- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
123

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En bland många. Novell af Amanda Kerfstedt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

"Du skulle vilja ...?"

"Fråga mig icke, hvad jag vill", afbröt hon, med ens
förlorande sitt lugn och talande med öfverväldigande
sinnesrörelse, "lejonhonan inom mig har vaknat. Om
det måste ske - nå väl - så skall jag följa dig i
eländets djup. Men jag skall segra. Du har kanske med
kallt blod ledt andra steg för steg i förnedringens
afgrund, - du skall icke hafva mod att leda mig dit
ned. Eller .gör det, om du vågar!"

Hon återvann sin kallblodighet och stickade ånyo.

Han betraktade henne tyst. Det var med en blick
af vrede, nästan af hat. Hon ställde sig modigt
mellan honom och ett brännande begär, och han
kände en ögonblicklig böjelse, att undanrödja henne
från jorden. Ja, något måste sönder, såsom det var
sönderslitet i hans inre. Han gick några steg fram,
tog den stora tunga buteljen, öppnade dörren och
slungade den mot väggen midt emot. Det hördes ett
förskräckligt brak och derefter det sakta fräsande
ljud, som då någonting flytande strömmar utför
trapporna.

"Är du nöjd nu?" sade han, men det var trots i hans
ton och hat i hans blick.

"Nej, jag är icke nöjd. Hur skulle jag kunna vara
nöjd med en enstaka, eftergift, gjord i vredesmod? Du
har ryggat för en hamdling af uselhet derföre, att
det gällde mig. Jag frågar dig, hvad har jag för
rätt till ditt undse-ende mer, än någon annan? Du
ryser och du vämjes vid att tänka dig mig på din
egen ståndpunkt - men hvarför? Tag bort ifrån oss
båda timlighetens vilkor, skilnaden i ålder och kön,
och ställ oss såsom blotta personligheter fram för
din blick! Hvilken är dyrbarast? Hvilkendera skall
med mesta omsorg bevaras för sitt eviga mål? Du kan
icke utpeka den ena framför den andra, då du i tanken
ställer oss utom tidens skrankor, och du kan derför
icke möta mig med den lögnen, att det skulle finnas
en annan sedlighetslag för mannen, än för qvinnan."

Han stod vänd mot fönstret och trummade otåligt på
rutan.

Hon steg upp och gick sakta fram till honom. Det
hade fallit henne någonting in just nu för första
gången, och ehuru hennes väsens innerliga ödmjukhet
skyggade tillbaka derför, så, eftersom hon kände sig
stå alldeles blottad inför sanningen utan ett enda-
blad af falskt sken, följde hon ingif-velsen.

"Walter", sade hon mildt", försök att under några
ögonblick glömma det närvarande och endast tänka på
det förflutna. Detta är ett utomordentligt tillfälle,
och utomordentliga medel må då vara tillåtna. Vill
du gifva mig en tafla af mitt lif? Eansaka det och
säg mig, hvad du ser."

"Jag ser en qvinna, och Gud vet, att jag aldrig
varit nog låg att icke göra henne rättvisa, jag
ser en qvinna, som jag vördat, så länge jag minnes
tillbaka. Hon hade mycket att lida och hon led och
knotade icke. Hennes hjerta var öppet för medlidande,
hennes hand färdig att gifva, hennes hem var ett hem
för den betryckte. Hvarhälst hon kunde lindra en sorg,
der lindrade hon den, hvarhälst hon kunde tjena en
medmenniska, der var hon beredd, ty hela hennes lif
var ett tjenande. Ett kunde sägas om henne, hon sökte
icke sitt eget."

Då hon hörde hans brutna röst, hur det smärtade henne
att fortsätta!

"Och bredvid henne växte upp en man. Vill du gifva
mig en bild af den mannen?"

"Du är hård, moder. Det var en man, som sölade sig
i träcken."

"Det är icke detta, jag vill höra, det hör icke hit."

"Hör det icke hit?"

"Nej, jag begär en bild af ditt lif, icke
af ditt fall."

»Mitt lif?..."

"Ja, visa mig ändamålet med ditt lefvande. Visa mig
deri börda du lättat, den tår, du torkat, det hjerta,
du gladt, eller visa mig åtminstone, om icke annat,
den idé, för hvilken du kämpat!"

"Ack, min mor, jag lät det gå dag efter dag, som det
kunde. Jag äger intet af hvad du nämner. Jag gjorde,
hvad som roade mig, ibland var det godt och ibland
var det ondt. Ögonblicket hade mig, till dess jag
blef utledsen vid allt-samman."

"Då frågar jag, som gifvit dig det, hvad har du gjort
med ditt lif?"

"Du ställer mig till ansvar för mitt fall, för min
dryckenskap", sade han dystert.

"Hur ofta skall jag säga dig det", afbröt hon med ett
grand otålighet, "att det icke är detta, jag frågar
efter. Jag liknur icke den okunnige sjukvårdaren,
som tager febern och yrseln för sjelfva sjukdomen,
då de blott äro symptomer deraf. Det är ditt lif,
jag frågar dig om."

Ja, hon stod der framför honom såsom allt, hvad
vi på jorden förtrampat en gång, skall stå och
kräfva tillbaka den kärlek, vi bedragit, de tårar,
vi utpressat, den ångest, vi framkallat, af vår
utfattiga själ. Och när med ens taflan af deras lif,
så vidt olika, rann upp för honom, så visste han,
att hon hade rätt till sina spörsmål. . Hon stod der,
en svag och skröplig bild af den eviga rättvisan,
men bakom henne stod Gud. Af henne hade han tagit
oupphörligen, tagit den allt uppoffrande kärlekens
fulla öfvermått, men han hade dock äfven gifvit
åtminstone några känslor, åtminstone tidtals en
smula erkännande, men hvad hade han gifvit åt Gud? -
Var det icke han, som egentligen hade att fordra af
honom? Hvad hade han gjort med lifvets gåfva?

"Moder", sade han och vände sitt bleka ansigte
emot henne, "det är i detta förfärliga ögonblick,
då du ställer mig till räkenskap för hela mitt lif,
som om en slöja bruste för min syn. Om du kallar
dryckenskapsbegäret, som jag ansett vara mitt väsens
ärfda förbannelse, för endast en symptom, endast
något sekundärt - hvärthän vill du då komma?"

"Jag vill komma till ursprunget för alla dina
handlingar, till lifvets källa. Jag vill veta, för
hvem eller för hvad du lefvat."

"O Gud", sade han och satte händerna för ansigtet,
"det är för ingen eller intet annat än mig sjelf!"

"Nä väl", sade hon, "nu har du nämnt sjukdomens
namn. Det är sjelfviskheten. Ställ dig nu emot din
bild utan skrymtan."

Hon gick bort och satte sig vid sitt arbete igen. Han
stod der ensam och förkrossad. Det var en väckelsens
stund, det kände han. Förnedringen blef honom så
tydlig-, det förspillda lifvet stod så tydligt för
honom, att alla dess tillfällen drogo förbi hans syn
lika klart, som de göra det för en i dödsstunden
uppvaknande menniska. Smärtan och blygseln voro
öfverväldigande, och på hans bleka läppar låg den
beständigt återkommande frågan: Var det alltså icke
drycken-skåpen? Och svaret ljöd: Nej, nej, djupare,
mycket djupare ned!

Men, som ingen fadershand på jorden så förstår att
förkrossa och upprätta, som den oförlikneliga
fadershanden i himmelen, så gafs i sjelfva
förkrosseisens och sjelfkännedomens stund en droppe
af tröst, en flägt af kraft. Var det alltså icke
dryckenskapen? Deri låg det. Han fick en annan
fiende, värd hela hans andes kamp, hela hans varelses
ansträngning, och i samma ögonblick försvann hos honom
det lägre, lumpna, sinnliga begäret. De nesliga,
förnedrande bojorna föllo af honom, när striden
flyttades in på det andliga området, och i sjelfva
förödmjukelsens stund kunde han draga ett andedrag
af befrielse, som vidgade hans bröst.

"Mitt lif ligger framför mig", sade han, "liksom
stode jag vid grafvens rand. Förlåtelse är, hvad jag
behöfver. Kan du gifva mig din för allt, hvad jag
brutit mot dig? Såsom du gifvit mig en bild af den
eviga rättvisan, så gif mig nu ock en af det eviga
förbarmandet."

"Ack", sade hon, "då mitt värf är slutadt, vill jag
blott skyla mitt ansigte och tillbedja Gud."

"O, om du visste", fortsatte han, »i huru många år jag
burit på en inre förtviflan. Det var ett beständigt
ropande inom mig, huru jag svek min uppgift, en
beständig åtrå efter

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 15:34:15 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0127.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free