- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
126

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Arsenik och oskuld. En episod ur skalden Wadmans slägthistoria - Ur portföljen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Arsenik och oskuld.

En episod ur skalden Wadmans slägthistoria.

Sedan skalden Johan Anders Wadmans biografer – Bjursten,
Carlén, Hofberg och andra – förklarat sig »ej
hafva någon säker kännedom om Wadmans föräldrar»,
ehuru de förmodat, att hans fader varit »en år 1795
afliden prost Nils Anders Wadman i Tving (två och en
qvarts mil från Karlskrona)», erinrade utgifvaren af
de senaste upplagorna af Wadmans samlade skrifter,
hr C. H. Rydberg, att dock i Cavallius Lunds stifts
herdaminne bestämdt uppgifves, att skaldens föräldrar
varit ofvan nämnde kyrkoherde, hvars andra dopnamn
dock var Adolf – »en man med outtröttlig arbetsamhet
i sitt kall, känd för välgörenhet och oegennytta»
– samt dennes maka Hedvig Sophia Blomstedt. Han var
son af en landtmätare och hon prestdotter.

I ofvan anförda herdaminne (del. V, sid. 243)
uppgifvas såsom detta pars barn: »Johan Anders, född
1777, död 1837, beryktad poet; Carl Jakob, född 1779.»
Intet mer!

I biografierna öfver skalden läses: »Omkring åren
1804 eller 1805 lär Wadman hafva i sällskap med en
broder företagit en utländsk resa.»

Något vidare om denne Wadmans ende broder har man ej
sett anfördt, åtminstone i tryck, förrän författaren
till dessa rader häromdagen fann hans namn inblandadt
i en rättegång i främmande land och af egendomlig
beskaffenhet.

Helt nyligen har politiadjutanten vid Kristiania
poliskammare Paul Holmsen utgifvit en i såväl rent
juridiskt som kulturhistoriskt afseende högligen
intressant samling referat öfver märkligare rättsfall,
som af polismyndigheterna i Norges hufvudstad
handlagts mellan åren 1624-1884: »Kristiania Politis
Historie».

Häri finnes äfven en redogörelse för en rättegång, som
1817 väckte mindre vanlig uppmärksamhet i Kristiania.

En i Kristiania bosatt rik juvelerare vid namn
Müller, tysk till börden, anmälde i början af nämnda
år för polisen, att flera gånger försök gjorts att
afdagataga honom medelst förgift. Giftblandaren
skulle, enligt Müllers förklaring, vara en mineralog
vid namn Paterzon.

Denne sednares verkliga namn befanns emellertid vara
Carl Jakob Wadman, och han sade sig vara prestson
från Sverige. Han uppgaf tillika, att han studerat i
Tyskland, der han efter en af sina studentkamrater
antagit namnet Paterzon. Han hade flera år bott
tillsamman med Müller som hans allra bäste vän; som
bevis härpå anfördes, att han kort före anmälningen
om mordförsöken fått af Müller det grannlaga
uppdraget att vara mellanhand vid uppgörandet
af en giftermålshandel mellan M. och en dam i
Kristiania. Underhandlingarna ledde emellertid ej
till något gynnsamt resultat, och vänskapsförhållandet
mellan juveleraren och mineralogen[1]
blef derefter mer kyligt. De umgingos dock fortfarande
med hvarandra. En afton åto de tillsamman hos Müller
några kajor (alliker), som Wadman anrättat. Efter denna måltid
blef Müller mycket sjuk, och då han vid ett
senare tillfälle i sällskap med Wadman förtärt smörgås
med gammal ost samt derpå erfor samma sjukdomssymptom,
hyste han icke längre tvifvel om, att han hade fått
gift, hvilket han ock berättade för sin omgifning. Som
orsaken till Wadmans förgiftningsförsök uppgaf
Müller, att Wadman och det fruntimmer, med hvilket
det å Müllers vägnar förts giftermålsunderhandlingar,
skulle kommit öfverens om att dela, hvad från hans
bo, när han väl vore död, komme att tilldelas henne
»i reparation».

Polisen brydde sig i början ej om dessa historier,
ej häller Müllers närmaste omgifning, men då han
fortfor att berätta nya förgiftningsförsök mot honom
och sedan det verkligen funnits arsenik i en af Müller
till polisen lemnad brännvinsflaska, hvarur han sjelf
sade sig hafva druckit, under det Wadman nekat att
sjelf taga en sup, blef denne sednare häktad. Efter
förtärandet af nämnda brännvin sade Müller sig
fått ännu värre smärtor i magen än någonsin förut,
äfvensom att halsen hopsnörts samt mattighet och
kallsvett kommit öfver honom.

Med Wadman försiggick nu en lång rad förhör, hvarunder
polisen använde all sin skarpsinnighet på att – som
det heter i rättegångshandlingarna – »bringe
denne kloge og erfarne inkvisit til at indvikle sig i
modsigelser». För den anklagade lades snaror af det
slaget, som dåtidens ransakningsdomare nog icke så
sällan försökte. Så lät polismästaren åtskilliga
personer få tillträde till den häktade, hvilka
under långa samtal på allt sätt sökte locka honom
till oförsigtiga och oöfverlaggda uttalanden, ehuru
förgäfves. Han tilläts flera gånger gå ut i staden,
vid hvilka tillfällen väktarna fingo befallning att
följa efter på afstånd och lägga märke till hans
uppförande, i synnerhet då han passerade det hus,
der Müller bodde.

Men oaktadt det af rättegångshandlingarna tyckes, som
om Kristianias dåvarande polismästare varit alldeles
öfvertygad om Wadmans brottslighet, och trots de mest
snärjande frågor i alla möjliga riktningar, lyckades
det ingen enda gång att beslå den anklagade med något
tvätydigt svar eller bringa honom ur fattning. Intet
kom fram mot honom, hvilket förtjenade namn af
bevis. Han blef icke desto mindre ställd under åtal;
men genom dom af den 17 Juli 1817 blef han frikänd,
efter att hafva suttit häktad i bortåt ett halft år.

Juveleraren Müller hade emellertid, ännu medan
rättegången pågick, måst föras – till dårhuset. Det
är väl icke tvifvel underkastadt, att hans vansinne
bland annat yppat sig som sjelfmordsmani, så att
säga till hälften, att han sjelf laggt förgift i
maten och drycken och sedan skyllt på Wadman. Så
långt efter rättegångshandlingarna. De upplysa ej,
hvart mineralogen Carl Jakob Wadman sedermera tog
vägen. Förgäfves söker man väl nu mer hans spår till
den af brodern besjungna »fristad långt bort öfver
hafven, der aldrig den frätande smärtan en når».

Birger Schöldström.

*



Ur portföljen.

Elgar angripna af vargar. Elgen, detta våra skogars
högdjur, är oss litet hvar bekant: som barn lärde
vi redan i "Läseboken" känna honom som ett "ädelt"
vildt och sedan att värdera honom som stek. Denna
kunskap kan väl för en af nutidens lärda söner synas
tillfyllestgörande, men då i våra dagar allting
skall hafva sin historia och ej en och hvar af oss
kan vara historiker på alla områden, så torde några
drag ur elgens historia, sådan den blifvit af de
olika tidsåldrarnas författare upptecknad, ej vara
ovälkomna.

Redan de gamla romerska författarna kände
elgen. Julius Cæsar berättar, att "i Hercyniska
skogen finnas Alces, djur, som i gestalt och
färgskiftning likna getter, men större och utan horn
och med fötter utan led, hvilka ej lägga sig, emedan
de ej kunna uppstå, om de fallit omkull". "Skola de sofva",
fortfar han, "luta de sig mot ett träd; derför
utgräfva jägarna dessa eller afhugga dem så, att
de lätt falla omkull jämte djuret, när det lutar
sig mot dem." Plinius är redan bättre underrättad:
han vet, att djuret har en stor öfverläpp, hvarför
det under betandet måste gå baklänges. Pausanias är
ännu lärdare: han har reda på, att endast hanarna
bära horn. Sannolikt fingo romarena något klarare
begrepp om elgen, då deras kejsare, såsom till exempel
Aurelianus, använde en mängd af dem i sina triumftåg.

I medeltiden omnämnes elgen oftare. Med hänsyn till
namnet påstå några, att det skall komma från det
tyska elend eller elent, hvilket, innan det erhöll
sin eländiga betydelse, skall hafva betydt


[1] Carléns
uppgift, att skalden skulle i Lund, jämte fil.
magistergraden, äfven tagit bergsexamen,
torde kanske bero på en förvexling med brodern.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 15:34:15 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0130.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free