Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vesterbottningarna vid Willmanstrand. För Sv. Fam.-Journ. af Oscar von Knorring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
131
Härens politiska makt var också under denna så kallade
frihetstid större, än hvad hon någonsin varit i
Sverige. Krigsbefälet hade mycket att säga och hade i
första hand tillsatt den nya dynastien. Krigsbefälet
och adeln hade förbundit sig att med lif och
blod försvara hvarandras företrädesrättigheter,
hvilka de ofrälse stånden aldrig erkänt, och
krigsbefälet betraktade sig äfven såsom en del af
riddarhuset. Under sådana förhållanden kunde hären
icke längre vara "det bart huggande svärd», som i
konungens hand i högsta instansen skyddar landets,
liksom den enskildes, rätt. Hären ville icke blifva
styrd - den ville sjelf styra.
Men jag vill icke längre fortsätta den dystra
målningen af det dåvarande tillståndet inom hären. Nog
af, den till antalet ringa krigshär, hvarmed detta
krig skulle företagas och utkämpas, befann sig, snart
sagdt, uti ett i alla afseenden bedröfligt skick.
Alltsedan hösten 1739, då de sista svenska trupperna
öfverkommo till Finland, hade de varit förlaggda
utefter de vägar, som från Åbo löpa mot gränsen. De
lågo här i vidsträckta kantoneringsqvarter, enär
bristen på samlade förråd gjorde det omöjligt
att hålla dem förenade i större läger. Endast
Bousquets och Willebrands regementen utgjorde
garnisoner i gränsfästningarna - det sist nämnda
i Villmanstrand. De finska regementena deremot mgo
qvar på sina rotar. Flera gånger hade Buddenbrock
fått order att samla sina stridskrafter närmare
gränsen. Men de svårigheter, som mötte för härens
underhäll, lade nästan oöfverstigliga hinder i vägen
för en sådan rörelse. Långt ifrån att rotehållarna,
i händelse af uppbrott, kunde förse soldaterna med
den kontrakts-enliga besigtningskosten, kunde de ännu
mindre undvara några lifsmedel till försäljning. Hvad
som kunnat samlas, skulle också hafva varit nära
nog omöjligt att få framfördt tiil hären, till
följd af brist på trosshästar. Till de otillräckliga
förråden i kuststäderna var sålunda hären inskränkt,
och tillståndet var också derför ytterst eländigt,
i synnerhet inom de kantonerande trupperna.
Särdeles känbar var den stora bristen på foder åt
hästarna, hvarför ock Buddenbrock fruktade för,
att officerarnas hästar snart skulle duka under af
foderbrist. Han skref, att han sjelf med möda knappt
kunnat förskaffa en halrn-kärfve åt sina egna hästar.
Den 30 Maj 1741 kommo slutligen bestämda order till
öfverbefälhafvaren att låta Österbottens regemente
uppbryta, för att tåga till den öfriga samlade
styrkan. Dessutom skulle han sjelf bestämma, när
omständigheterna kunde tillåta, att alla de finska
regementena sammandrogos. Det visade sig emellertid
inom kort, att de oroande rykten, som föranledt
denna order, helt och hållet voro ogrundade, och
Buddenbrock ansåg sig icke kunna taga på sitt ansvar
sammandragningen af hela hären, då underhållet
var förenadt med så stora vanskligheter. Innan
källossningen ägt rum, var också en koncentrering
nära nog omöjlig. Han .inskränkte sig derför till
att efterkomma endast den bestämda ordern rörande
Österbottens regemente, som fick befallning att
uppbryta och tåga till Tavastehus. Som Kymenegårds
bataljon och de karelska dragonerna vid ett ryskt
infall voro utsatta för att lätt blifva afskurna,
fingo äfven de marschorder. Men öfriga finska
regementen skulle fortfarande ligga qvar på sina
rotar.
Endast i förbigående må här omnämnas, att flottans
utrustning var vida öfverlägsen landthärens. Men,
som det icke ingår i syftet för denna uppsats att
följa flottans före-hafvanden, så nämner jag blott,
att hon, under tidpunkten för vår berättelse, var
samlad i skärgården utanför Fredrikshamn.
Rörande skådeplatsen för de krigiska tilldragelser,
hvilka här komma att beröras, vill jag först erinra
derom, att, sedan den starka fästningen Wiborg,
som i århundraden varit Finlands värn, genom Carl
XILs krig kommit i ryssarnas händer och då den
lilla fästningen Nyslott på sin höjd skulle kunnat
afvärja ett fiendtligt plundringsförsök i Savolax,
man slutligen beslöt sig för att möta ryssarna i
närheten af Taskula-gränsen. Denna löpte från Pytulaks
vid Finska viken i östlig rikt-
ning förbi Säkjervi kyrka och derefter norr ut till
Taskula by i Savolax, hvaraf den också kallades
Taskula-gränsen, samt derpå i en båge österut till
Vuoxenelfven. Straxt inom denna gräns ligger sjön
Saimen, hvars vidsträckta vatten fortsattes af stora
sjöar ända upp mot de ödsliga fjälltrakterna i norr.
Genom dessa sjöar voro således alla större
krigsföretag inskränkta till den sex mil breda
kuststräckan mellan Saimen och Finska viken. Tvänne
vägar ströko fram i denna trakt. Den ena följde kusten
af Finska viken, ända från Åbo till Fredrikshamn
och Viborg och fram till Petersburg. Den andra,
som kom från det inre af landet, gick vid Keltis
(norr om Verelä) öfver Kymene-elf och derefter, nästan
jämnlöpande med den först nämnda vägen, österut förbi
Martila, till Will manstrand (ett stycke vester om
Saimakanals norra ändpunkt), hvarefter den, .sedan en
mindre väg utgrenat sig utefter Samiens östra strand,
vände sig åt sydost och straxt utanför Viborg förenade
sig med den södra vägen. Den förra af dessa vägar
eller den, som löpte utefter Finska viken, kallades
vid denna tid allmänt strandvägen, den sednare Öfre
värjen.
Ehuru strandvägen onekligen var ur strategisk synpunkt
af den största vigt, äfven för fienden, borde dock
ej den öfre vägen lemnas ur sigte, i synnerhet som
dess betydelse under härens samlande mot ett befaradt
infall österifrån var stor.
Underrättelsen om den i Stockholm redan den 27
Juli beslutade krigsförklaringen kom, genom en
oförklarad långsamhet, ej förr än den 31 samma månad
Buddenbrock tillhanda. Med denna underrättelse om
krigsbeslutet, hvilken samtidigt utspriddes långs
kusten till Petersburg, följde en befallning till
general Buddenbrock att ofördröjligen sammandraga hela
hären i grannskapet af Fredrikshamn, på ett sådant
ställe, der den, medan den samlades för ’att sjelf
anfalla, äfven kunde med fördel emottaga fienden, om
denne skulle vilja angripa. Valet af samlingsplats
lemnades åt Buddenbrock; men i hela denna trakt
af Finland äro stora lägerplatser högst sällsynta,
och till följd af den rådande foderbristen var det
ock nödvändigt att sprida härens hästar på bete,
hvartill behöfdes stora sträckor. Det var under sådana
förhållanden alldeles omöjligt att för någon längre
tid förena någon stor styrka på en och samma punkt vid
gränsen. Buddenbrock ansåg sig derför nödsakad att,
i stället för ett läger, upprätta två, och då han ej
utan skäl tvekade att begagna den honom vilkorligt
gifna tillåtelsen att utrymma det, såsom ofullbordadt
och ohållbart, måhända dock till öfverdrift klandrade
Willmanstrand - "en åtgärd», säger Malmström,
"som visserligen skulle hafva varit en nedslående
begynnelse på ett anfallskrig och dessutom hafva
öppnat för fienden den öfre vägen till det inre
landet -», så bestämde han det på tre och en half
mils afstånd från denna fästning belägna Martila
(nu Davidsstad) till lägerplats för de på den öfre
vägen anryckande trupperna, och till lägerplats för
de trupper, som framtågade strandvägen, Qvarn-ly,
beläget ej fullt en mil norr om Fredrikshamn, vid den
derifrån utgående väg, som vid Martila förenar sig med
den öfre vägen. Afståndet mellan de båda lägren var
något öfver fyra mil,’ så att Buddenbrock beräknade,
att den ena afdelningen skulle, om så behöfdes,
kunna på ungefär ett dygn hinna fram till den andras
understöd. Sjelf ämnade han öfvertaga befälet vid
Qvarnby, såsom enligt hans tanke den vigtigaste
punkten, enär han förmodade att fienden snarast vore
att vänta pä det hållet. Befälet vid Martila lemnades
åt1 generalmajoren, friherre C. H. Wrangel.
Enligt en af Buddenbrock den 7 Augusti utfärdad Pro
memoria för Wrangel, skulle denne, vid framkomsten
till Fredrikshamn, dit han var anbefalld att afresa
från Helsingfors, för att taga befälet öfver den vid
Martila församlade delen af hären, noga undersöka
trakten kring strandvägen österut t)ch för den
händelse, att några fiendtliga trupper nalkades
gränsen, straxt kasta in Kymenegårdska bataljonen
i Fredrikshamn samt låta öfriga i anmarsch ’varande
regementen påskynda sitt framryckande dit.
17*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
