- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
138

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det stumma vittnet. Från engelskan af C. L. Törnberg - Är du ung, som våren? - Från Nordamerika. Skizzer för Sv. Fam.-Journ. af Magnus Elmblad

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

likväl undvek, snafva och falla, hvarvid han fick
högra armen under sig och rände den skarpa knifven
ända till skaftet in i magen på sig.

Under tiden hade en kadett tagit upp blydaggen och
lemnat den till chefen, och nu togs äfven tygstycket,
hvari den varit inlindad, från kanonieren och lemnades
till densamme. Det befanns vara en blå silkeshalsduk,
hvilken Gow stundom burit och på hvilken hela hans
namn fanns märkt med hvitt silke.

"Här, tyckes det mig, hafva vi tillräckligt bevis på,
att det var Gow, som mördade Carvon", sade chefen.

"Ni har inte lång tid qvar att lefva", sade
skeppsläkaren, som nu befann sig vid den dödligt
sårade kanonierens sida. "Ni kan inte lefva sex timmar
och ni kan gerna bekänna sanningen."

"Det är så", flämtade Gow. "Carvon slog mig en gång,
och då beslöt jag att hämnas."

"Tala om alltsamman, så sannt ni hoppas på
barmhertighet i en annan verld", sade skeppspresten,
som nu också infunnit sig.

"Jag hade försett mig med en blydagg", fortfor
kanonieren. "Den der mörka natten klättrade jag,
med tillhjälp af en nedhängande ända, upp från
en af batteriportarna till däck straxt akter
om stormasten, der jag visste att Carvon var. Jag
rusade på honom. Han grep tag i min halsduk, men jag
bet honom i handen för att få honom att släppa sitt
tag. Derpå grep jag honom om strupen, så att han inte
kunde få fram ett ljud. Men då han grep efter sin
dolk, släppte jag honom och tilldelade honom ett
våldsamt slag med blydaggen, som jag tagit fram ur
fickan. Då han föll ned död, släppte han min halsduk,
som han så när slitit af. Jag var rädd, att något
blod från hans hand, som jag bitit, hade kommit på
näsduken. I min brådska rullade jag derför, innan jag
återvände samma väg, jag kommit, in daggen i näsduken
och när jag befann mig i närheten af stormasten på
lovarts sida under storrån, kastade jag den åt lovart,
som jag trodde i sjön. Men det visar sig nu, att den
ej gick öfver bord. Det blåste hårdt, och i min ifver
att kasta den öfver det höga bastingaget hade jag
antagligen kastat den för högt upp, hvilket i förening
med motvinden måtte ha’ gjort, att den fastnade i en
bugt af storseglet, som var delvis utsläppt. Resten
känner ni. Karronaden närmast stormasten aflossades,
och den bragte sanningen i dagen. Skakningen vid
knallen gjorde, att det stumma vittnet föll från
seglet ned på däck."

Sedan den döende blifvit nedförd under däck
och innehållet af hans bekännelse delgifvits
besättningen, höjdes af alla man ett hurra, som gjorde
godt ända in i själen.

Den unge Watson, som nu befriats från sina fjättrar
och stod ren från hvarje misstanke, sedan hans oskuld,
liksom genom ett under, kommit i dagen, slöts i nästa
ögonblick i sin gamla fars armar. Nu kunde gubben
åter lyfta hufvudet högt, högre än någonsin förut -
och hans glädjestrålande ögon riktades med en tacksam
blick upp mot den klara, blåa himmelen.

(Se vårbilden å sidan 136.)

Är du ung, som våren,
Kom till lif och fröjd!
Är du trött af åren
Och af sorger böjd,
Kom ändå och fröjdas med!
Våren bryter sorgen ned.

Är du ung, stäm möte
Med din bästa dröm!
I naturens sköte
Hvarje fängsel glöm!
Skogen ler så godt dervid,
Vårens tid är känslans tid.

Är du gammal vorden,
Hemta mod och kraft!
Har du mist på jorden
Allt, hvad kärt du haft,
Se, hur solen lyser blid!
Vårens tid är hoppets tid.

Hör du till de unga,
Kämpa vårens strid!
Vinterbojor tunga
Bräckas snart dervid.
Jubel går från trakt till trakt:
"Våren är en frihetsmakt!"

Hör du till de gamla,
Sök i minnet gladt
Och dess blomster samla
Till förnyad skatt!
Se dig tjugoårig än!
Våren gör dig ung igen.

Tusen hymner klinga!
Tusen böljor slå!
Tusen lärkor svinga
Lätt emot det blå!
Ting som gammal glädje känn!
Våren, han är allas vän!

Nordamerika - är det icke, som brusade en vårstorm
genom blotta ordet? En frisk och bitande, men äfven
orolig och nyckfull, vårstorm? Dallrar icke deri en
klang af yxor och spadar, af järnspett och bergborrar,
blandad med nybyggarnas glada rop, tärningarnas
rassel och guldmyntens rullande öfver spel- eller
mäklareborden? Tycker du dig icke höra träden falla,
lågorna fräsa öfver prärien, sprängskotten dåna,
ångmaskinerna gnissla, det yrvakna, dådkraftiga lifvet
bryta sig väg i alla riktningar? Åh, i detta ord
Nordamerika hvila kraft och styrka, tro och kärlek,
mod och ihärdighet, men allt detta genomilas liksom
elektriskt af en oro, en lidelse, en feberyrsel,
som stundom spränger alla hylsor och skenar i väg
med sunda förnuftet mot "bottenlösa, moraliska afgrunder",
för att tala med en viss författare.

Det jäser, det sjuder, det spränger i Nordamerika -
alldeles som i en ung björkskog om våren.

Men var icke rädd! Det är ungdomskraften, som svallar
öfver, hon är något vild, det medgifves, hon leker
med faran, hon skenar stundom i väg mot "bottenlösa,
moraliska afgrunder", hon dansar ursinnigt på branten
af det svindlande djupet, hon kastar boll med idéer,
liksom med millioner, deruppe tätt invid kratern,
medan rök och lågor hvirfla ur dess svalg, men hon
snafvar sällan, och händer det någon gång, så är hon
nära nog ögonblickligen uppe igen, dubbelt så stark,
så hänsynslös, så öfverdådig, som förut.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 20:10:03 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0142.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free