- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
107

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slaget vid Lissa

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

107

tagligen inom den italienska flottan,
hvars pansarafdelning olyckligtvis också
presenterar österrikarna sin svagaste sida
eller flanken. Formidabile, som föregående dag
under fästningens beskjutning råkat något i olag,
signalerar: »Skada», och ångar i det ögonblick, slaget
skall begynna, bort åt Ancona-, och amiral Albini
med träfregatterna håller sig fortfarande på afstånd.

Emellertid framila österrikarna i tätt sluten
ordning med oförminskad hastighet, och i spetsen
amiralskeppet, från hvars masttopp svajar signalen:
»Fienden attackeras och borras i sank.» Med denna
order har Tegetthoff för sjövapnet invigt ett nytt
stridssätt, hvilket anses som det enda riktiga,
så länge pansarfartyg ensamt strida med pansarfartyg.

Hans falang har redan kommit italienarna på tusen
meter nära, då deras bredsidor dåna honom till
mötes. Men järnregnet gör honom ringa skada -
en följd af sjögången och ka-nonierernas brist
på öfning. Emellertid länder den af österrikarna
besvarade salvan Persano på annat sätt till gagn,
i det ett tjockt moln af krutrök lägrar sig öfver
vattenytan och omsveper italienarna, som derigenom
tills vidare räddas undan angriparnas mot dem riktade
rammar. Österrikarna bibehålla visserligen sin kurs,
men förfela den med ens osynliga fiendens flanker och
glida fram i de mellanrum, hans skepp lemnat. Amiral
Vacca med förtruppen söker genast begagna sig af denna
felstöt, han vänder med sina tre skepp, för att kasta
sig öfver den efterföljande linien af träfartyg,
under det märk-värdigtvis de andra pansarskeppen
först långt efteråt och allt för sent följa hans
exempel. Emellertid undgår ej den hotande faran
Tegetthoffs skarpa öga. Äfven han vänder genast om
med sin pansardivision för att skynda kamraterna
till hjälp. Denna manöver, i förening med krut-
och skorstensröken, upphäfver all hittills iakttagen
ordning; signalerna kunna ej längre afläsas, blott på
de minsta afstånd förmår man vidare skilja mellan vän
och fiende, allt upplöser sig i det vildaste virrvarr
och striden rasar i ett halfmörker, genombrutet
blott af de flammande blixtarna från styckeskotten,
medan dundret utan afbrott rullar öfver vågorna. De
öfriga italienska fartygen blanda sig slutligen
i striden, och båda flottorna fara trefvande och
letande om hvarandra, utan att veta hvilkendera har
öfvertaget. De italienska skeppen äro gråmålade,
och Tegetthoff på sitt flaggskepp Erzherzog Ferdinand
Max styr löst på hvarje grå vägg, som genom rökslöjan
skymtar för hans blickar.

Så har han redan tvänne gånger ränt in på en fiende,
men båda gångerna i en allt för spetsig vinkel och
derför utan egentlig följd. Då reser sig åter på
några få hundra meters afstånd ur röken ett grått
skepp, denna gång dock i ett gynnsammare läge,
enär det bjuder sin fulla bredsida åt Ferdinand Max’
järnskodda staf. I detsamma ljuder för tredje gången
den ödesdigra anfallssignalen från flaggkaptenens,
baron von Sternecks, ropare, och för tredje gången
rycker den välöfvade servisen kanonerna så långt
tillbaka som möjligt, till förekommande af deras
återstudsning vid stöten, hvarefter karlarna, för att
ej blifva kullkastade och tillika äga någon betäckning
mot de från fienden väntade kulorna, lägga sig ned
på däcket bakom pjeserna. Maskinisterna hålla sig
färdiga att i rätta ögonblicket och omedelbart före
sammanstötningen stoppa och slå back, och officerarna
gripa fatt i närmaste stöd för att hålla sig qvar på
sina olika poster.

Sjelf står Tegetthoff, med det honom egna järnlugnet
och händerna, efter vanligheten, i byxfickorna, uppe
på kommandobryggan; ej ett drag i hans anlete förråder
det fruktansvärda, som innebäres i nästa ögonblick,
hvilka kunna medföra förderf ej blott för fiendens,
utan äfven för hans eget skepp och sänka dem båda i
hafvets djup; och ej mindre oförfäradt se de vid hans
sida stående officerarna döden i ögat, under det de
utdela de för skeppets ledande till rätta punkten
nödiga befallningarna till rorgängarna.

Nu äro de sista få meterna tillryggalaggda och
maskintelegrafen bjuder stopp. Derefter höres ett
doft brakande.

Sammanstötningen har skett, och Ferdinand Max järnbog
begrafven djupt i motståndarens bredsida, i sin
framfart krossande1 allt, pansar, plankor och spant
ända djupt ned under vattengången, hvarpå maskinen
slår om och angriparen viker tillbaka.

Det är Re d’Italia, som fått dödsstöten.

Yid sammanstötningen gör den en lång öfverhalning åt
andra sidan och reser sig derpå långsamt. Vågorna
intränga brusande och hvinande genom den vida
öppningen, som uppstått, och få minuter efteråt har
hafvet slukat sitt offer. Med fartyget hafva fyra
hundra man gått till botten!

I stum förfäran stirra österrikarna ett ögonblick på
det tomrum, det lemnat efter sig, och derpå gifver
Tegetthoff befallning att båtarna skola utsättas till
de ännu lefvandes räddning. Men nya fiender närma sig,
och hvarje humanitetens kraf måste undertryckas för
omsorgen om eget försvar. Skoningslöst plöja väns som
fiendes järnkölar sina fåror öfver den vida grafven,
och striden återtager sin gång.

Kort före dess början har Persano utbytt lie d^Italia
mot Affondatore. Detta räddar honom sjelf från
undergång, men Boggio har stannat qvar och följt Ee
d’Italia till botten.

Emellertid hafva åtskilliga italienska pansarskepp
kastat sig öfver de fiendtliga träfartygen, och
framför alla är linie-skeppet Kaiser mål för deras
anfall. Förgäfves affyrar det i rask följd det ena
glatta laget efter det andra af sina 90 kanoner-, af
för klen kaliber, förmå de ej genomtränga den järnplåt
som betäcker motståndarna, medan deremot dessas så
mycket svårare bestyckning ombord på det österrikiska
skeppet anställa fruktansvärda härjningar. Siffran
af dess döde och sårade stiger redan till 80, det
ser sig omringadt af fyra pansarklädda fiender och
dess öde tyckes besegladt. Då fattar dess kapten Petz
det förtviflade beslutet, att låta det själft spela
ett ramfartygs roll, och ränner med full fart in på
den närmaste af fienderna, Re di P&rtugallo. Denne
gör en undvikande rörelse och träffas derför blott
i sned riktning samt utan att taga någon väsentlig
skada; sjelf får Petz deremot bogspröt och fockmast
afbrutna och den sist nämda nedfaller på skorstenen,
som krossas. Blott liksom genom ett under undgår
skeppet att råka i brand och, underbarare ännu,
det lyckas draga sig ur striden och söka skydd under
Lissas kanoner.

Lyckan följer tydligen de djerfva österrikarna. Medan
Kaiser, svårt skadad, finner en utväg till räddning,
skakas plötsligt atmosfären af en fruktansvärd
explosion och en jättelik eldpelare uppstiger mot
himlahvalfvet; det är den italienske pansarångaren
Palestro, som råkat i brand och med hela sin
besättning flyger i luften.

Klockan half ett, efter knappa två timmars förlopp,
var allt slutadt. Italienarna, hvilkas träskepp
Albini visligen hållit aflägsnade från striden,
medan deremot ända till den minsta österrikiska
kanonbåt i denna tagit verksam del, drogo sig
tillbaka. Tegetthoff var segrare, och den 20 Juli
1866 tillförsäkrade honom ett rum bland de sjöhjeltar,
hvilkas namn historien bevarar. Österrikarna hade fått
ett skepp illa tilltygadt samt 38 man döda och 176
sårade. Italienarna hade förlorat två pansarfartyg
och ett tredje, Maria Pia, gjorts odugligt till
strid genom en ofrivillig sammanstötning med en
landsman. Deras förlust besteg sig till 662 döda, som
gått till botten med de två förolyckade fartygen. I
öfrigt hade på hela flottan blott 99 man försatts
ur stridbart skick, under det trälinieskeppet Kaiser
ensamt räknade 24 döda och 75 sårade.

Tegetthoff belönades med alla de utmärkelser och
all den tacksamhet, hvaraf hans djerfva bragd gjort
honom så väl förtjent, men fick till sorg iför
sitt fädernesland ej länge verka i den egenskap
af öfverbefälhafvare för marinen, med hvilken han
beklädts; ty han bortrycktes redan fem år senare,
den 7 April 1871, af en plötslig död i sin kraftigaste
mannaålder eller ej fullt 44 år gammal.

14*

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 02:40:10 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0111.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free