- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
125

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En bland många. Novell af Amanda Kerfstedt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

125

Någon ryckte henne i klädningen. En ung och smärt
sotargesäll stod bakom henne.

»Vill hon lofva att sörja för min mor, i fall jag
omkommer?» sade han.

»Så sannt Gud hör mig!»

»Sätt då ena slangen ned i skorstenen och pumpa på
för brinnande lifvet», kommenderade ynglingen.

»Finnes någon hederlig själ, som vill låna mig ett
par skor? Jag är barfotad.»

Der stod genast tio par framför honom. Han valde ett,
påtog detsamma och kastade repet öfver axeln. »Farväl,
godt folk», sade han och gick in i det brinnande
huset. Då hördes plötsligt höga rop: »Min Fredrik,
min Fredrik! Hvar är hon, som skickar andras barn i
lågorna? Min Fredrik, mitt barn, min ende gosse!»

Massan var andlös. Dessa höga jämmerrop hördes ännu
hemskare i den ljudlösa stillheten, som endast bröts
genom vattnets fräsande ljud, då det forsade öfver
de glödheta tegelstenarna.

»Min Fredrik, min Fredrik!»

»Skrik inte så hiskligt, mor, här är jag ju lifslef
vande», hördes plötsligt en klar röst uppifrån och
ett hufvud höjde sig ur skorstenen. »Yatten, mer
vatten på repet, på honom och på mig.»

Det bröt fram ett dämpadt jubelrop. Damerna hviftade
med näsdukarna.

Repet, med den runda järnkulan på, firades hastigt
ned och stannade midt framför fönstret.

»Det sitter en liten knif instucken i knuten», ropade
sotaren. »Skär af kulan och bind om sig qvickt!»

Ragnar grep kulan, som svängde i luften, men hans
rörelser voro oviga och besynnerliga. Han började få
svindel.

»Mer vatten på honom.»

»Knyt om lifvet, många knutar.»

»Jag kan icke», sade han matt.

»Släpp ned repet och hissa upp rnig!» ropade
Ottil. »Jag måste hjälpa honom. Han får icke
omkomma.»

Men dessa ord af en kär stämma återgåfvo honom några
ögonblicks lifskraft. Han knöt repet om lifvet,
och upphiss-ningen började.

»Strömmar af vatten», ropade sotaren, »vi hålla icke
ut mycket längre.»

Med undantag af dem, som skötte slangarna, fanns det
ingen, som icke under några sekunder vände bort sina
ögon från den hemska synen.

Slutligen var han dock uppfirad invid skorstenen. »Så
hjälp oss nu Gud», sade sotaren. »Det var mig en
axelbred krabat.»

Derpå böjde han sig ned, tog Ragnar på sina axlar
och försvann med honom i djupet.

»Om muren nu rasar, så begrafvas tvänne behjertade
män», sade en äldre herre tätt invid Ottil.

Men muren rasade icke, och fåfängt vore att skildra
de jubeiskrän, som mötte dem, när de båda kommo ut
ur huset, sotiga, nedrökta, brända. Man omfamnade
hvarandra till höger och venster, och alldeles
obekanta skakade hand med hvarandra och utropade
med fuktiga ögon: »De äro verkligen räddade och
oskadade!»

De följdes af folkmassan till vagnen.

»Upp, min vän», sade Ottil till sotaren, »upp nu och
följ oss!»

»Åh nej då!» sade han tvekande.

»Inga nej», sade hon, tagande honom i handen och
nödgande honom ned på baksätet.

»Och ni med, min fru.»

»Nej aldrig i tiden», sade den öfverlyckliga modern,
»jag qvistar hem och sätter på kaffepannan. Du dröjer
väl inte alltför länge, Fredrik, jag är ifrig att se,
att du riktigt lefver.»

»Drottninggatan 28», ropade Ottil, och så bar
det af.

»Lider du mycket, Ragnar?»

»Åh ja, nog är jag svedd här och der och genomblöt
och frusen, men det är bra i morgon.»

»Ack, dessa kära menniskor! Jag skulle velat gifva dem
en extra förplägning för deras hjertliga glädjerop.»

»Hur amerikanskt!» sade Ragnar med ett matt
leende. »Nej, förnedra icke menniskonaturens bästa
känslor med att betala dem! Detta har varit ett
tillfälle, då himmelen sänkt sig till jorden på det
sätt, att sjelfviskheten för några ögonblick varit
utplånad ur en menniskohop.»

De voro vid porten.

Den unge sotaren svängde sig lätt ur vagnen.

»Och jag skall icke hafva varit den ende, som
besmittat den», sade han med rörelse. »Behäll sina
tiotusen kronor och var glad med sin käraste! Nu
springer jag hem till mor och dricker kaffe.» Och
dermed sprang han sin kos ned åt gatan.

»Det der var ett ädelt hjerta», sade Ragnar
tankfull

»Och i jordisk mening skall hans lycka vara gjord,
säga hvad han vill», tillade Ottil. »Och nu får jag
vårda och sköta er, som jag så mycket älskar, till
dess jag får er båda riktigt bra igen», och hon sprang
glad och förhoppningsfull uppför trapporna. Men då hon
lade handen på dörrlåset, öfverkom henne en plötslig
darrning. Hon vände sig mot Ragnar och hviskade med
bleknande läppar: »Lefver han eller är han död?»

»Fallet var ej så högt, han lefver utan tvifvel»,
svarade han sjelf helt blek, stödjande sig mot
väggen.

»Gå in förut», sade hon.

»Jag far naturligtvis hem till mig. Jag sade kusken
att vänta, det är ju blott några hus härifrån.»

»Men hvem skall sköta om dig?»

»Min städerska.»

»Står du ej att öfvertala?»

»Alls icke. Farväl Ottil!»

Tårar uppstego i hans ögon.

»Får jag ingenting göra för dig?»

»Var icke barnslig, min vän. Jag behöfver ju
ingenting.»

»Säg till vagnen att dröja, då den kommer tillbaka.»

Derpå skiljdes de, och Ottil gick in.

»Äro båda läkarna här?» frågade hon Brigitta, som
mötte henne.

»Ja, fröken.»

»Brigitta, du måste göra mig en stor tjenst. Du och
en af dem skola genast fara till Ragnar. Du skall
stanna der hela natten, i fall någonting behöfves,
och du skall sköta om honom, som om han vore ditt
eget barn. Kan jag lita på dig?»

»Jag skulle nästan tro det», svarade Brigitta helt
torrt.

Ottil gick in i salongen.

»Får jag besvära en af er, mina herrar, att besöka
vår andre patient. Vagnen väntar dernere, och han
bor helt nära. Jag sänder en gammal trotjenarinna med
er, för att öfvervaka, att edra föreskrifter blifva
riktigt utförda.»

Den yngste af de båda doktorerna bugade sig och gick.

»Och nu», sade Ottil vändande sig till den qvarblifne,
»hvad har ni att säga mig om er sjukling här hemma?»

»Att jag hoppas det bästa, min fröken. Det är troligt,
att vi snarare ha’ skäl till tacksamhet för denna
kris, som bröt ett öfverretadt tillstånd, hvari jag,
som förut haft den glädjen att känna honom, sett,
att han de sista månaderna befunnit sig. Fullkomlig
hvila och frihet från alla sinnesrörelser skola helt
säkert återställa honom. Han bör under denna tid icke
se någon annan, än sin mor; en lindrig kontu-sion
åt hjernan var närmaste följden af stöten. Farväl så
länge, min nådiga, jag tittar in i morgon i god tid!»

»Och jag», sade Ottil till sig sjelf, »hvad skall
jag göra? Ingen behöfver mig.»

______________
(Forts.)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:35:30 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1885/0129.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free