- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
127

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur portföljen - Allmännyttigt - Sällskapslekar - Sällskapstrolleri

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

stark, andra, att det härstammar från det slaviska
Jelen, hjort. I sagan om Niebelungarna omtalas han,
liksom ock i de tyska kejsarnas jagtförbud. Olaus
Magnus, Upsalabispen, är dock den förste, som
egnar honom en utförligare beskrifning. Han säger:
"Liksom hjortar svärma dessa djur i hjordar omkring
i vildmarkerna och fångas ofta af jägare i utspända
nät eller i klyftor, dit de indrifvas af stora hundar
och fällas med spjut och pil; af veno hermelinen
hoppar mången gång upp på deras strupe, då de beta på
marken eller ock stå upprätta, och biter dem så pass,
att de förblöda. Elgarna kämpa med vargarna och slå
ofta ihjäl dessa med hof varna, i synnerhet på isen,
der de stå fastare än jargarna."

Vi hafva hunnit så långt i de gamla zoologernas
historia om elgen, som kräfves för att kunna
fullt uppfatta sanningen af den scen ur elgens
Hf, den oöfverträfflige djurtecknaren Friedrich
Specht skildrar i den å sid. 101 af oss återgifna
bilden. Till elgens värsta fiender höra loet,
filfrasen, björnen och vargen. De båda förra kasta sig
från den trädgren, å hvilken de ligga på lur, öfver
det förbiskridandeo högdjuret, hugga klorna fast
i dess hals och bita igenom dess pulsåder. Björnen
och vargen måste deremot på sin roflystna jagt efter
färskt elgkött iakttaga den största försigtighet,
ty ett enda träffande slag af elgens framben är nog
att sträcka motståndaren till marken.

* * *

Fornfynd. Svenska statens historiska museum förvarar
många fornfynd, hvartill utlandets historiska
samlingar icke hafva några motstycken. Om de, det
oaktadt, icke kunna betraktas såsom ursprungligen
svenska såväl till utförande som uppfinning, så
hafva de i egenskap af sällsynta fornminnen i alla
händelser ett mycket stort värde. - Den halsring eller
halskrans, hvaraf å sid. 108 synes en afbildning,
är just en sådan liten skatt. Yårt historiska museum
har tre sådana ringar. Den här afbildade är den
senast funna, liksom den dyrbaraste. Riksantiqvarien
H. Hildebrand lemnar om honom följande upplysningar:
"Den består af sju på hvarandra laggda släta rör, det
ena något vidare än det andra, omgifna af trådflätor
och små ringar, bredare och smalare, symmetriskt
anbragta, så att de bilda sexton lika stora
afdelningar eller bälten. Mellan rören äro fastade
fina ornament, i hvilkas fantastiska former man
igenkänner ormar, ödlor, masker, menniskofigurer. På
ena sidan är en gångled för att Öppna ringen, som
på motsatta sidan slutes medelst de afsmalnande
rörspetsarnas inskjutande i de motsvarande öppna
rörmynningarna. Tre rörspetsar saknades, när fyndet
inkom till museum, men en af dem har senare blifvit
funnen." - Denna ring, som hittades, sommaren 1864 af
en0fattig torpare, Johannes Andersson, under Möne by,
Möne socken, Ahs härad, Elfsborgs län, djupt nere i
ett stenrös, som han skulle rödja undan, väger nära
två skålpund, består af guld, ehuru i plika delar af
olika finhet, och löstes till historiska museum för
2,123 kronor 47 öre.

» # *

*



En vattenvelociped. Idéen om en vattenvelociped
är ej ny. Vid Akejs simturer å Norrström i fjor
hade hufvudstadens invånare tillfälle att se
en vatten-"veloocipedant", ehuru det fordon,
han använde, grundadt som det var på samma
princip som skofvelång-båtarnas (ångan utbytt mot
benkraft), i rätt betydlig mån skilde sig från den
vattenvelociped, bilden å sid. 109 framställer. Denna
nya velocipedupplaga har vunnit sitt rykte genom den
färd mellan Dover och Calais, en herr Terry under
sommaren 1883 med en dylik lyckligt genomförde. Huru
en sådan farkost vid stormigt väder skulle té sig,
är ännu okändt, men kändt är, att det nu fattas oss
endast en luftvelociped.

*



Mickel på morkullsjagt (teckningen sid. 117) är en
bild ur räflifvet, som icke behöfver någon förklaring,
för att riktigt uppfattas af hvem som hälst. Här
må dock särskildt påpekas, att konstnären, Bruno
Liljefors, med denna bild ytterligare befäst
sitt rykte som en af de förnämste bland våra
djurtecknare. Hvad som hvälfver sig jnom mickel efter
det misslyckade anslaget mot den förskrämda fågeln,
det kan man tydligt läsa i hans blickar, der listen,
lystnaden och det bedragna hoppet om en läcker måltid
kämpa med hvarandra om utrymme och herravälde. Dertill
kommer, om vi ej gissa orätt, att inom denne
representant för allt hvad illistighet heter, i denna
stund en bitter reflexion öfver, huru dumt det är, att
fåglar hafva vingar eller att räfvar sakna sådana. -
Här bör kanske äfven påpekas beträffande denna
teckning, att sättet för dess framställning har den
bestämda fördelen, att det i de minsta detaljer troget
bevarar teckningen sådan den utgått från kostnärens
ritstift. Detta är icke alltid, ja, knappt oftast,
händelsen med träsnittet. En xylografs arbete kan
i sitt slag vara ett verkligt konststycke, men icke
desto mindre orsak till djup grämelse hos tecknaren,
som ändock ser sitt arbete misshandladt. Etsningen
deremot atergifver endast spegelbilden af teckningen,
sådan denna är, ej mer, ej mindre, och har deri
sitt stora värde, hvilket väl må få anses uppväga
träsnittets företräde af kraft och klarhet, ett
företräde, som den i stadig utveckling befintliga
etsningskonsten dock helt visst inom kort skall
undanrödja. A.-E.

Bilder från Frankrike. I teckningen å sjd. 120 har vår
genialiske tecknare Carl Larsson sammanfört två bilder
från det land, der han sedan några år varit bosatt och
der han genom sin vackra konst vunnit belöningar och
ära, den ena bilden från Paris, den andra från Gréz,
den anspråkslösa franska byn, som just förnämligast
genom Carl Larssons energi och lifgifvande föredöme
vunnit konsthistorisk ryktbarhet. Under de senare åren
har denna by varit samlingspunkten för den svenska
konstnärskolonien i Frankrike, och sent skall der i
trakten förgätas den inqvartering af glada konstnärer,
som nu varat några år och som vändt alldeles upp och
ned pji, många af byns förhållanden och äfven många
af dess invånares åskådningssätt.

Förbättrade limningsmedel. Då det alltför ofta visar
sig, att vanlig gummi ej häftar föremål (t. ex. papper
och metall) vid hvarandra på önskvärdt sätt, liksom
äfven att lim ej uppfyller sina skyldigheter (se
på våra stolar!), till följd deraf, att dessa ämnen
under tidens lopp förlora sin vattenhalt och dermed
sin sammanklibbande förmåga, så råder man nu att till
dessa ämnen sätta något litet glycerin, som skall
förhindra, att de fullständigt uttorka och blifva
spröda.

Förgyllning af glas. De ställen, man å ett glaskärl
önskar förgylla, bestrykas medelst en pensel tunnt
med vattenglaslösning om 33 °/o i derpå lägger
man försigtigt äkta bladguld och trycker till det
jämnt med en torr pensel eller vadd. Nu uppvärmes
glaset småningom till 30° R. och guldranden glättas
med ett ben eller dylikt. Allt öfver den åsyftade
linien öfverskjutande guldo bortskrapas nu, innan
vattenglaslösningen hunnit fullt o torka, så vida
man vill undvika ett senare, svårt arbete och att få
förgyllningen ojämn.

SällsltapsJLeltar.

Korrespondens. Man öfverenskommer först, om det är
kär-leksbref, affärsbref, lyckönskningsbref eller
annat, som skall skrifvas, hvarefter en efter annan
af de medlekande skrifver en rad i sagda bref. Så
snart den förste skrifvit sin, med läskpapper eller
sand torkat densamma och afvikit bladet så, att hvad
han skrifvit ej kan läsas af grannen, öfverlemnar
han med angifvandet af sista ordet på den rad, han
afslutat, skrifvelsen till grannen, som förfar på
samma sätt. När nu Irvar och en skrifvit en eller
flera rader i brefvet (allt efter som detta gått
en eller flera gånger sällskapet rundt), blir det
högtidligen föreläst.

Sanningsspegeln. Ledaren af leken utdelar
bland de medlekande åttondelar af ett vanligt
skrifpappersark. På detoerhållna bladet skrifver
nu hvar och en sitt namn, hvarefter man på vanHgt
lotteriman er hoprullar lapparna, lägger dem i
en hatt eller dylikt och låter dem af sällskapets
medlemmar dragas. På det blad, man fått på sin lott,
skrifver man nu på vers eller prosa, till exempel,
en filippik mot den, hvars namn bladet bär. Härpå
rullas lapparna åter samman, och ny dragning sker. Så
fortgår, tills sidorna äro fyllda. Drager någon
härunder sitt eget namn, måste han byta med en annans
lapp. Vid föreläsningen söker den kritiserade att
angifva kritikern. Lyckas han, gifver den elake pant.

Hällskapstrolleri.

Jag öfverlemnar till dig i en näsduk en tvåkrona
och uppfordrar dig att hålla densamma öfver ett på
bordet stående, med vatten till hälften ofyldt, glas
på så sätt, att du är i stånd att på mitt kommando
lå_ta den i näsduken befintliga tvåkronan falla i
vattnet. Aflägsnad från digoflera steg, gifver jag
kommandoordet, och i samma ögonblick, som tvåkronan
faller i glaset, återvänder densamma till min hand.

Förklaringen öfver detta trolleri är denna: Man låter
skära sig en rund glasskifva af en tvåkronas storlek,
håller denna dold i den hand, med hvilken man visar
publiken tvåkronan. I samma ögonblick, man betäcker
denna med näsduken, utbytes hon mot glasskifvan,
hvilken, af näsdukens djupaste del omsluten, den
biträdande åskådaren får mottaga i tro, att tvåkronan
verkligen ligger der. Nu sättas näsdukens flikar
öfver glaset, kommandoordet uttalas och glasskifvan
faller till bottnen, osynlig till följd af sin
genomskinligheto och vattnets närvaro. Omedelbart
visar man nu den verkliga tvåkronan, som man på
olika sätt kan hålla dold. För att undvika nyfiknas
undersökningar af glaset, skaffar man undan detta
under förevändning af att slå ut vattnet.

Man kan variera detta konststycke på flera sätt. Man
kan, till exempel, under bordet hålla ett annat glas,
hvari man samtidigt med glasskrfvans fall släpper
tvåkronan, man kan taga fram den ur sin förut tom
befunna västficka, och så vidare.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 02:40:10 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0131.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free