mindre ofrivilligt i denna äflan, och milliarder
kronor sprungo på flottornas omstöpning, ehuru man
med hänseende till resultatet ännu på flerfaldigt
vis famlade i mörkret, enär den nya uppfinningen ej
bestått sitt praktiska prof. Något ljus i saken gaf
likväl det emellertid inom Förenta staterna utbrutna
inbördes kriget. Der kämpade för första gången
pansarfartyg mot hvarandra - vi svenskar förgäta väl
sent en svensk mans insats i denna af hela Europa med
andlös spänning åsedda kamp, - och måste de än för
de grunda och trånga farvattnens skull tilltagas så
små och platta, som möjligt, så var dock ett klart -
det, att träfartygens roll såsom de i ett sjöslag
afgörande faktorerna för alltid var utspelad.

Hvad angick andra frågor, såsom huruledes
pansarskeppen borde förhålla sig under en strid på
öppna hafvet, och vidare om taktik och form för en
dylik krigföring, så kunde utslaget fällas blott af
en regelbunden batalj tvänne flottor emellan. Närmast
väntade man sig en sammandrabbning af detta slag
emellan England och Frankrike, hvilkas förbund tycktes
allt mer gå sin upplösning till mötes; men den ägde
rum på ett helt annat håll: mellan österrikare och
italienare vid Lissa.

Då kriget mellan dessa folk först - våren 1866 -
hotade att utbryta, såg det jämmerligt ut med det
österrikiska sjöväsendet. Afräknar man några få
sjödugliga träfartyg, så befann sig allt annat
flottans material i yttersta vanhäfd; månader
tarfvades för att sätta den i lämpligt skick, och
på köpet saknades erforderligt manskap. Annorlunda
förhöll det sig med Italien; det unga konungariket
hade under de senaste fem åren nedlaggt ej mindre än
trehundra millioner francs på skapandet af en flotta,
som, med utstängande af en hatad fiende, skulle göra
det efterlängtade väldet öfver Adriatiska hafvet
till en verklighet. Kan det än ej vara tvifvelaktigt,
hvilkendera sidan vi nordbor under denna kamp måste
följa med våra sympatier, så är dock lika visst,
att vi utan afseende å nationalitet böra egna
vårt erkännande åt fosterlandskänslan, dugligheten
och mannamodet, hvarhälst de uppenbara sig i någon
öfverträffande grad. Och här tillkommer pris för dessa
egenskaper en österrikare, Wilhelm von Tegetthoff,
som skördat sin första lager vid Helgoland, under
det dansk-ty ska kriget, och i det förevarande skulle
göra sig än mer förtjent om sitt fädernesland.

Tegetthoff - vi följa här en skildring af hans
yrkesbroder, konteramiralen Reinhold Werner, -
var den ende, som ej delade det bland hans folk
allmänna missmodet med anledning af det svaga och
vårdslösade skick, i hvilket flottan befann sig;
och det lyckades hans outtröttliga ihärdighet
och oemotståndliga vältalighet att så småningom
öfvervinna de betänkligheter, man äfven inom de
styrande kretsarna hyste. I medlet af April utkom en
kejserlig order, enligt hvilken flottan skulle taga
del i de stundande operationerna, och Tegetthoff
utnämndes till dess befälhafvare.

Det var dyrbara veckor, som gått förlorade, under
det man tvekat, men Tegetthoff lät sig häraf ej
afskräckas.

Från detta ögonblick utvecklade han en
verksamhet såsom organisatör, som väckte hela
verldens förvåning och tydligt ådagalade, till
hvilken grad en snillrik man förstår meddela sina
underlydande den handlingskraft, af hvilken han sjelf
besjälas. Och lyckan står de djerfva bi! De ömsesidiga
fiendtligheterna läto vänta på sig längre, än man
förmodat-, en välbehöflig tid hade derigenom vunnits,
och då krigsförklaringen slutligen den 20 Juni följde,
hade Tegetthoff på ett lysande sätt löst sin föresätta
uppgift. Få dagar derefter låg han med sju pansar-
och ett linieskepp, fem fregatter, en korvett,
nio kanonbåtar, fyra avisofartyg och alltigenom
fullöfvadt manskap på redden vid Fasana, i afvaktan
på den betydligt starkare fienden, som, med Persano
till befälhafvare, förfogade öfver tolf pansarskepp,
sju fregatter, en korvett och tio avisofartyg samt
var österrikarna öfverlägsen med 138 kanoner och
3,200 man. Detta oaktadt utlöpte Persano ej ur hamn,
ej ens då Tegetthoff den 26 Juni visade sig utanför
Ancona för att rekognoscera. Trenne veckor förgingo
ytterligare; slaget vid Custozza hade länge sedan
stått, utsigt till fredsunderhandlingar var redan
öppnad, och ännu hade den medelst så mänga millioner
åstadkomna flottan ingenting uträttat. Folket började
högljudt knota, men det behöfdes en uttrycklig
befallning från sjöministern, för att ändtligen den
16 Juli förmå Persano till ett uppträdande, likväl
ej i syfte att uppsöka den fiendtliga flottan, utan
att taga Lissa genom öfverrumpling.

Ön rekognoscerades den 17 af ett italienskt
avisofartyg under engelsk flagg, och den 18 på
morgonen följde ett anfall med flottan. Pansarfartygen
utslungade massor af eld öfver befästningarna -
ensamt från Re flltalia aflossades 1,300 skott,
- men verkningarna häraf visade sig ej sådana,
man hoppats. Visserligen ramponerades bröstvärnen,
ett krutmagasin sprang i luften och österrikarnas
förluster i döda och sårade voro ansenliga;
men fästningen höll sig, de demonterade kanonerna
iståndsattes och affyrades ständigt på nytt, och då
qvällen kom var Lissa ännu ointaget.

Nu hölls krigsråd ombord på amiralskeppet. Man hade
afskurit telegraftrådarna, men också uppsnappat
en från Tegetthoff kort förut inlupen depesch, af
lydelse: »Hållen ut, tills flottan kommer er till
hjelp!» Persano studsade, men deputeraden Boggio,
som, enligt förebild, hemtad från det gamla franska
konventet, medföljde expeditionen såsom parlamentets
ombud, påstod att depeschen var en tom hotelse,
en krigslist, och amiralen lät hans åsigt förblifva
gällande. Följande morgon anlände förstärkningar i
skepp och landstigningstrupper, och på eftermiddagen
började anfallet å nyo. Några af pansarskeppen
framträngde dristigt, men måste med manspillan
draga sig tillbaka; den planlaggda landstigningen
misslyckades, enligt föregifvande till följd af den
starka sjögången, men i sjelfva verket genom bristande
beslutsamhet hos amiral Albini, åt hvilken värfvet
förtrotts. I alla händelser var Lissa ointaget,
och ett tredje anfall beramades till följande morgon.

Den 20 ingick med hotande ovädersmoln,
men hvarken detta eller möjligheten af den
österrikiska flottans plötsliga uppträdande afhöllo
italienarna från att vidtaga alla förberedelser
till landstigningen. Klockan var åtta på morgonen;
båtarna voro redan utsatta, och trupperna under rodd
mot kusten, dä ett avisofartyg, som i full fart kommer
ångande norr ifrån, signalerar:

»Misstänkta segel i sigte.»

Det är den österrikiska flottan; rökmoln visa sig
redan vid den klarnande horisonten; Tegetthoff infriar
sitt ord och öfverraskar den förvirrade fienden. Han
närmar sig med ilande hast och i full slagordning,
bildad redan vid Fasana, för att vid angreppet ej
förlora någon tid. Den utgöres af trenne på hvarandra
följande kilar, främst pansar-, dernäst träfartygen,
och sist kanonbåtarna; och samtliga masttoppar höja
sig redan öfver vattnet. Persano gifver fregatterna
signal att inställa utskeppningen och derefter intaga
sin plats bredvid pansarfartygen, hvilka som bäst
uppställa sig till striden, men den beslutsamma anda,
den enhet och disciplin, som utmärker motståndaren
och fördubblar hans krafter, saknas på-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 02:40:10 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0110.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free