- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
139

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från Nordamerika. Skizzer för Sv. Fam.-Journ. af Magnus Elmblad

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Der finnes en förunderlig spänstighet i den
amerikanska kraften, och det folk, som genomströmmas
af henne, är ett godt folk, med både hjerta och själ,
trots alla olycksfåglars kraxande om dess »djupa,
moraliska förfall», med mera sådant.

»Dette ved jeg; thi jeg fortæller det, jag ved,
og icke det, jeg icke ved», såsom det heter i en af
Björnstjerne Björnssons böcker.

Den, som studerat Nordamerika, håller det kärt,
ty under det myckna, falska glitterguldet på ytan
upptäcker han snart i djupet ådror af den ädlaste
metall. - Då nu i det följande en eller annan skizz
från den stora republiken kommer att uppdragas,
allt efter som »anden faller på», skall förf. visst
icke låta fantasien spela, utan meddela fullt
sanningsenliga skildringar, huru besynnerliga de än
må förefalla en eller annan ...

I.

I vildmarken.

Sommaren 1873 gjorde jag som hastigast en tripp till
S:t Louis, denna staten Missouris gamla hufvudstad,
som i terrasser ligger uppstaplad på branten af
Mississippis vestra strand, alldeles der »vattnens
fader», såsom den gamla, tröga och leriga floden
kallas af poetiskt folk, förenar sig eller låter sig
förenas med den något mindre, men mer lifliga och
brusande, Missouri.

Läget är ypperligt, och länge blickade S:t Louis
med ett slags förnäm medlidsamhet ned på Chicago,
sin unga, lefnadsfriska medtäflerska vid sjön
Michigan - Chicago, som, fastän ännu endast i
slynåren, med all gewalt försökt öfverflygla den
gamla, vördnadsvärda tanten och kröna sig sjelf
såsom »sjöarnas drottning». Då skrattade S:t Louis
åt Chicago; men det skrattar icke mer. Rollerna äro
ombytta. »Sjöarnas drottning», på sin ofantliga thron
af svinkött, spanmål, talg och mer sådant, ler nu ett
ömkans löje öfver »den lille köpingen vid andra änden
af den stora bron» - såsom Chicago elakt nog kallar
sin gamla tant -, och medan Chicago med onaturlig
hastighet utvecklat sig till en af jordens förnämsta
handelsstäder, får S:t Louis sitta der i lermörjan,
giktbruten, orkeslös och mycket skröplig, lefvande
på sina minnen och jämrande sig öfver den nya tidens
ondska. Icke under, att »vattnens fader» ser sömnig,
surmulen och ruskig ut, när han nu för tiden passerar
sin gamla, utbrunna för detta flamma ...

- Nå ja!... Det var så hett, att man kunnat
steka sill på väggarna, så qvaft, som i den
finskaste af alla finska badstu’r och så doftande
parfymeradt, som om alla ett renhållningsverks upp-
och nederlag till följd af outredda naturkrafter
plötsligen utgjutit sig öfver den glödheta staden
Från de brokiga tegelmurarna utstrålade en värme,
som var rent af anskrämmelig. Genom den tunga,
qväfvande röken glimmade solklotet, »så blodigt och
svullet och stinnt», som hade det varit ett slags
rödglödgad helvetesbomb, utslungad i rymden för
att förbränna och föröda. Allt, hvad smälta kunde,
smalt, Alla körslor voro inställda. Våta kålblad,
moderna sommarhattar, öronöfverdrag, flugnät,
kalla duscher och mer sådant gagnade icke längre
de stackars hästarna: de bokstafligen forsmäktade
i sina skuggrika spiltor. Knappast en katt vågade
sig öfver gatan af fruktan för solsting. En dyster
ödslighet hvilade tungt öfver den stora staden, af
hvars 450,000 invånare knappast en enda syntes till,
åtminstone icke midt på dagen. S:t Louis var en enda,
ofantlig pustande, stånkande, flåsande, flämtande och
suckande massa. Sofva kunde ingen: man försjönk i en
slapp dvala, kippade efter andan och önskade sig vara
inackorderad högst uppe vid nordpolen ...

»Nej... jag härdar inte ut», flämtade min vän matt,
der han låg raklång på verandan utanför Ogleby’s
Paviljong - ett litet, elegant schweizeri på
Missouri-strandens högsta brant - »puh!... jag
har legat i gula febern på ett hospital i Havana,
i hundratvå graders hetta ... Jag har slagits
med moskitos på Ceylon i nitionio grader ... men det
här är det mest förhexade, jag nå’nsin varit med om! -
Puh! -»

Han låg der och sprattlade, som en lefvande fisk på
landbacken, förstås, en fisk i nätskjorta af silke, en
våt handduk kring hufvudet samt hvita linnebyxor. Se
der hela hans kostym!

»Ge’ mej ett glas isvatten med konjak ... jag tror,
jag bär på en tanke ... en idé ... puh ...»

Det begärda kom, han sög några drag genom ett halmstrå
ur den svalkande blandningen och försjönk åter i
sin slappa dvala. Plötsligen sprang han upp, som en
frigjord stålfjeder, slog sig för pannan, gjorde en
piruett och ropade: »Förlossningen är vunnen!... Jag
har det!... Vi kila ned till indianterritoriet på ett
ryck! Liksom hjorten trängtar efter friskt vatten,
så törstar min själ efter de iskalla källsprången,
de svala brisarna, de herrliga blomsterkinderna och de
vackra, brunröda flickorna dernere i dessa de saliga
jagtmarkerna...! Hva’fall’s? Hva’ säjer herrn?» -

»Kör till!...»

När solen gick ned och kyliga skuggor började breda
sig öfver den genomhettade staden, ilade vi mot sydvest med
ett expresståg å Atlantic & Pacific-banan. Vår packning var
lätt, vårt lynne lika så, och muntrare färd har jag sällan
varit med om. Ah, hvilken vällust att skudda stoftet af sina
fötter, skaka af sig stadens qvalm och sorglöst gifva sig ut i
verldsalltet på vinst och förlust!... Då kan man andas fritt
- lefva - njuta - jubla. »Glad såsom fågeln i
morgonstunden», sjöngo vi, min kamrat och jag, i
gryningen, hvars blodröda glans göt sig skarpt och
klart öfver det oöfverskådliga, sakta böljande
gräshafvet, här och der genomslingradt af de
praktfullaste vilda blomsterbälten i alla
regnbågens färger och gnistrande af dagg.
Mot himlahvalfvets skarpt grönblåa schattering
aftecknade sig då och då en af lokomotivet uppskrämd
fågelflock - vilda dufvor, präriehöns, fasaner,
kalkoner, med mera, funnos i tusental, och mellan
kullarna sågo vi med kikaren förvildade hästar,
antiloper, harar, ja, till och med en eller
annan liten klen buffelhjord, hvilken liksom med
ängslan vadade genom det på sina ställen manshöga
gräset undan civilisationens påtryckning. En eller
annan stjerna glimmade ännu svagt, men hennes glans
bleknade hastigt, det blodröda skenet mattades,
en frisk vestanbris sprang upp, en mäktig strömning
af blomsterångor höjde sig öfver prärien - det var
annan parfym än den i S:t Louis - och i
öfversvinnelig klarhet, prakt och majestät
bröt solen fram ...

Vid Pierce City, en liten »stad» i sydvestligaste
delen af Missouri, gjorde vi halt för att
med anlitande af apostlahästarna se oss litet
omkring. Detta är en treflig plats, inbäddad mellan
gungande majs- och hvetefält, som i norr sträcka
sig ut åt prärien så långt blicken når, ända fram
till dessa vilda, oländiga skogsmarker, som för ett
eller annat år sedan erbjödo den beryktade banditen
Jesse James och hans följe så präktiga gömställen och
i hvilkas skugga ännu dväljes ett vildt, bångstyrigt
och trotsigt slägte, för hvars närmare bekantskap så
väl mina läsare, som jag, må bedja Gud oss nådeligen
bevara ...

Staden, som räknar ett par tusen invånare, är en
äkta amerikansk järnvägsunge - liflig, oregelbunden
och brådmogen, men »oändligt intressant», såsom
damerna säga, med sina trädgårdstäppor, sina hundar,
sina kyrkor, sina svinahjordar och sina krogar. Vid
tillfället stodo gudahusen öde, men i Bacchi tempel
trängdes en mängd högvuxna, skäggiga figurer med
skarpa, mörka drag, allvarliga ögon, skinnbyxorna
instuckna i de indianska ridstöflarna af buffelhud,
med den hårbevuxna sidan utåt, samt revolvrarna löst
nedskjutna inom de messingsbeslagna bältena. Under de
ofantliga, bredskyggiga hattarna svallade deras långa
hår fritt öfver skuldrorna, och käkarna bearbetade
ursinnigt sina respektiva tobaksbussar, medan mellan
hvars och ens läppar en kort kritpipa sände ut väldiga
rökmoln. De drucko, kastade tärning och spelade kort
eller biljard.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 02:40:10 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0143.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free