- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
114

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bland köld och is - Tåren

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

upptagas förrän i Maj. Som vanligt inträdde den starka
kylan först i finska skärgården, der qvicksilfret
också sjönk djupare än på svenska sidan. Äfven 1882
inträffade i Oktober hård köld, hvarigenom svåra
hinder för trafiken uppstodo. Den 14 Februari 1883
anträdde Express sin bekanta, äfventyrligaste resa
från Stockholm. Så stark köld hade då rådt, att det
icke fanns möjlighet att komma i land vid Hangö,
utan kursen sattes i stället på Baltischport. Kommen
i sigte af Dagö fyr, hade Express fått en extra
beklädnad af alnstjockt islager och kunde ej vidare
framtränga.

Der satt nu ångaren fast, med det ödsliga hafvet
isbelagdt rundtomkring. Efter många vedermödor
lyckades tio af fartygets passagerare framtränga till
finska kusten, der de i sista stund nådde vänliga
hem i Hangö. Öfriga medföljande resande stannade
ombord en vecka och kunde sedan praktisera sig till
Dagö. Ångaren sjelf satt deremot fast i isen sex
veckor och slapp sedan – en lycka, som liknar ett
underverk – loss för priset af några lätt afhjälpta
bucklor. Detta äfventyr, som fick en så öfverraskande
lycklig utgång, är att räkna som Express’ svåraste
pröfning hittills, och det är ej mycket på så lång
tid, i betraktande af det farvatten, som befares.

Express, hvaraf å sid. 113 lemnas en afbildning,
framställande ångaren, liggande under lastning i
isen utanför Hangö, och som äger så stark maskin,
att han kan genombryta femton till tjugo tums is och
genomskär, utan att stanna, is
af sju till tio tums tjocklek, har allt ifrån
början haft till befälhafvare kapten A. Granroth,
ännu en ung man med ett tryggt och förtroende
ingifvande utseende. Han har från yngsta år egnat
sig åt sjömannens hårda och mycket pröfvande yrke och
befarit i synnerhet de nordamerikanska farvattnen.

Hvad det innebär att vara befälhafvare på ett fartyg
med en sådan uppgift, som Express’, är svårt att fatta
för den, hvars pligttrohet och lugn i faran aldrig
allvarsammare pröfvats. Ensamt det att i nattsvart
mörker och isande köld, som kläder fartyg och
tackling i glänsande isskrud, vaka och samvetsgrannt
bekläda en ansvarsfull post, omvärfd af oberäkneliga
faror, är en pröfning, som förutsätter icke vanliga
egenskaper. Detta är dock ingalunda den svåraste,
ty den åtföljer den verkligt inträffade faran. Men
derpå tänker knappt den resande, som i den varma
hytten tillbringar natten i lugn sömn, ingalunda den
allmänhet, som, till exempel, vid Stockholms skeppsbro
ofta beundrande dröjer framför den anlände Express,
hvilken ibland ser ut, som han skulle, till såväl
skrof, som tackel och tåg, bestå endast af is.

Hela detta företag att underhålla en vintersamfärdsel
mellan Sverige och Finland innebär såväl för
fartygets redare, som befälhafvare, en stor seger
i kampen mot naturhinder, som ditintills ansetts
obetvingliga, och det minskar ingalunda triumfens
glans, att den uteslutande tillkommer den enskilda
företagsamheten, den enskilda uthålligheten och den
enskilda pligttroheten.

E-g.



Tåren.

Det är ett djupt grepp af Goethe, då han låter Faust
efter en skickelsediger stund utbrista: »Nu qväller
tåren; jorden har mig åter!» Ty gifs det något,
som utvisar, att vi ännu, såsom jordens barn, höra
henne till, intaga det rum i varelsernas ordning, der
sinnligt och andligt, lifsglädje och förgängelsekänsla
ingått en äkta förening, som är verklig »likställighet
och ej någonderas tyranni», gifs det, med ett
ord, något yttre, som afgjordt kännetecknar det
rent menskliga, så är det väl förmågan af tårar -
mannens gripande och qvinnans rörande, tårar af
fröjd och tårar af smärta, de, som, likt vårens lätta
skurar, båda idel sol och blomstring, och de, som,
falla tunga, likt höstregnet, öfver ett länge sedan
sköfladt fält. Vissa djur tillegna sig våra åtbörder
och andra skenbart vårt språk, men våra tårar kunna
inga af dem ens härma.

Vända vi oss åter till väsen, dem vi blott med
fantasiens öga skådat, så kan det sättas i fråga,
huruvida Dante är i sin goda rätt, då han medgifver
de fördömda, ja, sjelfve helvetesfursten, tårarnas
lisa; det djupaste qvalet är ju det, som inga tårar
har. Djeflarna pläga eljest ej kunna gråta, endast
gnissla. Om tårar ännu skimra i de saligas ögon,
så äro de der på sitt ställe, såsom det skönaste
uttryck af just den mensklighet, som i dem vunnit sin
förklaring-, änglarna låter ju sagan gråta blott på
de syndiga menniskornas vägnar. Och uppstiga vi ännu
högre i den himmelska hierarkien, så finna vi i de
monotheistiska religionerna en guddom, som kan vredgas
och hata, hämnas och förfölja, men är otillgänglig
för den menskliga svagheten af tårar, något som ock är
fallet med den österländska polytheismens vidunderligt
fantastiska gudagestalter. Blott i de myther, som
skapats af hjertat och fantasien tillhopa, blott der
menniskorna gjort sig gudar efter sitt beläte eller,
rättare, af sitt eget kött och blod, inträder ett
motsatt förhållande. Freja, den »gråt-fagra», begråter
sin försvunne Od med tårar, som blifva till det röda
guld - hvarför ock guldet »kallas Frejas gråt, hennes
ögons eller brås eller kinders regn och fors» – och
den skönhetsstrålande Afrodite-Venus egnar sin döde
Adonis tårar, som enligt en uppgift blifva sippor,
enligt en annan perlor. Äfven Väinämöinen fäller
tårar, hvilka stanna i hafvet som perlor.

Det är för öfrigt ej blott guld och perlor, som de
öfverjordiska gråta, utan äfven blommor, af hvilka sednare många
också genom sina namn påminna om detta sitt ursprung;
– så Frejas eller Marie tårar. Inula, ålandsroten,
skall, enligt Plinius, kallas Helenium efter deri
sköna Helena, af hvars tårar den föddes. För öfrigt
kunna äfven gudinnornas leenden nedfalla som blommor
till jorden; till detta upphof äro att hänföra
de »rosenlöjen», dem medeltidens sångare hos sina
hjertans damer prisa och till hvilka man finner ett
intressant sidostycke i en nygrekisk folkvisa, som
om en skön flicka säger, att rosor vid hvarje hennes
leende nedfalla i hennes förkläde.

Myth och saga öfvergå, som vi veta, i hvarandra. Intet
under, att tåren äfven i den sednare behåller sitt med
det skönaste och kostbaraste jämförliga värde. Perlor
betyda tårar, säger drömboken. Den förskjutna
konungadotterns perlegråt under irrandet i den mörka
skogen blir en orsak till hennes återupptagande i
fadershuset och förmälning med den hjelte, som varit
hennes räddare. Och hvad äro dock de tårarna mot en
moders? Sagan om modern, som gick att söka sitt af
döden bortförda barn, detta moderskärlekens apotheos,
som upprepats från land till land, men ingenstädes
skönare firats, än af H. C. Andersens snille, låter
väl ej moderns tårar, men deremot de ögon, hon med dem
gråter ut, för att köpa sig väg till sitt döda barn,
blifva perlor i sjön, som tog dem.

Kyrkan klädde i fråga om tåren, som i mycket annat,
gammal hednatro i kristen skrud och upptog den så i
sitt sköte, såsom följande exempel utvisar. En fattig
enka med många barn såg en qväll en glans på himmelen,
såsom af en stjerna, men fann vid närmare efterseende,
att det kom från det närliggande slottet. Hon gick
dit, träffade en underskön flicka och infördes af
henne i ett af slottets öfre rum, der tolf ännu
skönare jungfrur voro sysselsatta att förfärdiga
en krona af de otaliga daggskimrande perlor och
ädelstenar, som lågo spridda öfver allt i rummet. På
en thron satt en trettonde jungfru i silfverslöja
och bländande hvit drägt. Då arbetet var färdigt,
kröntes denna af de andra med den underbara kronan,
och det var, som om hon dervid öfvergjutits af tusen
sinom tusen strålar af det renaste ljus-, hon reste
sig då och sade till enkan:

»Der ligga än flera perlor; tag dem och lef af dem,
du med dina barn!»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 15:34:15 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0118.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free