- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
115

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tåren - Strandfynd - Georg Friedrich Händel

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

115

Men enkan, som var så bländad af glansen, att hon
måste hålla händerna för ögonen, kunde ej komma sig
för härmed-, de tolf andra jungfrurna böjde sig då
ned, plockade tillsamman perlorna och strödde dem i
hennes sköte. Derpå tycktes hela rummet vidga sig
och upplysas af ett flammande eldhaf, och genom
det remnade taket sväfvade den krönta jungfrun
och hennes följeslagerskor upp till himmelen. Men
den flicka, som infört enkan, förde henne äfven
ur slottet och berättade henne, då de skildes, att
hennes välgörarinna varit en mö från enkans egen by,
som länge suttit inspärrad på detta slott och i samma
rum, der hon nyss varit, men förtröstat på Gud och
lofvat förblifva jungfru samt, då hon sent omsider
befriats, tagit slöjan i grannklostret, der hon för
tre dagar sedan aflidit. De perlor och ädelstenar,
af hvilka kronan utgjorts, hade varit de tårar,
hon här gråtit och offrat åt Gud.

Den så underbart hulpna enkan sålde så stor del af
sin skatt, som tarfvades till hennes och barnens
uppehälle, och lät af återstoden göra ett kors,
som kallades "tårekorset» och blef vida beundradt,
emedan man aldrig tillförene sett så sköna perlor.

Det var martyrens tårar; den botfärdiges hafva
ett annat, men föga mindre underbart, värde:
ligga de än ej, så att säga, färdigmyntade i
Öfverloppsgerningarnas skattkammare, så två de dock,
enligt skriften, sin man ren från synden.

Äfven detta under i andens lif skulle emellertid
omsättas i ett kyrkans mirakel, hvarpå ett exempel
bland de många: En ångerfull syndare återkom från Rom
med påfvens absolution under vilkor, att han företoge
en vallfart-, på denna skulle han hafva med sig ett
svart lam, och då dess färg blifvit hvit, kunde han
vara förvissad, att Gud förlåtit alla hans synder. Men
lammet förblef äfven efter vallfarten svart, och
i sin förtviflan nedkastade sig mannen inför ett
i hans hembyggd rest och nyligen invigdt kors-,
tår efter tår störtade ur hans ögon, och se! - der
en af dem fallit på lammet, förändrades dettas färg,
och så skedde äfven vid de följande. Botgöraren grät
nu, tills hvarje fläck af ullen blifvit hvit. Detta
tilldrog sig så sent som 1755 nära byn Kapfenberg i
Steiermark, hvilket land äfven var skådeplatsen

för föregående, något äldre, legend, som blef trodd
af den fromma enfalden.

I fråga om de tårar, som egnas de döda, möta vi
tvänne hvarandra rakt motsatta uppfattningar. Enligt
den ena af dessa förhjälpa de den begråtne till nytt
lif. Enligt den andra skola de blott störa hans ro
i grafven. På det förra häntyda tåreflaskorna i de
fornromerska grafvarna, mytherna om begråtandet af
Balder och Adonis, hvilket skulle lösköpa dem från
underjorden, samt Pentamerones berättelse om Zosa,
som måste gråta en hel så full, för att göra sin
älskade konungason samma tjenst.

Den sednare uppfattningen återfinnes spridd öfver
snart sagdt alla grenar af den eranska stammen. Redan
perserna trodde, att »underjordens floder växte af
de efterlemnades tårar och minskade de hädanfarnas
lycksalighet» -, något hvar-städes i vår skandinaviska
nord har allmogen ännu den tron, att när till exempel
»en dotter brister i gråt öfver sin faders död, så
måste hon väl akta sig, att ej någon tår faller på
hans lik, ty deraf stores den dödes frid».

Samma tanke ligger till grund för den tyska
Leonora-sagan, den vi alla känna af Bilrgers ballad,
och går i de slaviska sagorna igen på mångfaldigt
vis-, här en version deraf: En moder, som bittert
begrät sitt odöpta barns död, mötte om julnatten,
just då hon gick från messan, för att åter gråta
och bedja på dess graf, fru Perchtl med följe, som
utgöres af alla före dopet aflidna barn. Bland de
andra såg hon ock sitt eget, som, huru spädt det
än var, måste släpa på en stor kruka; det såg så
sorgset på henne och sade: »Kära mamma, gråt icke,
ty alla dina tårar måste jag samla i denna kruka,
och nu vet jag ej längre, hur jag skall kunna släpa
den med mig, så tung är den redan.» Modern svarade:
»Jag skall aldrig mer gråta, mitt hjertebarn lilla!»
Och barnet log och försvann; men fru Perchtl sade:
»Tack, du goda moder-, du har gifvit ditt barn ett
namn, och nu har det vunnit förlossning!»

På intet ställe har emellertid denna tro klädt sig
i mer gripande uttryck än i det eddaqväde om Helge,
hvilket låter Sigrun, gästande sin högsatte make,
på sin klagan öfver dennes förstörda skick få
till svar, att det vållats af hennes grymma tårar.
,

natthöljd vinge stormen brusar fram, ’’Och blixtar
ljunga, åskans thordön knallar, ’ Mot strandens
klippor hemskt det återskallar, Och hotfullt höja
böljor kam vid kam.

Vildt vräks på villsam stråt ett fartygs stam,
Och öfver däcket hela hafvet svallar. Ett skri! Det
krossas emot strandens hallar, Det skepp, som förr
så stolt på vågen sam.

Det randas morgon. Stormens stämma tiger, Och stum
är vågors döfva dödsmusik, Och klar i öster dagens
stjerna stiger.

Ur kojan stormar sorglös barnaskara, Att plocka
snäckor vid den lugna vik, Men finner, sviken, »några
spillror bara».

K. O. K.

, å tvåhundrade årsdagen af denne berömde, musikaliske
stormans födelse nyligen firats öfver hela den bildade
verlden och en allmännare erinran om hans personliga
förhållanden och lifsgerning deraf framkallats,
hafva äfven vi velat för våra läsare framställa hans
bild, detta så mycket hällre, som flera af Händels
skönaste musikverk äfven i vårt land fortfarande stå
på konsertprogrammen och åhöras ined förtjusning. Hans
lefnadssaga anse vi oss dock blott med några få ord
böra antyda.

Född tysk, i Hålle, fick han först efter faderns död
och sedan han vid universitetet aflaggt juridisk
examen egna sig åt det lifsmål, till hvilket han
från spädaste ålder kännt sig omotståndligt dragen,
nämligen musikens konst. Studerade den först i
Hamburg, der han hade anställning vid Keisers

opera som violinist och fick flera af sina operor
uppförda. Uppehöll sig sedan tre år i Italien,
der han vann stor framgång med operorna Rodrigo och
Agrippina och dessutom började och offentliggjorde
ett par oratorier - en konstart, som han utvecklade
och fullkomnade, dermed beredande sig ett odödligt
namn. Ty hans många operor äro längesedan föråldrade
och de allra flesta glömda, men hans oratorier - af
hvilka vi här endast nämna: Saul, Israel, Messias,
Samson, Judas Makkabeus och Josua - de lefva och
skola ännu hänföra många generationer musikälskare,
som förstå att fatta dessa storartade och snillrika
tonmålningar.

Det var i England, Handel utförde sin egentliga
lifsgerning, hvarför också engelsmännen med stolthet
nämna honom som sin tonskald. Från Italien kallades
han först af

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 15:34:15 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0119.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free