- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
135

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det stumma vittnet. Från engelskan af C. L. Törnberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Den åsyftade personen var William Watson, en
ej öfver nitton år gammal yngling, tillhörande
marinsoldaterna. En vackrare ung man kunde man ej
gerna tänka sig. Hans bruna hår låg i lockar kring
tinningarna, hans välbildade ansigte bar en sympathisk
och manlig prägel, hans kinder blomstrade af helsa,
hans ögon hade ett särdeles tilldragande uttryck,
och hans bredaxlade gestalt tedde sig rak som ett
spjut i den nätta uniformen.

Men när chefens blick hvilade på honom, som om den
ville tränga in i hans själs innersta, bleknade han
och skalf, som ett asplöf. Hans anletsdrag antogo ett
oroligt uttryck, hans blick irrade till liket och en
konvulsivisk ryckning förmärktes i hans läppar.

Misstanken är grym – skoningslös. Ben, som är föremål
för densamma, röjer ofta, äfven om han är oskyldig,
tecken, hvilka af de flesta bland hans medmenniskor
tolkas som bevis på brottslighet. Om en hederlig
karl visar brist på takt eller sjelfbeherrskning,
kan han lätt af misstänksamma menniskor blifva tagen
för en skurk, som söker förställa sig.

Det var emellertid ej endast den unge marinsoldatens
beteende vid detta tillfälle, som gjorde, att han var
föremål för misstankar. Några dagar förut hade Watson,
då han gick på sin post kort efter det fregatten
inlupit i hamn, tillfälligtvis kommit att snudda
emot Carvon, som ilade fram med någon order till
högbåtsmannen. Förargad knuffade då kadetten till
honom, hvilket åter retade marinsoldaten. Denne lade
emellertid band på sig, då han kände straffet på att
slå en officer. Men John Gow, en kanonier, hörde honom
mumla för sig .sjelf: »Det der skall du få sota för!»

Nu hände det sig så, att Watson gick på post akter ut
samma natt, som mordet skedde. Och icke nog dermed -
han var för tillfället den enda personen akter ut med
undantag af Carvon, den kadett, som hade vakten. När
den unge marinsoldatens far, Benjamin Watson - en
af korpralerna vid det kompani, till hvilket sonen
hörde – kom med aflösningen, fann han sonen hafva
lemnat sin post och stå lutad öfver liket af den unge
officern, som haft sin plats på däckets motsatta sida
och äfven längre akter ut, än Watson.

Det var en mörk, töcknig natt med stark blåst, så
att akterlanternan endast spridde ett dunkelt och
ostadigt sken.

Den unge Watson förklarade, att han hade hört ett ljud
liksom af en brottning under omkring tio sekunder,
derpå ett halfqväft flämtande och slutligen det döfva
ljudet af en fallande kropp. I början trodde han,
att några af manskapet hade ett upptåg för sig i
närheten af stormasten, men då han fick se de dunkla
konturerna af en gestalt, som tycktes skynda för ut
från halfdäck, vaknade hans misstankar. Han begaf sig
derför öfver till däckets motsatta sida och upptäckte
efter något sökande den unge mannen liggande död i
samma skick, som han nu tedde sig.

Härpå förhördes de marinsoldater, som vid tillfället
i fråga stodo på vakt längre för ut.

De hade emellertid hvarken hört eller sett något
misstänkt. Det var visserligen tänkbart, att böljornas
sorl, knakandet i timmerna, då det väldiga skrofvet
svajade hit och dit, samt vindens susande hindrat
dem från att höra ljudet af en brottning så långt
akter ut, men de voro fullkomligt säkra på, att ingen
gestalt gått förbi dem på väg för ut, hvilket de i
trots af mörkret omöjligt kunnat undgå att märka,
då en person, för att komma förbi dem, måste hafva
passerat så nära, att han ovilkorligen måste hafva
blifvit uppmärksammad, om än ej igenkänd.

Detta tycktes nästan bevisa, att den unge Watsons
uppgifter voro falska.

Härtill kom, att kanonieren John Gow - en liten,
mörk karl om tjugo år, mycket illa omtyckt af sina
skeppskamrater - för kaptenen anmälde, att han den
aftonen, då Carvon knuffade till Watson, hört den
sednare mumla orden: »Det der skall du få sota för!»

»Hörde någon annan honom säga det?» frågade kaptenen.

»Ja, sir, Tom Waters hörde det.»

På tillfrågan intygade Tom Wraters, att han verkligen
hört Watson fälla det betänkliga yttrandet.

Den unge marinsoldaten sjelf tillspordes, huru med
saken förhölle sig. Han medgaf, att han begagnat
det ifrågavarande uttrycket, men sade sig dermed
endast hafva menat, att han skulle anmäla kadetten
för befälet, Efteråt hade han likväl beslutat att ej
bry sig om det.

Härefter visiterades Watson. Visserligen fann man
ingen blydagg hos honom, men deremot upptäcktes i hans
bröstficka något, som mycket liknade en dylik. Det
var en järnkula - tydligen en mindre skråkula -
fästad vid en repstump, hvilken åter var fästad i
ett knapphål i den unge mannens väst.

Skeppsläkaren undersökte genast den ifrågavarande
kulan med mikroskopet, hvarvid han upptäckte svaga
spår af blod på den samma.

Ynglingen hade fått kulan af sin far, gamle Benjamin,
som några år förut under en drabbning vid Algier,
hvari han deltog, tagit upp den på däcket af ett
fartyg. Den unge Watson, som var stolt öfver detta
minne, hade fäst en repstump vid kulan, för att så
mycket säkrare förvara den.

Hvad blodet angick, medgaf skeppsläkaren, att
det möjligen kunde hafva funnits på kulan redan då
Benjamin tog upp den, ehuru den gamle marinsoldaten,
som aldrig nämnt något om den saken, när han visade
kulan för sina kamrater, ej torde hafva märkt det,
i synnerhet som det inskränkte sig till en obetydlig
fläck.

När nu chefen fäste sina blickar på den unge soldaten,
var det med en djupt pinsam känsla.

William Watson insåg naturligtvis nu, att han var
misstänkt, och detsamma var fallet med hans far.

För den sist nämnde var detta ett förfärligt
slag. Han var en gammal man med hvitt hår, bredt,
ärligt ansigte och en af mångårig tjenstgöring lätt
böjd gestalt. Han hade alltid satt en ära i att göra
sin pligt, hade deltagit i flera sjödrabbningar och
vunnit loford för sitt goda uppförande. Han älskade,
nästan afgudade sin son, som han ensam haft under sin
vård sedan hans späda barndom, då gossens moder dött,
och hvilken han låtit inmönstra i sjötjenst, i hopp
att den lefvande gossen möjligen skulle kunna tjena
sig upp från simpel soldat till officer.

Chefen blickade med bedröfvelse på den misstänkte,
och derpå vandrade hans blick till fadern, hvars
åldriga ögon voro riktade på honom med ett allvarligt,
ångestfullt uttryck.

Den förre vände bort hufvudet och yttrade några ord
till marinlöjtnanten, hvilken befallde, att den unge
Watson skulle arresteras och slås i fjättrar.

Den gamle Benjamin yttrade ej ett ord, när hans son
fördes bort, men den hand, hvarmed han höll musköten,
darrade så, att han så när tappat vapnet, under det
att han liksom medvetslöst stirrade på den plats,
som den unge mannen just lemnat.

På en gång gick han fram till chefen, skyldrade och
sade med bruten stumma:

»Tag den, sir, tag musköten! Den har gjort tjenst
i fyrtiotvå år - fyrtiotvå år, sir - och har alltid
i rätt tid varit riktad mot fienden. Tag den, sir,
och skjut gubben med den! Han hade aldrig trott, att
han skulle få upplefva en sådan dag, och han vill ej
öfverlefva den.»

Ett doft mummel hördes utefter de båda lederna af
solbrända ansigten. Det lät liksom mullrandet af
åskan. Nästan hvarje öga var fuktigt.

Äter vände chefen bort hufvudet. Han låtsade
sig ej hafva märkt gamle Benjamins brott mot
disciplinen. Marinlöjtnanten befallde endast denne
med mildare stämma, än vanligt, att återvända till
sin plats.

Gubben lydde med en äkta soldats punktlighet, men
han bemödade sig förgäfves att gå rak. Det var honom
omöjligt att längre hålla sitt gråa hufvud uppe.

På befallning af chefen, som tycktes ännu i sista
stunden hoppas, att något skulle komma i dagen, som
ådagalade den unge Watsons oskuld, blefvo alla om
bord sorgfälligt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 02:40:10 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0139.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free