- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
124

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En bland många. Novell af Amanda Kerfstedt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

124

någonting stort, någonting aflägset och på samrna gång
en beständig vanmakt, en oupphörlig förlamning. Huru
väl jag nu ser, till hvilken grad jag bedragit mig på
mig sjelf! Det var icke på de lägre fälten, striden
skulle stå, det var innerst i mitt sjelf viska hjertas
lifsrum. Hvarför skydde jag ’ädlare sällskap? Nu
förstår jag det. Det var derför, att jag fruktade,
man skulle läsa affällingens, förrädarens märke på
min panna. Men, min mor, äfven om ett nytt lif skulle
begynna, hvad skall bota alla dessa förspillda år?»

»Öfver hvilka Gud kan breda försoningens täckelse»,
sade hon.

"Såsom du gör det", sade han ömt. »Välsignelse öfver
dig, du har kämpat och du har vunnit!»

»Walter», sade hon plötsligt, »hvad är det för ett
besynnerligt ljud, jag hör här utanför? Det låter så
hemskt.»

»Det är kanske blåsten, som hviner i det gamla husets
skrymslen», sade han frånvarande.

»Men det är ju alldeles lugnt. Se, hur klara
stjernorna glimma.»

»Då är det kanske orgiernas onda andar, som fly.»

»Och från dig fly de ju nu för alltid?»

»Ja», sade han med allvar, »det göra de. Hör
du icke, hur skönt klockorna börja gå? De fira
uppståndelsens högtid. Ser du icke, hvilket sken,
likt morgonrodnadens? Det är det nya lifvets
dagbräckning.»

»Eller», sade hon långsamt med armen om honom, »eller
ock är det dödens aftonklockor och den sjunkande
lifssolens alglans, ty det klämtar, - det är eld -
- och det brinner Mr.»

Han störtade till dörren och öppnade den. Spetsiga,
glödande tungor slickade trappuppgången.

»Ah, det var lampan, som föll, när jag kastade
ut buteljen», ropade han och slog sig för pannan,
»spriten fattade eld, det brinner under oss, och vi
äro i fjerde våningen!»

Efter några ögonblicks tystnad fortsatte han ined
sorg:

»Detta förefaller mig hårdt, men jag vill ändock
icke tvifla på min Gud. Plan är ju blott rättvis,
då han handlar så mot mig. För en timme sedan kände
jag förtviflans dödslängtan, och nu nyss har det
nya lifvets lefnadslust vaknat hos mig. Men det var
förmätenhet Hur kunde en sådan, som jag, hoppas att
få ställa mig i den här, som tjenar Gud!»

»Låtom oss bedja», sade hon.

»Du har rätt, låtom oss bedja», sade han sakta.

Vagnshjul rasslade mot gatstenarna. Det började höras,
detta sakta mummel, som då en stor folkhop samlas. Ett
och annat kommandorop bröt stillheten, men de två
stodo fortfarande orörliga och tysta. Måhända klappade
intet enda hjerta i den stora hopen nedanför med så
jämna och stilla slag, som deras. De hade glömt allt
det lilla, allt det hvardagliga och allt det jordiskt
stora, ända till den öfverhängande dödsfaran, för
själens djupa angelägenhet. För dem var lifvet ringa
och döden ringa. Gud ensam var stor - evigheten ensam
var vigtig.

»Jag har fått frigörelsens förvissning», sade han
slutligen med bäfvande röst, »komme nu, hvad som
komma vill.»

»Vi äro dock tillsamman», sade hon.

»Men ack, jag glömmer dig», utbrast ban,

»Se, hur jag ännu tänker blott på mig sjelf. Det kan
ju finnas räddning.»

Han ilade fram, slog upp fönstret och ropade utåt:
»Hjälp, hjälp!»

En röst tätt invid svarade honom. Det var Hägnar, som
på ett halsbrytande sätt klättrat uppför rännan och
nu befann sig utanför fönstret, hvilket lyckligtvis
kastades upp i rätta ögonblicket för att släppa honom
in. Men då han tog den sista satsen och svängde sig
in på fönsterbrädet, brakade den murkna takrännan
sönder och föll ned på gatan.

»Återvägen stängd», mumlade han, under det han
skyndsamt började att afveckla en tjock lina, hvarmed
han varit omlindad.

»Nu fort till räddningsarbetet!» sade han. »Vi hafva
intet ögonblick att förlora. Ni först, min fru!»

»Walter först», sade hon bedjande, men röken började
göra henne förvirrad; det var ingen kraft i hennes
ord.

»Jag svär, att han skall komma efter inom få
sekunder», sade Ragnar, i det han raskt knöt repet
om henne. »Qvinnor och barn först!»

»Watten på!» ropade han utåt och började
nedfirningen. Elden slog redan ut genom fönstren i
våningen under dem, men det gick väl.

»Lösen fort upp knutarna!» ropade han åter,
nedåt. »Repet kan fatta eld, och då äro vi förlorade.»


En beskäftig person tog upp en knif och skar af det
ett par alnar ofvanom knutarna. Han trodde sig göra
väl. Ingen tänkte derpå utom Ragnar, som ånyo mumlade:
»Och nu är det för kort. Det snittet kostade ett
menniskolif.»

Då det blifvit upphissadt, började åter en strid. »Du
Ragnar - jag svär dig, att jag icke låter rädda mig
först!» sade Walter.

»Och jag svär dig med lika allvar, att vi då båda
skola brinna inne! Men ett ord skall besegra
dig. Dernere står din moder. Är du henne intet
skyldig, svara mig på det. Min är redan i himmelen.»

»Men hur kan jag det?» sade Walter och vred sina
händer. »Jag skall blygas deröfver i hela mitt lif.»

»Gör då nu ett stort offer af ditt ädelmod för dessa
båda qvirinors skull, som dernere vänta dig, och»,
sade han sakta, i det han ett ögonblick höll honom
sluten i sina armar, »gör dem båda lyckliga!»

»Kan du försäkra mig vid din heder, att du kan fira
dig här utför endast på detta rep?»

De talade så brådskande, som man talar, då det står
för lifvet.

»Jag kan försäkra dig vid min heder, att, om jag har
ett * rep, jag kan fira mig ned derpå från hvilken
höjd som hälst.»

»Äfven fastän det saknar knutar?»

»Ja, äfven utan knutar, och nu intet ord vidare!»

Han teg och lät honom knyta repet om sig.

Det hördes röster nedifrån, »Ä’ ni galna, som dröjen -
golfvet störtar in under eder.»

Ragnar började sakta och med ansträngning
nedhiss-ningen. Han ville icke förr, än i sista
stunden, röja, hvad han ensam visste. Ändtligen var
Walter nere vid första våningen, då först ropade han:
»Repet räcker icke. Gör en bädd inunder. Jag måste
släppa honom.»

Femtio herrar och damer kastade i ett ögonblick af
kappor och öfverrockar och bildade en mjuk bädd under
Walter, som sväfvade mellan himmel och jord.

Repet släpptes och han föll.

»Han har fått en stöt, han har förlorat
medvetandet.»

»Finnes här en läkare?» hördes Ottils röst.

Der fanns tvänne.

»Skaffa en vagn och för honom hem! Följ honom,
mina herrar! Spar intet för att rädda honom! Tant,
var icke så förtviflad! Han lefver, jag är viss,
att ban lefver.»

Befallningarna utfördes »skyndsamt. Walter bars nedåt
gatan, åtföljd af modern och de båda läkarna.

»Och nu», ropade Ottil med hög röst, »femtusen kronor
åt den, som räddar den återstående.»

»Hur skall det gå till? Anbudet är hederligt, men
saken omöjlig», hördes en röst ur hopen.

»Man skall klättra upp på taket på den sidan, som ännu
håller, och fira ned ett rep till honom derifrån. Han
måste hissas uppåt i stället för nedåt. Nedikring
slå ju lågorna ut åt alla håll.»

»Man skall, ja, men den man, som skall, får hon allt
söka efter. För resten är det inte illa uttänkt»,
hördes åter samma röst.

Det blef en tystnad.

»Upphör icke att- spola öfver honom med vatten,
lågorna fräsa ju omkring honom», ropade Ottil
ånyo. »Tiotusen - allt, hvad jag äger.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 15:34:15 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0128.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free