- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
122

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En bland många. Novell af Amanda Kerfstedt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

122

"Hur väl jag ser honom», fortsatte hon, och hennes
mörka ögon stirrade ut i det skumma rummet, "med
den grönskiftande, luggslitna rocken, den grå,
bredskyggiga hatten, knölpåken och de lappade
stöflarna, en bok i ena fickan och en butelj i den
andra. Hans breda panna, fårad och töcken-höljd,
hans milda, sorgmodiga leende, hans vacklande gång och
den obeskrifliga ton, hvarmed han till afsked brukade
säga: ’Du skall ingenting annat lära, än att vara god
och glad som lärkan. Jag kände din far, barn, det var
en gång en hoppgifvande ung man, och du skall älska
mig litet för hans skull.’ Och så kastade han renseln
på ryggen och nickade: ’Nu börjar ett fritt och gladt
lif, Fanny du’, och så log han och så gick han."

Olyckliga barn, hvarför beskref du det så noga? Nu var
det gjordt. Den vilda längtan kom öfver honom. Hatten,
kappan, nattrocken, - buteljen - friheten!

Han reste sig upp.

"Farväl Fanny", sade han och lade sakta sin hand på
hennes guldskimrande hår, "det är mången stängel med
rika förhoppningar, som brytes i förtid här i verlden,
och mången för mindre hårda vindar, än hans. Vörda
och älska hans minne, ty han var din fader. Lyd hans
ord och akta dig för onda vägar. Hälsa dem derinne,
att de ej vänta mig i afton, ja, kanske ej på en
vecka. Påminn Ottil om mitt förbehåll och hennes
löfte-, säg henne, att hon icke får söka mig."

Det var feberoro i hans röst och en darrning i hans
hand, då han gick bort, ryckte ned sin hatt och kappa
och aflägsnade sig.

Fanny satt tankfull.

"Min far - min far. Hvarför visste jag det icke? Ack,
hur ömt jag skulle tvingat honom qvar hos mig, och
nu är det förbi."

"Hvar är Walter?" hördes en röst från förmaket.

Fanny gick in och framförde hans hälsning. Endast
Ottil och Ragnar voro der.

"Gå ut och spela en bit, Fanny", sade Ottil.

Då den unga flickan lemnat dem, vände hon sig mot
Ragnar.

"Förstår du, hvad denna hälsning betyder?" sade
hon.

"Jag anar det."

"Och jag, som ej får söka honom! Ja, jag visste ju,
att det skulle komma, jag har läst det i hans oroliga
blick den sista tiden. Hinner han blott få fötterna
upp på bordet, så är han förlorad. Och hvem skall nu
rädda honom?"

"Det skall ingen annan, än jag", hördes en röst bakom
dem.

De vände sig båda om.

Hon stod der, modern, med en värdighet och ett
lugn, som gjorde henne sublim. Bräckligheten var
försvunnen, den svaga, veka qvinnan var borta, och
der stod en åldrig hjeltinna, färdig att kämpa till
sista blodsdroppen om sitt byte. Det hade ändtligen
dagats för henne. Det otydliga och obegripliga, som så
mången gång förvirrat henne, var nu klart. Upptäckten
skedde i ett ögonblick, och i samma ögonblick kom
kraften. Hon fattade med ens sin ställning: rädda
honom eller förgås med honom!

"Fort, gif mig adressen!" sade hon.

"Låt mig säga till om vagnen", sade Ottil och närmade
sig henne smekande.

Hon sköt henne bort med en åtbörd nästan af stolthet.

"Skall jag åka i vagn efter min son?" sade ,hon. "Nej,
jag skall gå och gå ensam."

I tamburen låg Brigitta på knä och hjälpte henne med
ytterkängorna. En hand lades på hennes hufvud något
tungt; det var förebråelse i dess tryckning. "Du
visste det hela tiden, Brigitta."

Den gamla tjenarinnan snyftade.

"De hafva alla bedragit mig!" Hon sade det sakta,
nästan som till sig sjelf.

"Vi hafva alla älskat er", stammade Brigitta.

Men då matmodern öppnade dörren, brusto alla de under
flera år tillbakahållna tårefloderna lösa.

"Jag måtte väl ha’ burit honom på mina armar, likaväl
som frun, så säg då ett ord, att frun förlåter
mig. Låt mig i barmhertighetens namn få följa med
- jag kan inte bära det - nej, det säger jag rent
ifrån. Jag hittar och jag släpper inte frun, nej,
det gör jag inte. Låt mig följa med - bara till
porten. Jag är bara en fattig piga, men jag har ett
hjerta - ja, har jag så!"

"Tyst Brigitta", sade modern, "det är icke nu tid
för andra tankar. Sätt på dig kappan och följ mig!"

"Vill frun ta’ mig under armen? Törs jag bedja om
det? Det är så slipprigt."

Och så gingo de båda gamla qvinnorna tysta gatorna
framåt, till dess de skildes vid porten till det höga,
förfallna huset, som var alldeles mörkt, med undantag
af ett enda ljus, hvilket glimtade i ett fönster uppe
i fjerde våningen.

Och hemma gick Ottil i feberoro fram och tillbaka
på golfvet under en half timmes tid. Då kunde hon ej
uthärda längre, hon vände sig till Ragnar. "Vill du
följa mig?" sade hon. "Vi gå dit. Jag måste åtminstone
se, om det lyser i fönstren."

Emellertid hade fru Örngranat gått in i huset, som
tycktes vara obebodt i alla mellanvåningarna. En
gammal qvinna, som bodde på nedre botten, sade henne,
att det skulle inrättas till ett tryckeri. "Det
är bara en herre, som har ett par rum qvar i fjerde
våningen. Och konstig måtte han vara, för rummen eldas
beständigt för hans skull, fast han inte varit här på
ett helt år förrän just i afton. Kanske det är honom,
frun söker?"

Ja, det vore honom hon sökte.

"Det går ju an att stiga upp och vänta, Han gick nyss
ut igen, men han kommer nog snart hem, för han bad
mig slå litet gas i lampan till korridoren, och den
brinner nu. Men kanhända frun hällre väntar inne hos
mig, tills han kommer."

Nej, hon skulle ej vänta inne hos henne, hon tackade,
men det vore bättre, hon ginge upp med ens.

Och hon trefvade sig uppför de många trapporna till
den af gaslampan svagt upplysta korridoren, fann den
rätta dörren och steg in.

Ja, här var det. I detta rum hade han tillbringat
alla de år, hon trott honom arbeta och sträfva i
Göteborg. Men det var ej tid nu att se tillbaka,
endast framåt.

Hon lagade om elden, som tycktes helt nyss tänd,
flyttade ljuset från dragkistan till bordet, drog fram
länstolen, tog upp en stickstrumpa ur sin medförda
pirat och slog sig ned, som om det varit hennes vana
att alltid sitta der med sitt arbete. Men visst
darrade hennes hand, då steg hördes i trappan och
den väntade steg in.

Han stannade vid dörren. Den slokiga hatten skymde
hans ansigte, kappan hängde öfver ena axeln och under
arraen bar han en butelj.

Det dröjde, innan han talade.

"Du här! - Moder - detta var grymt."

"Grymt, Walter, - hvad menar du?

"Jag frågar dig detsamma, moder, hvad menar du?"

Hon såg ett ögonblick upp från sin stickning och
mötte hans ångestfulla blick.

"Jag menar att stanna här. Der ditt hem är, der är
mitt, der du trifves, der trifves jag."

Och derpå fortsatte hon med sitt arbete.

"Detta kan icke vara ditt allvar", sade han, "du kan
icke stanna här."

"Vi skola icke vidare tala derom-, jag ser, hvad du
ämnar", sade hon med en åtbörd mot buteljen. "Låt icke
mig hindra dig. Sätt fram glas - men tag icke ett -
tag två!"

"Än en gång, hvad menar du?"

Hon såg på honom med en fast blick.

"Jag menar, att du drifvit mig till det yttersta. Jag
menar, att det icke skall finnas en afgrund, der du
icke finner mig i bredd med dig."

Hon talade med ett eftertryck, som var isande.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 02:40:10 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0126.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free