- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
134

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - J. W. Wilson - "Af det lilla kan blifva det stora" - Det stumma vittnet. Från engelskan af C. L. Törnberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Wilson, som är ogift, bebor ett af Göteborgs
vackraste palats, utmärkt genom soliditet och
fint odlad smak. Det skulle vara frestande nog,
att på detta köpmanshems dyrbara detaljer lemna en
beskrifning, hvilken i så fall finge redogöra för
några århundradens olika smakriktningar och tala
om marmor, stuck, Smyrna-mattor, bronser, taflor,
bokskatter, Sèvrespjeser, italienska majolikasaker,
venetianska glasartiklar, keramiska arbeten från
Indien, med mera sådant, men vi måste afstå derifrån,
enär utrymmet lägger hinder derför. Vi äro hänvisade
att för våra läsare presentera
detta nobla hems förnämsta prydnad, dess förbindlige,
vidtbereste och verldserfarne värd, sådan han
ännu vid 68 års ålder, liflig som en yngling,
står midt uppe i en verksamhet, hvars omfattning
utestänger all tanke på maklighet och hvila. Det
ofullständiga i denna ram till hans porträtt bör dock
icke utesluta befogenheten af det påstående, som vi
här särskildt vilja betona, nämligen att rikets andra
stad - och genom den hela landet - är att lyckönska
till eröfrandet från det gamla Albion af en sådan
adoptivson, som John West Wilson.
L.

"Af det lilla kan blifva det stora.”



På en backsluttning låg ett stenblock och
vid stenblocket växte en fura. Furan stod
der alldeles ensam. Kamrater hade hon väl haft,
men af dem fanns endast den svartbrända stubben qvar.

Vinden jagade fram öfver fältet. Nu var han på
backsluttningen, svängde kring stenblocket, ryckte
i furan, så att hennes fina barr darrade.

»Jag rycker upp dig med roten", sade han. »Bort,
bort!» »Du sade detsamma till mormors mormor»,
svarade furan, »men hon stod qvar ändå. Af henne blef en
hel skog. Jag står qvar, liksom hon; af mig skall också
bli’ en hel skog.»

»En hel skog!» sade vinden och slog kullerbytta ned
för backen, så att dammet yrde omkring.

På backsluttningen kom bonden, furans ägare. Vinden
brottades med honom, ryckte honom ett steg tillbaka.

»Bort, bort!»

»Fram, fram!» sade bonden. »Fram, fram!» Han gick
fram till furan för att hugga omkull henne. Men yxan slant
och träffade stenblocket.

»Nu var jag dum», sade bonden. »Jag förderfvade min
goda yxa! Men lika godt! Furan får stå, så får jag fler;
kanske en hel skog. Nu räcker hon knappt till en
qvällsbrasa.»

Backsluttningen ingärdades. Bonden gjorde det för de
små furuplantornas skull.

År kom och år gick. Furan växte och bar kottar
och frön. Vinden sådde - sådde furufrön öfver
hela backsluttningen. Solen gaf värme och molnen
regn. Fröna svällde och små furubarn, furuplantor,
föddes till verlden. Furuplantorna växte och blefvo
stora. Bonden såg det och gladdes.

»Af ett enda träd har blifvit en hel skog»,
sade han.

År kom och år gick. Vinden lekte »kurragömma» i skogen
med kajor och kråkor.

»Det är alldeles som på mormors mormors tid», sade
furan. Hon hade nu sjelf blifvit mormors mormor.

»Ja det är alldeles som på hennes tid», sade
vinden.

Bonden hade blifvit farfars far. Det var nog för
honom. Han var nu gammal och grå och satt hälst i
spiselvrån dagen igenom.

»Af det lilla kan bli’ det stora», sade han ofta till
sonsonen. Han tänkte på, hvad Gud kan gifva menniskan
genom en enda fura.


Det stumma vittnet.


Från engelskan af C. L. Törnberg.



En dödslik tystnad herrskade om bord på den vackra
fregatten. Männen stodo orörliga, som statyer. För
ut stodo de bistra sjögastarna med ryggen stödd mot
brädgången, och i deras solbrända ansigten skönjdes
en sällsamt väntansfull min.

Hvarje man riktade blicken akter ut, men ingen lemnade
sin plats. Ej ett tåg flägtade för vinden, och till
och med chefens vimpel på stortoppen hängde orörlig
i den lugna luften. De båda barska understyrmännen
vid hackbrädet stodo som huggna i sten.

Det tycktes, som om hela denna flytande verld med
sina trehundra menskliga varelser, sina svåra kanoner
och andra mordverktyg plötsligt råkat ut för någon
osynlig, förlamande makt. Den sällsamma tystnaden och
orörligheten var allmän. En hviskning, ja, blotta
fallandet af en knappnål, skulle hafva hörts från
skeppets ena ända till den andra.

Tydligen hade någon skräckinjagande omständighet
nyss kommit i dagen, och ännu tycktes man vänta något
förfärligt.

På en gång bröts dödstystnaden. Chefen, som stod
på däck å styrbords sida, yttrade några ord till
kaptenen. En order frambärs genom en kadett till
högbåtsmannen. En gäll hvissling hördes, och derpå
ljöd det barska kommandoropet:

»Alle man akter ut! Raska på der!»

Manskapet drog sig akter ut och uppställdes hälften
styrbord och hälften babord.

Någonting liknande en bår, öfvertäckt med en flagga,
hemtades akter ifrån af fyra man och nedställdes på
däck just akter om barkassen. Kaptenen vinkade och
en af bärarna tog bort flaggan, hvarvid liket af en ung kadett
blef synligt.

Öfver ena ögonbrynet visade sig en svartblå fläck,
som sträckte sig öfver hela tinningen, och dennas
sargade, insjunkna utseende röjde, att tinningbenet
blifvit krossadt. Den ena handen var fläckad med blod
och bar märken af att hafva blifvit biten.

Det dödande slaget hade utdelats af någon obekant
person föregående natt, medan kadetten stod på
vakt. Det var påtagligt, att en dagg med blykula i
ändan dervid begagnats som tillhygge.

Hvem var mördaren? Hvilken af de trehundra man,
som funnos om bord, hade föröfvat ogerningen?

Henry Carvon - detta var den mördade unge mannens
namn - hade aldrig varit omtyckt af besättningen
å fregatten Monmouth. Han hade varit näsvis,
oförskämd och visat böjelse att topprida de gamla
matroserna. Men nu vändes månget öga beklagande bort,
och mången rysning af fasa lopp genom de båda leden.

Chefens genomborrande blick gled öfver hvarje
ansigte. Han hade hoppats genom att på detta sätt
framställa liket till åskådande kunna upptäcka någon
ofrivillig blick eller min, som kunde gifva säker
ledning till den brottsliges upptäckande.

En person hade redan blifvit misstänkt, men chefen
ville ej gerna tillstå för sig sjelf, att denna
misstanke tycktes väl grundad. Slutligen stannade
likväl hans otillfredsställda blick på den unge man,
som några af vissa skäl ansågo vara mördaren.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 02:40:10 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0138.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free