- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
121

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tvänne systrar. Saga af Albrekt Segerstedt - En bland många. Novell af Amanda Kerfstedt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

m

guldharpans strängar, och ur hvarje sten, hvarje träd
fram-tittade en liten älf, under det att skogens
djupa, mäktiga orgeltoner stämde tillsamman med
harpans klang och fältets tusende blommor nickade
takten.

Inne i de små, gråa stugorna, hvilkas väggar,
tyngda af ålder, lutade till fall, sutto de trasiga,
bleka barnen och lyssnade till de gamla sagorna och
sångerna om tappra riddare, om jättar och troll,
och huru det var der ute i skogen. När då gasten
skrek och ufven höjde sitt rop, trängde sig unga och
gamla närmare tillsamman, än mer nyfikna att höra,
och sagans bilder togo verklighetens gestalt.

Skalden tröttnade ej att skåda, lyssna och förnimma-,
hans följeslagarinna tröttnade ej att visa.

Han skref om allt det underbara, som tedde sig för
honom, och boken gick ut öfver land och stad, och
hon lästes och lästes om igen, och tusen sinom tusen
hjertan fröjdades åt det sköna, som skalden fästat
på de vingade bladen.

, v» Det fanns poesi att skrifva om, och
derför blef det poesin, sade skalden.

När det nu lidit om en tid, for skalden igen till
den nejd, der en gång så mycket skönt mött honom. Och
tidigt på morgonen gick han ut till eken, som höjde
sig ur kullen. Och der stod hon, den guldlockiga
mön, som en gång ledt honom omkring bland nejdens
under. Men i dag var hennes blick skymd af tårar,
ögat strålade ej och den lilla handen, hon räckte
till afsked, darrade.

»Skogsfrun har flytt, elfvorna dansa ej mer,
dvergarnas hammarslag hafva tystnat, och näckens harpa
klingar ej från forsen. Allt, allt är borta, och här
finns intet hem för mig!» ,Hon drog undan sin hand,
hon försvann och syntes ej mer. Då blef det så mörkt
omkring skalden, fast solen just nu lyfte sig öfver
bergen.

»Så finnes här ingen poesi mer», suckade han.

Det sjöng och klingade från en smal tråd, som var
utspänd öfver nejden, och solstrålarna kastades
tillbaka från tvänne glänsande spår, som sträckte sig
ut bredvid hvarandra i två långa, raka linier, hvilka
försvunno i skogen. Och der, öfver trädtopparna, höjde
sig ett hvitt moln, likt en böljande jätteslöja. Det
kom närmare och närmare. Det dönade, det brusade, och
marken skalf. Eld lyste, gnistor flögo omkring, och
lik en väldig drake slingrade sig tåget fram. Närmare,
närmare kom det, starkare, starkare dönade det och nu,
just som järnhästen var midt för kullen, hoppade en
högrest jungfru ned derifrån.

Hon var så olik henne, som nyss lemnat skalden. Den
nykomna hade kortklippt, lockigt hår, drägten var
uppskörtad

och minen så djerf och käck. Hon såg på den sorgsne
drömmaren med ett så allvarligt, men dock så mildt,
uttryck i de klara, blåa ögonen.

»Vill du ej följa», frågade hon, och rösten ljöd så
frisk, så klar, som klangen af stål. Och hon räckte
skalden en hand, kanske ej så liten, måhända ej så
hvit och kanske äfven härdare, än*- den, som förut
ledt honom. Men handslaget var så trofast, stegen så
hurtiga och gången så trygg, då de vandrade hän mot
den grönskande skogen, att skalden lugnt följde med,
fastän saknaden gjorde hans steg tunga.

»Ser du här», sade hon, »skogsfrun och elfvorna
trifvas ej mer, gastar och rå hafva flytt, men skåda,
så ljust här blifvit, sedan vägar äro rödda, huru
friskt vinden spelar mellan stammarna! Känn! Linnean
doftar lika herrligt, som förr! Här från berget hafva
dvergarna dragit bort, men det är ändå ej tyst i
djupet. Lyss! Hör du, hör åskan går dernere! Starka
armar bryta bergets skatter lösa, och derborta,
der den höga skorstenen lyfter sig mot skyn och
sänder ut massor af rök och gnistor, der strömmar
malmens märg, lik lysande mjölk, ned i de väldiga
formarna. Här vid fallet trifves ej strömkarlen mer,
men se, huru skoflarna på de väldiga hjulen glänsa,
huru vattendropparna glittra i solljuset, det rasslar
och bultar inne i de stora husen. Hör! Från det stora
kärret derborta kommo förr lyktgubbarna, men nu ser
det ut som ett gult, böljande haf. Plogens helgade
stal har gått fram deröfver, och skördens guld har
slagit upp ur hans spår, och bredvid beta hjordar
med glänsande hull. Stugornas lutande väggar hafva
rest sig upp; de äro ej gråa och mossiga, som förut,
utan lysa röda och sticka så kraftigt af mot den gröna
bakgrunden. Ser du? Och folket! Kinderna hafva rundat
sig och fått färg, från ögonens djup blickar klarhet
och hopp, armarna, händerna hafva härdats af arbetet,
och trasorna äro borta.»

Det dönade ur grufvan, hammarslag ljödo, vattenhjulen
gnisslade, och gnistorna ur den höga skorstenen
föllo omkring, som ett stjernregn. Och vinden
kom på starka vingar; han förde med doften från de
skördetyngda fälten, från skogen och sjön, han förde
med sig vågornas brus och folkets friska sånger. Det
frustade der borta i skogen, hvarifrån det våg-iga,
böljande molnet steg upp, det gnistrade i trådarna,
som voro spända i luften, det var, som kändes slagen
af ett stort, varmt, af helsa svällande hjerta, och
öfver allt detta göt sig Guds klara, strålande och
rika solljus i svällande floder.

Och hon, som ledt skaldens steg, stod der så kraftig,
så skön, så verklig och dock så underbar. Hon
syntes växa i hvarje minut, växa i behag, styrka och
majestät. Hon tog hans händer i sina, hon såg leende
in i hans ögon.

»O», utbrast han, »jag drömmer ej, och dock, dock är
det poesi!»

l>landL

Novell af Amanda Kerfstedt.

(Forts, från sid. 94.)

var ett år senare. Fanny satt i en liten soffa i
salongen, som blott var svagt upplyst genom ljusen
från det angränsande förmaket. Walter satt på en
stol bredvid, och de talade om den tid, hon vistats
på landet, förrän hon kom till hans moder. Hon kunde
tala till honom om mycket, som hon hvarken nämnde
för gudmor eller för Ottil; det förekom henne ofta,
som om han redan förut visste allt, hvad hon tänkte
och kände.

»Och ni älskade honom verkligen, denne man, som sade
sig ha’ varit tjenare hos er far?»

»Ja, jag älskade honom verkligen. Det var, som om
jag dragits till honom af en oemotståndlig makt,
trots allt, som kunde vara motbjudande hos honom.»

»Var han ofta hos er? Ni skall veta, att jag kände
honom mycket nära. Oaktadt han var så mycket äldre,
voro vi dock mycket kära vänner och, Fanny, han var
ingen tjenare,

han var blott slaf under någonting, och det var hans
eget begär.»

»Han kom ut ibland», sade hon och såg drömmande
framför sig, »och stannade hos oss några dagar för
att njuta af landtlifvet, som han sade. Jag följde
honom då ofta på hans ströftåg, och vi gingo dagen
lång omkring i skog och mark, vi två. Den ringaste
tilldragelse lockade tårar i hans

ögon––––han var sä lättrörd. Han brukade sitta
med

min hand i sin, hur svag och darrande den var, och
tala vackra saker om blommor och träd, timme ut och
timme in. Stundom läste han upp vackra sägner och
sedan suckade han och sade, att det var i den gamla,
glada tiden. Ofta låg han utsträckt på marken, med
hatten öfver ögonen, och lät mig sjunga alla visor,
jag kunde, och då strömmade tårarna ned för hans
ansigte, och han brukade hviska: ’Gud bevare dig för
onda vägar, barn’.»

»Och Gud har hört honom», mumlade Walter sakta.

Sv. Familj-Journ. 1885.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 15:34:15 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0125.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free