Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Miniatyrer - Vesterbottningarna vid Willmanstrand. För Sv. Fam.-Journ. af Oscar von Knorring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Miniatyrer.
i.
\ skogen brinner det, fast svart lian står, Ty
spräcklig rök i månens sken sig höjer. Den blir en
ormlik skepnad, som än böjer Sin skumma kropp och än
till himlen når.
En drake är det. På sin stjert han trår En spökvild
dans, der han vid skogen dröjer. Den hemske sig i
djupblå luft förnöjer: Han niger, ringlar sig och
vingen slår.
Nu reser han sin kam-, han uppåt sträfvar. Snart
fritt mot okänd, nattlig rymd han sväfvar. Du drake,
låt mig följa på din färd!
O, låt mig hvila mellan dina vingar,
Då hän i månens trollglans du dig svingar,
Och på din flygt mig bär mot sagans verld!
II.
Kring hasselbusken dagrarna stå skira. Nu börja öfver
diket lofven susa. En vindflägt kom. Han synes
lekfullt krusa De blå förgätmigej, här ymnigt spira.
De blå förgätmigej, här ymnigt spira, Små ljufva väsen
äro de, som tjusa. De likna alfer, leende och ljusa,
Som gladt en fest i grönskans sköte fira.
Men der de lätt för sommarkåren leka, I våras flöt en
sömnig, lergul bölja, Och naken mylla gladde sinnet
föga.
Säg, hvadan minnets blommor då, de veka? Fast blott
ett sinadt dikes bädd de hölja, De nicka ljuft mot
mig med sol i öga.
III.
Den bleke lärde följer spändt hvar rad På skrumpet
manuskript från forna tider, Och hur med konstig text
han idogt strider, En mening stiger ur de gamla blad.
Från prentet der i lampans skimmerbad Hans eget
lifshopp upp mot honom glider: Att ur sitt ve dock
menskligheten skrider Mot snara, ljusa seklers frid
åstad.
Det är hans egen tro, hvars stämma klingat
Från andra sidan tusen långa år -
Som alla nöd och sorg och jämmer bringat.
Med brusten ton hon ljuder öfver griften.
Den lärdes öga skymmes af en tår,
Och dödsgult faller lampans sken på skriften.
Nils S t vålile.
För Sv. Fam.-Journ. af O.scav von. Ivnorving.
en, till ledning för undervisningen i militärskolorna,
år 1870 på trycket utgifven bok, med titel: »Kort
sammanfattning af de vigtigaste bestämmelserna rörande
arméns organisation", heter det, vid redogörelsen för
Norr- och Vesterbottens fältjägarekårer, bland annat:
"Det olyckliga slaget vid Villmanstrand 1741 är
dock ett af Vesterbottens regementes mest glänsande
minnen. Under öfverstelöjtnant Du Rietz deltogo
Vesterbottningarna deri och ’fingo efter venstra
flygelns återtåg hela fiendens makt uppå sig, den de
med otrolig tapperhet höllo ifrån sig’, och, sedan
de förlorat alla sina officerare, gingo de,
under befäl af korpral Karlberg, hvilken äfven bar
regementets fana, och under fett ständigt fortsatt
eldgifvande, ’midt igenom fiendens myckenhet, samlande
till sig fanor från de andra skingrade regementena,
och drogo sig så i säkerhet’. Den ryske generalen
Keith, hänförd af beundran öfver den lilla skarans
hjeltemodiga försvar, anbefallde eldens upphörande,
emedan, såsom han skall hafva yttrat: ’det vore synd
att nedskjuta så tappert folk’." Ehuru hela 1741-42
årens krig, framkalladt af partilidelser, uppväcker
många minnen af sorglig art, torde dock
Sv. Farailj-Jonrn, 1885.
17.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
