Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En vårqväll. Utkast för Sv. Familj-Journalen af Ring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
118
såg, huru vårsolens strålar på sin väg genom
dopvattnet, hvilket föll på unge Ansgarii hufvud,
brötos i de praktfullaste färger.
"Det betyder något", sade grannen till värden och
gaf honom en nick, som betydde,/ att den yngste i det
samlade sällskapet skulle gifva Nordens historia lika
mycken näring, som hans stora namne på hednatiden. Och
dä fällde herr Tullqvist en tår och lemnade j rummet.
Men för Ansgarius innebar hela tillställningen
ingenting annat, än ett lämpligt tillfälle att
pröfva de röstresurser, han fått af naturen. Vid
samma ögonblick, som fadern offrade sin glädjetår, (
hade han derför i beredskap såsom erkänsla ett skrik,
så energiskt och lefvande, att i allt, som angick hans
möjliga framtida uppträdande, vare sig som folktalare
och hednaöfvertygare eller såsom svarande i ett
räson-nemang med hafvets stormar, kunde man hysa de
mest berättigade förhoppningar om hans framgång. Som
af en elektrisk impuls flögo omkring fyrtio pekfingrar
till sina ägares öron. Blott klockaren lät ett fridens
skimmer blandas med aftonsolens öfver sitt ansigte,
i det han halfhögt sade: »Han skall upptaga min mantel
och - mina psalmer." Den förra hälften af yttrandet
vittnade om en viss bildning, som ej delades af
klockarens närmaste omgifning. Oförstådd stod han
också på sin qvadratfot af golfvet.
En liten stund senare vandrade ett ungt par framåt
landsvägen, som helt nära följde sjöstranden. Hon var
klädd i en ljus, skär klädning, hvilken ännu skimrade
i dagens sista solljus. Luften var så ljum, att hon
kunde gå med blottadt hufvud, hvarför solstrålarna
fingo fritt spela i ett nästan gult hår. Yid hennes
sida och stödjande henne med sin kraftiga arm, följde
en ung, bredaxlad man. Hon var vacker, han långt
derifrån. Men samma ärliga, blåa blick hade båda. Det
var egentligen den enda likheten, om man undantager
hårfärgen, som hos begge var densamma. Mycket talade
de icke med hvarandra, och äfven om jag visste, hvad
som yttrades, skulle jag af grannlagenhet förtiga
det.
Slutligen nådde de höjden af backen, der det
lilla kapellet med sin fristående klockstapel var
beläget. Här stannade de och blickade ut öfver
sjön. På motsatta stranden förgyllde ännu solen
den unga grönskan bland alar, björkar och gräs och
glänste, som eld, mot gafvelfönstren i hans hem. Men
på de närstående trädens blad och nere i den unga
grodden vid dikeskanten glittrade en oändlighet af
små diamanter, som middagens uppfriskande vårregn
sållat öfver nejden. Invid landsvägen brusade en
liten vårbäck, helt tillfällig, framkallad af markens
fuktighet och dömd att dö, när sommaren skulle komma
med sin torka. Han rann emellertid lifligt, som ett
ungt blod, och steg, liksom detta, allt emellanåt
öfver sina bräddar-, han längtade ut till det stora
vattnet, och der jordytans former sökt hämma hans
färd, hade han användt våld och gräft sig fram. Den
sista biten gick lustigast i språng från mossklädda
stenar. Lyssnade man en liten stund på småvågorna
och bubblorna, som plaskade i vinklar och vrår under
gräsen, lät det alldeles, som om svaga klockor klingat
dernere.
Hon stod med hufvudet lutadt mot hans axel och drömde,
liksom han, sin ungdoms sköna vårdröm. Då drogs bådas
uppmärksamhet till några strån helt nära, hvilka
började röra sig och vagga. En spindel föll ned,
hängde och gungade, klättrade upp igen och började
flitigt spinna. Tråd efter tråd blef färdig, och han
spann vidare. Yattenbubblorna seglade fram, några af
dem stannade mot hans grässtrån, men tornade så lätt,
att den fina väfyen ej skadades. Och han arbetade
vidare,
Sä småningom fick han sitt nät färdigt, hvarefter
han klättrade undan till sitt gömställe, I detsamma
kom en svag flägt farande genom granen, som hängde
öfver-, ett perl-band af vattendroppar på de lägre
barren sattes i rörelse, samlade hop sig till större
droppar, och i nästa sekund brötos solstrålarna genom
några tunga diamanter i spindelväfven.
Vasstråna gungade häftigt till, men spindelns arbete
höll, och han sjelf satt lugn och tillitsfull i sin
vrå.
Den unge mannen kände, huru flickan darrade till,
då hon hviskade: "O, så vackert!"
"Maria", sade han, "är tro så stark, som en
spinclelväf?"
Hon såg stort och frågande på honom. Han böjde ned
hufvudet och såg bort.
"Hvad menar du?" hviskade hon och vred hans ansigte
mot sitt-, "åh, jag förstår, jag tror, att jag förstår
dig-, du tänker det sorgligaste, du tänker på -
döden!"
Iter sjönk hans hufvud ned.
Nu rätade hon ut sig framför honom, tog hans båda
händer i sina och såg med fuktig blick, men lugnt,
in i hans ögon.
"Ralf, döden skiljer icke för alltid - o, nej! De, som
älskat härnere, de skola finna hvarandra åter. Intet
kan rifva den bro, som verklig kärlek slagit. Det
har jag alltid trott och allra mest nu. Så haf jag
tänkt mig kärleken!"
Hon hvilade åter sitt hufvud mot hans axel, och
det var tyst omkring dem. Qvällens skuggor kommo
sakta smygande uppåt från stranden, solljuset vek
för dem, så att småskogen dernere blef höljd i
dunkel. När så vårens qväll låg öfver den lummiga
strandremsan, stämde en näktergal upp sin allra
friskaste drill. Derpå följde ett ögonblicks tystnad,
hvarefter jublet kom i all sin gripande kraft från
hela samlingen af små, bevingade sångare, som slagit
sig ned derinne, för att öfverbjuda hvarandra med
sina herrliga gåfvor. Och ur de små vrårna under det
närbelägna kapellets tak framstucko lifliga hufvuden
med gula näbbar, hvilka inisslade | kapp med kören
vid stranden.
Ljuset vek minut för minut, men genom hela naturen
gick en ström af nytt lif, ty djur och växter kände,
att samma sol snart skulle komma åter, tidigare,
varmare och dröja längre hos dem. Derför fick hon
också sitt hjertliga tack, då hon sände dem sin
afskedshälsning.
Per Tullqvist, född Olsson, var en prosans son,
hvilken börjat med att sälja byxknappar af tenn
och nu hunnit så långt, att han kunnat uppföra ett
respektabelt hus af sten, "der landsväg och järnväg
slogo knut på hvarandra", som han plägade uttrycka
sig. Han hade litet svårt att följa med den nyare
tidens jättesteg framåt i åskådningssätt. Och om man
gifvit honom i händerna något af Ibsens med fleras
"problem", skulle han ansett dem för en galenskap
eller ock sig sjelf för en idiot. Han begrep föga
mer af tiden, än att det var svårt att få arbetarna
att göra nytta.
Men i vissa fall var Per Tullqvist en klipsk
karl. Huru mycket än det unga paret, som under
solnedgången befann sig borta vid kapellet, tills
dato sökt för sin omgifning dölja det intresse,
de allt lifligare känt för hvarandra, hade de dock
icke dragit Per vid näsan. Han visste derför nog,
hvad han gjorde, då han till fadderskapet inbjudit
dem att stå emot hvarandra; och han var också den
ende af hela sällskapet, som hade ögonen med sig,
då de under sitt promenerande i trädgårdsgångarna
alltmer utsträckte afståndet, tills de slutligen
voro på landsvägen. Men Tullqvist teg, som muren,
med sina iakttagelser. Ralf och Maria voro bland hans
hedersgäster, och dertill höll han af dem för mycket,
för att med ett ord blotta något grannlaga förhållande
rörande dem.
Men då qvällen längesedan inträdt, bordet dukats
och en rätt var undanstökad, lät värden hemta in
den lille, för hvars skull denna högtid kommit till
stånd. Derpå fattade han sitt glas, körde högra
handen innanför västen och hostade till, som om han
fått en valnöt i halsen. Klockaren, som stod helt
nära, fattade genast situationen och började trumma
mot en vinbutelj. Sorlet dog ut, blickar från alla
håll samlades på värden och jagade blodet från hans
kinder. Ännu ett par valnötter hostades bort, hvarpå
Per Tullqvist blef en tum högre, och så kommo orden
från hans mun:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
