- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
142

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från Nordamerika. Skizzer för Sv. Fam.-Journ. af Magnus Elmblad

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

negerungar kunna vara det. De tumlade om i gräset som
fölungar, slogo kullerbyttor, hjulade och höllo ett
väsen, som måtte hafva hörts långt utåt prärien i
den lugna natten.

Ett tu tre reste sig modern i hela sin majestätiska
fullhet, tog utan vidare den ena ungen efter den andra
i nacken och slängde ut dem i vattnet, liksom lika
många hundvalpar. Hennes hvita tänder och röda läppar
lyste klart, och ögonen rullade vildt af moderlig
förtjusning, der hon stod i eldskenet och slog sig
på magen för att dämpa sitt olympiska skratt. Ungarna
summo och plaskade så, att det stod herrliga till. En
af dem vågade sig ända fram till oss. Han undfägnades
med ett par cakes, med uttrycklig tillsägelse att
dela med sig åt sina syskon.

»Yes, sah...»[1]

Men väl kommen i vattnet, slok han med en fullvuxen
hajs glupskhet hvar endaste bit, hvarefter han vände
sig om med ett lycksaligt grin och - räckte oss lång
näsa. Men de andra hade sett honom mumsa, och vips var
hela svärmen öfver hos oss. Vi plägade dem så godt, vi
kunde, och de dansade för oss. Men när de slukat allt,
hvad slukas kunde, började de blifva oförskämda och
(o, höjd af fräckhet!) sparkade omkull den nästan
tömda punschbuteljen. Då vardt min vän vred och
slängde gunstig herrskapet utan pardon ut i vattnet
igen, allt under det han för hvarje sprattlande
liten byting upprepade sitt: »Hva’fall’s? ... Hva’
säjer herrn? ...»

Nu voro de tydligen trötta och lägrade sig kring
den slocknande elden. Modern, som slutat sin tvätt,
stultade in i den skröpliga kojan (några obarkade
stockar med bräder och torf ofvanpå). Hon kom
genast ut, med ett slags brandgul turban virad
kring hufvudet, men för öfrigt så klädd, som Eva i
paradiset, samt en tamburin under ena armen. Hon slog
sig ned på en kullstjälpt balja och började knäppa
på tamburinen en af dessa veka, barnsliga, men i sin
konstlösa sorgsenhet djupt rörande, melodier från
södern, hvilka så väl yppa tusentals hjertans längtan
och trånad. Sången lät icke vänta på sig: »Oh, Susan,
Sumn, nevermore
(aldrig mer)...» ljöd det så vackert
genom den stilla natten. Barnen stämde in i omqvädet:
»0h, oh, Susan Jane!»

När negrinnan slutat, mumlade min vän med något bruten
röst: »Ingalunda vill jag vara den sämste», hvarpå
han snöt sig, hostade och slutligen med sin präktiga
baryton stämde upp: »Du gamla, du friska, du fjellhöga
nord
», så att det skållade långt utåt prärien, och
negerungarna hoppade till af förskräckelse. Jag sjöng
med, förstås, och så gick det en lång stund i sällsam
vexling: när de svarta slutat en af sina glada eller
melankoliska sånger, svarade vi med en annan från den
höga norden. »My country ’tis for thee» (»D’ ä just
för dig, mitt land
») aflöstes af »Jag vet ett land»,
och så vidare. Det gjorde våra hjertan godt att midt
i Amerika, midt på den flacka prärien, sjunga om våra
gamla berg, våra skogar och strömmar deruppe.

Negrerna voro i sjunde himmelen af förtjusning. Men
plötsligen tycktes hela det mörka himlahvalfvet
flamma upp i ljusan låga. Millioner tysta ljungeldar
korsade hvarandra immerfort, likt ofantliga, lysande
jätteormar. Icke ett ljud hördes, och likväl tycktes
det vildaste uppror i eld och lågor utkämpas der
uppe i rymden. Hela den väldiga kupan stod i brand -
så föreföll det - och derunder skymtade mellan träden
fram den röda, gränslösa, spöklika prärien ...

En eller annan tung regndroppe började
falla. Negerfamiljen rafsade i hop sina
kläderspersedlar och kröp skyndsamt in i kojan. Allt,
hvad lif och anda hade, sökte skydd, äfven vi, men
för sent. Ett doft mullrande hördes i fjärran - det
stegrades - det kom närmare - det vältrade sig tätt
in på oss - och stormen, nej, orkanen brast lös med
fruktansvärdt raseri. Allt, hvad rymdens ande gått och
samlat på under dagens och aftonens lopp, störtade nu
öfver oss ursinnigt och hejdlöst - förkrossande. Det
var, som om himlakupan varit en fördämning mot alla
den oändliga rymdens vattenmassor - en fördämning,
som nu plötsligen sprungit. Huru det dundrade, huru
det fräste och flammade!

Här var intet annat att göra, än att kasta sig
hufvudstupa på marken och hålla sig fast, så godt
man kunde, i buskar och trädrötter.

Orkanen rasade med vanvettig ilska, men endast
några ögonblick dröjde det, innan han bröt nacken
af sig, och det vardt stilla lugnt. Ljungeldarna
släcktes, liksom genom ett trollslag, molntrasorna
»afdunstade i gasform», påstod min vän, de vänliga
stjernorna tindrade åter, och månen, som nu stod
i zenith, blickade i all sin glans ned på den nyss
så oroliga, nu så fridfulla, prärien. Men den lilla
floden hade stigit öfver sina bräddar: hans leriga
vatten forsade nu tätt intill negerkojan och hade
sköljt bort sångerskans balja. Genomvåta och trötta,
men fulla af yster munterhet, återvände vi till den
lilla staden och slumrade snart som goda barn...

*



Hvilken herrlig morgon! Solklar, frisk och lagom
blåsig. Vi hyrde oss hvar sin pony, togo våra bössor,
litet matsäck och gåfvo oss ut på äfventyr. Några
timmars skarp ridt förde oss öfver den på andra
sidan floden med kort blågräs bevuxna prärien
fram till en vidsträckt skogstrakt, hvilken,
gränsande intill indianterritoriet, hvad angår
utomordentlig naturskönhet torde sakna sitt
motstycke i norra Amerika - och det vill säga
mycket. I sanning: »här måtte paradiset ha’ varit
beläget,.. Hva’fall’s? ... Hva’ säjer herrn?» - såsom
min kamrat utbrast i sitt hjertas hänförelse. Långt ut
på prärien strömmar från skogsmarken doftet af vilda
rosor, kaktus, kaprifolier, akasier och tusentals
andra blommor, som växa fritt derinne i frisk och
yppig fägring.

Långsamt redo vi in i paradiset. Hvilket trolskt,
hvilket underbart färgspel! Genom trädens
djupgröna, blåröda eller mörkt violetta löfverk
bröt sig solljuset i de allra vackraste färger. Dess
rosenröda strimmor dallrade ljufligt öfver de fina,
mjuka gräsmattorna, den yppiga mossan och alla de mer
eller mindre praktfulla örterna. Ur den vulkaniskt
sprängda grunden sprang här och der en glittrande
vattenstråle, än kokhet och rykande skummig, än
iskall och så klar som kristall. Ekorrar knäppte
muntert, »snapphanar» och fasaner skriade i kapp,
vildhöns kacklade, papegojor – min vän svor på, att
det var papegojor - snattrade, och tusentals de allra
som vackraste sångfåglar fyllde den af blomsterdoft
mättade luften med fröjd och jubel. Här fanns skönhet,
här fanns frid - här var oss godt att vara!...

Ett godt stycke längre in kommo vi till ett hvitmåladt
landthus i schweizerstil. Det låg på en trädbevuxen
kulle, och nedanför blomstrade en herrlig vingård
om flera tunnlands vidd. De mognande drufvorna
lyste så inbjudande. Vid kullens fot ringlade sig
en liten bäck, och öfver den ledde en bro till en
köksträdgård och ett majsfält i uthuggningen på
högra sidan. Vi sadlade af våra löddriga hästar,
som genast satte i väg till vattnet och sedan med
innerlig tillfredsställelse tumlade sig i det friska,
lena gräset. Sjelfva gingo vi upp till villan.

En ung, vacker qvinna i elegant sommardrägt kom emot
oss och bjöd oss med äkta amerikansk gästfrihet
sitta ned på verandan och förfriska oss med vin
och källvatten, medan hon gick att hemta sin man,
som var nere i vingården. Han kom - en kraftig,
solbränd ung man om 30 år, i blårandiga sommarkläder
samt något särdeles förbindligt och älskvärdt i
hela sitt väsen. Det var mr Spencer, för detta
kassör vid nationalbanken i Baltimore - ja, ja,
nu må ingen illvillig olycksfågel inbilla sig,
att han var en förrymd eller bedräglig för detta
kassör! Han och hans vän, mr Sullivan, för detta
löjtnant i Förenta staternas armé och för tillfället
på besök i S:t Louis, hade för några år sedan anlaggt
denna förtjusande vinfarm midt i vildmarken och
dragit sig dit undan verldsstadens oro, ondska och
förtretligheter. De voro gifta med hvar sin syster,
unga, bildade, vackra och älskvärda qvinnor, och
trifdes utmärkt väl i sitt lilla aflägsna Eldorado.


[1] Slappt negeruttal af sir.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:35:30 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1885/0146.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free