Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vesterbottningarna vid Willmanstrand. För Sv. Fam.-Journ. af Oscar von Knorring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skildringen af dess episoder, hvilken erinrar om,
att svenskt mannamod och svensk pligttrohet finnas
såsom ljuspunkter äfven å denna, eljest så mörka,
tafla, icke vara ovälkommen, i synnerhet som hvad
om detta finska fälttåg hittills kommit till en
större allmänhets kännedom är ganska knapphändigt,
Det ifrågavarande kriget mot Ryssland upplågade
icke till följd af någon förutgången tvist eller
osämja mellan de båda grannstaterna och var derför
ingalunda populärt. Det förbereddes och beslöts af
ett riksdagsparti, Hattarna, hvilkas ställning efter
1739 års riksdag blifvit af C. G. Malmström skildrad
med de orden, att den Gyllenborgska styrelsen hade
uppställt subsidier och krig såsom partiets lösen, och
subsidier och krig blefvo den nu trotsigt affordrade.
En medverkande orsak, hvilken äfven togs
såsom,förvändning för krigsförklaringen och hvilken
måhända var den enda, som hade förnuftiga skäl för
sig, må dock omnämnas, nämligen det Sinclairska
mordet, en ogerning, som skaffade krigspolitiken
i Sverige flera anhängare, än något konstgrepp vid
riksdagen eller i kabinetten kunnat göra. Förloppet
med denna hemska tilldragelse var i korthet följande:
Sekreta utskottet hade, år 1738, afsändt en af
de sina ledamöter, majoren Malcolm Sinclair,
till Konstantinopel med hemliga depescher till
sultanen. Sinclairs beskickning och resa höllos
så hemliga som möjligt; endast fyra af den mindre
sekretadeputationens ledamöter kände riktigt hans
ärende. Han försågs med flera pass under olika namn,
som riksrådet Bonde sjelf inskrifvit och ingen mer,
än han, kände. Men alla dessa försigtighetsmått,
som ej blefvo okända för den dåvarande ryske
ministern i Stockholm, Betouscheff, eggade denne
att på allt sätt söka göra Sinclairs resa oskadlig
för Ryssland, och Sinclair hade knappast lemnat
Stockholm, förrän Betouscheff till ryska hofvet
öfversände hans porträtt. Till ryska befälhafvare
och embetsmän utefter vägen skickades kopior af
porträttet, med befallning att fasttaga Sinclair
och bortsnappa hans papper. Äfven uppmanades konung
August i Polen af högre ryska embetsmän, att låta den
genom Polen resande "upprorsstiftaren på ett eller
annat sätt försvinna». Men oaktadt alla dessa forsat,
kom dock Sinclair oskadad genom Polen och fram till
Konstantinopel. Derifrån återvände han i början af
April 1739 med skrifvelser från sultanen, storvesiren
och svenske ministern, jämte Carl XILs nu dödade
skuldsedlar. Redan hade han, under skydd af först
turkisk och sedan polsk betäckning, tillryggalaggt den
del af hemvägen, der han, till följd af varningar,
trodde att forsat för honom voro ställda, och hade
hunnit inom Österrikes landamären, då han, enligt den
berättelse, Malmström meddelat och hvilken vi rörande
Sinclairs mord hufvudsakligen följt, den 17 Juni,
några mil på denna sidan om Breslau, af en ryttarskara
upphanns, fängslades, fördes afsides från stora vägen,
mördades och plundrades.
En fransk köpman, Couturier, som rest i hans sällskap,
bortfördes öfver sachsiska gränsen, öfverlemnades
till ryske ministern Kayserling i Dresden och
hölls någon tid inspärrad, men frigafs sedan med en
skadeersättning af femhundra du-kater. Han begaf sig
då till Stockholm och hans vittnesmål blef af största
vigt för sanningens uppdagande vid de undersökningar
öfver mordet, som anställdes dels hemma, dels på
svenska regeringens begäran och i dess ombuds närvaro
i Schlesien. Dessa undersökningar bekräftade, hvad man
genast anat, att ogerningen var af ryskt ursprung,
och tvänne ryska officerare angåfvos såsom anförare
för mordskaran. Svenska regeringen undvek emellertid
hvarje beklagande yttrande hos ryska styrelsen om
tilldragelsen och än mindre begärde hon då någon
upprättelse genom banemännens bestraffning; det var
tydligt, att hon ville gömma mordet oförklaradt oeh
oförsonadt såsom en mäktig krigseggelse för eget
folk och en talande krigsanledning inför Europa.
Många andra, mer och mindre giltiga orsaker till
krigets påbörjande förefunnos eller påhittades,
och oaktadt hvarje försök från Sveriges sida att
erhålla bundsförvandter och oaktadt hären ej befann
sig i det bästa skick, hvarken hvad numerär, materiel
eller disciplin beträffar, blef dock efter
långa tvister inom sekreta utskottet
krig beslutadt, och den 28 Juli 1741 afgick
krigsförklaringen från Stockholm.
Till högste befälhafvare öfver hären i Finland hade
ständerna utsett generalen, grefve Charles Emil
Lewenhaupt; men som denne var en af hattpartiets
mest inflytelserike ledare, hvilkens närvaro vid
riksdagen icke kunde undvaras, lemnades öfverbefälet
tills vidare åt generallöjtnanten Henrik Magnus von
Buddenbrock.
Denne man, säger den krigshistoriska författaren till
»Bidrag titt Sveriges krigshistoria", denne man,
hvilken sedermera kom att intaga ett så olyckligt
rum i Sveriges häfder, var född i Liffland 1686 och
hade under Carl XII:s ryktbara härtåg i Ryssland stigit
från den ena graden till den andra. Han hade bevistat
bataljerna vid Liesna och Poltava och delade konungens
fångenskap i Turkiet. Den 28 Juni 1717 blef han, ehuru
icke 31 år gammal, utnämnd till chef för Västerbottens
regemente, transporterades sedermera till chef för
Helsinge regemente, utnämndes 1730 till generalmajor,
blef, några år derefter, chef för Nerikes-Vermlands
regemente och befordrades slutligen, den 5 Augusti
1740, till generallöjtnant.
Denna hastiga befordran, börjad under Carl XII:s
bragdrika regemente, då verklig militärtjenst,
tapperhet och duglighet uppmuntrades och belönades,
torde, i förening med de erkännande omdömen, som
gåfvos general Buddenbrock af hans samtida, så väl
förmän som underordnade, berättiga denne generals
minne till vida fördelaktigare vitsord, än hvad
hittills stundom kommit detsamma till del.
Med de indelta, finska regementena, tillsamman
utgörande omkring 10,700 man, borde den styrka, med
hvilken Buddenbrock kunde öppna fälttåget, hafva
uppgått till öfver 19,000 man; men till följd af
ständiga vakanser, af ålderdom och sjuklighet till
krigstjenst odugligt manskap, och så vidare, torde
hela den, vid krigets början, i Finland befintliga
styrkan ej ens hafva utgjort tre fjerdedelar af
nyss nämnda antal. Och icke nog med att styrkan var
liten; truppernas utrustning och beskaffenhet voro
äfven högst otillfredsställande. Truppens öfning var
ock högst ringa. Detta gällde i främsta rummet de
indelta regementena. Aresterbottens regemente gjorde
emellertid härutinnan ett lyckligt undantag, ty dess
manskap var vid nu ifrågavarande krigs utbrott ganska
bra öfvadt.
Men äfven den bäst utrustade och krigsbildade trupp
skall dock aldrig kunna påräkna några verkliga
framgångar, om den saknar god militärisk anda och
disciplin. Och dylika egenskaper funnos vid denna
tid i allmänhet icke inom den svenska hären. Det var
isynnerhet inom åtskilliga officerskårer, som denna
brist mest gaf sig tillkänna, och detta allt mer och
mer, ju högre upp man kom i graderna. Förhållandet
kunde knappast vara annorlunda, då man besinnar,
hvad särskildt de indelta regementena angår, att den
korta sammanvaron under de oregelbundet återkommande
mötena var den enda tid, under hvilken disciplinens
anda skulle ingjutas hos så väl befäl som trupp.
Sjelfva statsskicket rubbade dessutom det inre
sambandet inom hären och förqväfde de frön till
en bättre sakernas ordning, som sökte komma i
dagen. Hvarje officer, som var adelsman, och många
voro de, ägde riksdagsmannarätt både under fred och
krig. Om än hären befann sig i det svåraste läge och
de största fordringar bort kunna ställas på befälet,
var det ingenting, som hindrade, att en stor del
af detsamma hvilken dag som hälst kunde afresa, för
att bevista en tillstundande riksdag! Ja, lifgardet
fick icke afgå från Stockholm till Finland, emedan
regementets officerare behöfdes i slut voteringarna på
riddarhuset. Och på riksdagen var sedermera fänriken
generalens vederlike och kunde, så vida han tillhörde
det herrskande partiet, till och med sägas vara den
förres öfverman. Under en stormig öfverläggning vid
1739 års riksdag rörande ett befordringsmål, hotade
till exempel en gardesfänrik med utkastning dem,
som begärde votering och bland hvilka befunno sig
åtminstone ett par högre officerare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
