Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tankeläsningen. Af O. Hammann - Ur portföljen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
109
trädande, jämför somnambulernas uppgifter i fråga om
det ställe (mestadels hjertat eller magtrakten), dit
de tycka sitt sinnliga kännande och varseblifvande
vara att hänföra, öfverväger möjligheterna vid det
fysiologiska förloppet och återkommer alltjämt till
den slutsats, att hjernan säkerligen, om än på ett
gåtfullt sätt, dervid måste afficieras inifrån
i stället för, såsom eljest, utifrån-, hvarmed
också stämmer öfverens, att somnamhulernas skådning
stundom ej blott, oförhindrad af murar, kan sträcka
sig till fjärran land, utan äfven styras till en
sjelfbeskådning, möjlig i fråga om alla delar af den
egna organismen. Deras förnimmande är således ett
omedelbart och af alla sinnliga intryck oberoende
sanndrömmeri.
Jämförd härmed förefaller den Cumberlandska
tankeläsningen knappast längre underbar eller
märklig - egenskaper, som den för öfrigt förlorat
redan vid sidan af den aningsförmåga, på hvilken
Goethe trodde. Hvem har det ej stundom händt, att
han i drömmen vetat sådant, hvarom han i vakande
tillstånd saknat all kännedom? Författaren till denna
uppsats har till exempel vaknat med klart medvetande
af, att han i drömmen förstått och talat spanska
och blott kunnat beklaga, att så ej längre varit
fallet. Det är en bekant iakttagelse, att sjuke i
feberyrseln upprepat visor, dem de i sin barndom
lärt och sedermera glömt. Schopenhauer omtalar,
huruledes en tjenstflicka, som han en morgon, då
han slagit ut bläck på golfvet i sitt skrifrum,
inkallat för att skura bort fläcken, under arbetet
härmed sagt sig om natten hafva drömt, att hon här
gjorde alldeles detsamma, som nu, tillläggande, att
hon vid uppvaknandet berättat drömmen för en kamrat-,
denna hade händelsevis just då inkommit, och då han
frågat henne, hvad det varit den andra drömt, hade
fått till svar: "Jo, att hon skulle skura bort bläck
här på golfvet.»
Detta och många andra exempel gifva vid handen, att
allt, hvad som sker, sker med nödvändighet och att
äfven det skenbart tillfälligaste och obetydligaste
måste ske sä och ej annorlunda. Animal magnetism,
sympatikurer, magi, »vålnader» af lefvande personer,
sanndrömmeri, andeuppenbarelser och visioner af alla
slag äro beslägtade företeelser, »grenar
Vattenvelociped.
af samma stam», samt vittna säkert och oafvisligt
om ett samband mellan väsendena, det der beror på
en helt annan tingens ordning, än den på rummets,
tidens och orsaklig-hetens lagar grundade, som naturen
utgör. Alla de anförda magiska yttringarna lemna ett
faktiskt bevis för Kants grundlära om motsatsen mellan
företeelsen och tinget i sig, och förenämnda andra,
djupare liggande och ursprungliga ordning har fenomen,
som ej kunna bringas till öfverensstämmelse med de
naturliga, på rum, tid och orsaklighet beroende och
för vårt förstånd gällande, och derför skola förnekas,
ända till dess erfarenheten gjort oss klokare.
Tankeläsningen hör till antalet af de nyss uppräknade
företeelserna och synes till graden mindre oförklarlig
och underbar än dessa. Yi hafva redan sett, att detta
experiment, för att lyckas, förutsätter tvänne vilkor,
nämligen att subjektet koncentrerar sin tankekraft
på det bestämda föremålet eller handlingen och vidare
att kroppslig beröring eller kontakt förefinnes mellan
det vetande och det liksom anande subjektet.
Dessa vilkor förefinnas åtminstone vid de
Cumberlandska experimenten. Till dem kommer ett
tredje, hvilket förut angifvits såsom en särskild
känslighet hos tankeläsaren, men som i sjelfva verket
och efter analogi med erfarenheterna från drömlifvet
och somnambulismen långt snarare torde sammanhänga med
de sympathiska nerverna, detta den inre organismens
centrum, än med vårt yttre känselsinne.
I en uppsats från 1878 om den clairvoyanta Augusta
Muller heter det:
»Märkvärdigt, ehuru förut iakttaget hos andra
somn-ambuler, är, att hon ej hör det ringaste af hvad
personer i samma rum till och med tätt intill henne
yttra, så vida ej talet riktas omedelbart till henne,
men deremot afgjordt förstår och besvarar hvarje till
henne, om än aldrig så sakta, riktadt ord, och det
till och med ehuru flera personer tala på en gång. På
samma sätt förhåller det sig, då man läser något
för henne. Tänker den föreläsande på något annat,
än lektyren, så hör hon honom ej. Hennes hörsel är
ej en på den vanliga vägen, genom örat; ty man kan
alldeles tilltäppa detta, utan att den derför upphör
att göra tjenst.»
Om förnimmelser på sinnenas väg kan således ej blifva
tal, och om än i ett eller annat fall de föremål, som
skola förnimmas, placeras på somnambulens panna eller
maggrop, så är detta, enligt Schopenhauer, blott ett
medel att leda drömorganet till dessa föremål genom
beröringen med dem, liksom det vid magnetiseringen
afgörande eller magnetisörens vilja genom användandet
af händerna får sin riktning och bestämdhet. Den i den
magnetiska sömnens högre grader esomoftast inträdande
omständigheten, att den clairvoyanta, under det
hennes egna sinnen äro otillgängliga för alla intryck,
förnimmer med magnetisörens, till exempel känner och
bestämmer, hvad han snusar och äter, hör den musik,
som i ett aflägset rum uppstämmes för hans öron och
så vidare, bevisar tydligt, att förbindelsen med den
yttre verlden i sådana tillstånd måste vara en i grund
annan, än den, som under vårt vakande tillstånd och
fulla bruk af alla sinnen tyckes oss den normala. Man
skulle kunna tro, att den clairvoyanta, liksom hon
stundom tager del i
magnetisörens lukt och smak för ögonblicket,
äfven kunde vara närvarande i hans hjerna samt,
endast och allenast genom maktbudet af hans vilja,
beherrska alla de tankar, kunskaper och språk,
öfver hvilka han sjelf förfogar-, men erfarenheten
synes motsäga en dylik förmodan så till vida, som det
blott är om det sinnligt förnimbara, man hör talas,
och clairvoyanterna i intet fall äro mottagliga
för abstrakta begrepp. Området för magnetisörens
viljemakt tyckes således ej sträcka sig utöfver
det, som presenterar sig under föreställningens
form och hvars väsen är tinget i sig, viljan-,
verlden såsom vilja och föreställning innebär dess
gränser. Utöfningen af nämnda makt är emellertid
oberoende af vilkoren för vår kunskap (rum, tid och
orsakligbet) och derigenom underbar.
Magnetisörens actio in distans, en stegrad viljas
verkan, både tiden och rummet till trots, motsvaras
påtagligen vid den så kallade tankeläsningen af
subjektets verkan på tankesökaren, och denne är i
samma läge som clairvoyanten hvilken röner en passio
a distanta, en inverkan utan sinnligt förnimbar orsak
af en främmande vilja. Af detta framgår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
