- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
119

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En vårqväll. Utkast för Sv. Familj-Journalen af Ring - Det gamla fästet - Tvänne systrar. Saga af Albrekt Segerstedt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

119––-

»Ursäkta, mitt herrskap, men jag ä’ far till
glyttender

- fram i ljuset me’n, fru pastorska! - Man
kan tycka både si och så om ett och annat här i
lifvet, mitt herrskap, så blir det dock visst, att det
liksom betydligaste ögonblicksmomentet åtminstone i
början af existenstillvaron blir alltid det, när man
kommer till verlden-, ett annat ä’, då man ska’ weg
igen - tyst, du lille, jag hoppas, du har långt dit!»
- (De sednare orden voro ställda till Ansgarius,
som ville hafva sin röst med i frågan.) -
»Ännu en annan staschon på lefnadsvägen är den,
då man liksom gör opp hjerteaffärerna

- åh, du har ett stycke dit också,
Ansgarius, lugna dej du! - hjerteaffärerna, sa’
jag.» Icke ens med en vridning af hufvudet gaf
talaren’ någon särskild tillämpning af sina ord. »Di
der två tillfällena ä’ liksom en början till något
vidare. Jag ä’ gammal nog nu och har allt haft
snabeln med i ett och annat. Och det ska’ jag
säga, att hur man bråkar och vänder och åbäkar
sej, så får man alltid börja på omigen och omigen.
Än klipper man snedt till höger, än till venster 5
justering - ja det var ordet! - justering behöfs
det lika ofta, som mat. Men en god början ä’ värd
pengar. Men det ä’ en sak, som man icke kan skaffa
sig sjelf; nej, den måste man fö. Mitt första
dussin blyknappar ficl jag. Ansgarius

har börjat just i dagarna - ^men utan knappar,
din lille grinolle! - Jag säger, mitt herrskap
(Tullqvist blef varm), vill ni tillsammans med
glyttens far dricka för hans goda början, så vill jag
också tömma ett glas för hvem som hälst här i laget,
som känner på sej, att han eller hon har begynt något
nytt denna vårqväll. Ja, börja bara rätt, så blir det
andra lättare! Jag här bara ett par ord qvar - - -».
. "

Talaren hade mot slutet blifvit allt mer upprörd, och
till sist kunde han icke återhålla en frambrytande
tår-, men att visa rörelse, det var icke Per
Tullqvists svaga sida. Derför, då han kände, att det
»började» galet, vågade hän ej stanna qvar längre,
utan snurrade plötsligt om och for ut på verandan,
för att hemta sig ett ögonblick.

Half stod alldeles intill dörren. Han följde värdens
rörelser. Vårnatten låg mörk öfver land och sjö,
men uppe på himmelen strålade otaliga stjernor.

Den unge mannen såg värden stanna vid barrieren och
höja sitt glas. Derpå tömde han det, och Ralf hörde
orden;

»Gud välsigne dem alla tre!»

Och genom rymden flög ett strålande stjernskott,
som slocknade borta i töcknen Öfver sjön.

T>ot

. ögt på bergets tinnar hvilar ^Gammal borg med murkna
väggar.

Upp för rasad trappa klättra

Rankans ystra ätteläggar.

Månget klippblock, hvilket tiden Droppat ned bland
hagtornshäckar, Likt en järnklädd skildt vakts v aln
ad, Vandraren vid stigen gäckar.

Men i ödsligheten lefver Sagan än, den vemodsfulla,
Sjunger vid uråldrigt vågbrus, Kär inot stranden
böljor rulla.

Och till vandraren, som lyssnar, Toner dämpade sig
tvinga. Hör, mot riddarsalens stengolf Svärd och
gyllne sporrar klinga!

Fångna fåglar höras qvittra Bakom tornets gallerrutor:
Det är veka qvinnoröster, Sång till strängaspel från
lutor.

Med lifegna bönders suckar, Hornlåt, rassel utaf
lansar Blandas hårda herrskarstämmor, Sprungna fram
ur bröst i pansar.

Ack, till svunna tiders eko (Så hörs anderösten klaga)
Lyssnar du, och endast hjeltars Hamnar här förbi dig
draga.

Stenen vittrar, järnet rostar, Riddar’ns svärd,
som trälens bojor. Nutid rifver stortidsfästen,
Sänker slott och höjer kojor. -

Nutidslord i Jaegersdrägten, Bok och kikare i handen,
Skeptiskt ler åt sagans jämmer Öfver makt, som byggts
på sanden.

Trösta dig - han svarar henne -, Blicka ej så skumt,
du gamla! Än finns boja, som ej rostar, Välden ge’s,
som aldrig ramla.

Herrar dö, men våldet lefver, För att nya herrar
föda. Järnet, som fått tusen armar, Binder träl vid
herrars gröda.

Genomfrätta fästen ramla, Furstevälden blifva
färre. Men verldsvälden bygger krutet På ruiner af
de smärre.

Amalia Fahlstedt.

^

rJCVäixiie

Saga af ArbrelctJSegersteclt.

å kullen under den gamla eken stod en ungmö, så skön
och strålande, omgjuten af qvällsolens glans. Från
den höga, hvita pannan föllo de gyldene lockarna i
rika vågor öfver skuldrorna, och den sida, luftiga
drägten hvilade~med sitt långa släp på gräsmattan.

Och skalden kom och gick der förbi. Hon räckte mot
honom en liten mjuk, snöhvit hand, och de djupblåa
ögonen glänste så underbart.

Hand i hand gingo de hän mot skogen.

Och hon visade honom, huru den grönmantlade skogsfrun
vandrade der i sin luftiga sal, der elfvorna, klädda
i silfverskir, trådde dansen mellan daggstänkta
tufvor. De stannade vid det skogklädda berget,
från hvars inre dverg-arnas hammarslag ljödo, och
när skymningen blef djupare, stego lyktgubbarna upp
ur kärret och svängde kring mellan tufvorna. Vid det
stora vattenfallet satt näcken och slog

* Ehuru "denna innehållsrika saga inflöt i kalendern
"Polstjernan", bereda vi likväl plats för den
i tidskriften, för hvilken den ursprungligen
skrefs, enär många af dess läsare säkert icke
känna den antydda julkalenderns innehåll.
Bed.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 15:34:15 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0123.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free