Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vesterbottningarna vid Willmanstrand. För Sv. Fam.-Journ. af Oscar von Knorring - Från Nordamerika. Skizzer för Sv. Fam.-Journ. af Magnus Elmblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Om jag finge tiotusen dollars, ville jag ej flytta
tillbaka till Washington ... usch!» sade mrs Sullivan
trohjertadt och smekte sin lille gosses lockiga
hufvud.
Allt i detta hem vittnade om trefnad, välmåga
och elegans - om frid och fröjd och lycka. På det
uppslagna pianot syntes en af Bethovens sonater,
på divanbordet lågo planschverk och böcker ur den
nyare litteraturen, ett schackspel stod ordnadt invid
blomsterpyramiden, dyrbara markiser skyddade fönstren,
och så vidare. Fastän inga menniskor funnos på tretio
engelska mils omkrets, gingo fruntimmerna här i
vildmarken smakfullt, ja, elegant klädda, och deras
små, täcka barn - de hade hvar sitt - voro välartade,
friska och välklädda. Hvarje ansigte strålade af helsa
och lefnadslust, och hela gården bar denna prägel
af hjertlighet, som kommer en irrande främling att
glömma, att han är främling. Min vän och jag blefvo så
väl mottagna, som vi gerna kunde önska, och tillbragte
några oförgätliga timmar hos dessa älskvärda menniskor
- verkliga typer för äkta amerikanska »ladies and
gmtlemen». Det ädla vinet, pressadt ur Missouris
glödande drufvor och i mitt tycke mer eldigt,
mer aromatiskt, än månget så kalladt "importeradt"
spanskt eller italienskt vin, lifvade oss icke mer,
än värdfolkets vänliga uppmärksamhet, der vi i den
ljumma, doftande sommarnatten sutto på verandan och
lyssnade till näktergalens sång i vildmarken ...
Vesterbottningarna vid Willmanstrand
För Sv. Fam.-Journ. af Oscar von. Knorring.
(Forts. fr. sid. 132.)
Willmanstrand förde öfverste Willebrand befälet med
besättning, som utgjordes af vid pass fyrahundra
man infanteri och etthundratjugofem artillerister,
hvarjämte, enligt hvad förut är nämndt, sexhundra
man af Karelska dragonerna voro lägrade utanför
fästningen. Ingendera af dessa befälhafvare - säger
Malmström - hade vetat att skaffa sig kunskap om
den betydliga fiendehär, som från den IG till den
21 Augusti hade stått blott två och en half mil
ifrån dem. Ej förr, än ryssarna den 21 redan hade
öfverskridit den svenska gränsen, blef Brandenburg
genom återkommande patruller underrättad om den
fara, som hotade honom. Han sände då genast en
underofficer, vid namn Eeiher, till Wrangel och
Buddenbrock med bref och begäran om snar undsättning
och sedan landssekreteraren Printz från Willmanstrand
en stund derefter äfven anländt med bekräftelse på
berättelsen om ryssarnas antågande och helsningar
från Willebrand och Brandenburg med trägen begäran
likaledes om undsättning, beslöt Wrangel, utan att
invänta general Buddenbrocks order, att skynda till
hjälp.
Klockan 2 på morgonen den 22 Augusti uppbröt Wrangel
från lägret vid Martila i spetsen för omkring tvåtusen
femhunda man, utan kanoner, tält eller tross och
endast medförande proviant för två till tre dagar
samt tretiotvå skarpa skott per man.
Det blef en mellan tre och fyra mils ansträngande
marsch, hvarför, då klockan fem på eftermiddagen
sista rasten gjordes, omkring en fjerdedels mil nära
Willmanstrand, trupperna voro alldeles utmattade. Här
möttes och välkomnades Wrangel af åtskilliga
officerare från fästningen, hvilka uppmanade honom
att skynda till deras undsättning. Efter en och en
half timmes rast satte han sig derför åter i marsch.
Med flygande fanor och klingande spel närmade man
sig Willmanstrand. Snart hördes kanonskott ljuda
genom nejden. Truppernas stridslust upptändes,
stegen påskyndades och rotarna slöto sig tätare
tillsamman. Konturerna af re-dutten Faber* började
framskymta mellan träden i skogsbrynet. Ännu några
steg och hela fästningen syntes i aftonsolens
glans afteckna sig i Saimens vattenspegel. Det var
just i solnedgången, som kolonnen, med bajonetten
på musköten, gjorde höger sväng divisionsvis och
uppmarscherade under fästningsvallarna. De ryska
rekognosceringspatrullerna, som varit alltför
närgångna och af lossat de kanonskott, hvilka man
nyss förut hört, drogo sig skyndsamt tillbaka. Längre
bort till höger kunde man mellan träden skönja större
fiendtliga linier, och framför skogen på en liten höjd
höllo några officerare till häst. Men inom kort drogo
sig äfven dessa med sin betäckning tillbaka. Endast
ljudet af ett och annat gevärsskott från skogen
antydde fiendens närhet.
Natten började småningom utbreda sina skuggor öfver
nejden. Buller af ^huggande och kjörslande^ hördes
från skogssidan, åtföljdt af ett och annat skott,
som af ryska patruller aflossades mot den svenska
trossbetäckningen ytterst * Den högst belägna delen
af fästningen. Förf.
på högra flygeln. Men fram emot midnatt rådde
fullkomlig tystnad, och den återstående delen af
natten förflöt lugnt och stilla.
Som Willmanstrand ligger på en i Sairnen mot norr
utskjutande udde, kunde det endast från en sida,
den södra, anfallas. Men denna udde utgjordes af en
landas med tämligen branta sluttningar, i synnerhet
mot landsidan, och utefter krönet af landåsen
voro fästningsverken utstakade och försedda med
framförliggande graf. Mot sjösidan var staden också
befästad, så att derifrån icke häller något anfall
var att befara. Alldeles invid stranden gick dessutom
en hög palissadlinie, hvarigenom eld mot sjösidan
kunde gifvas ur tvänne våningar. Denna fästning
kunde alltså, till och med med den der befintliga,
lilla garnisonen, vara tämligen säker mot hvarje
öfverrumplingsförsök, och tämligen oförklarligt
förefaller det, att icke generalmajor Wrangel inuti
densamma afvaktade den annalkande fienden, så mycket
hällre, som denna då sannolikt ej hade kommit sig för
att göra ett anfall, innan general Buddenbrock hunnit
fram till undsättning, och då hade den svenska styrkan
nog kunnat hålla den ryska stången och sannolikt äfven
besegrat ryssarna, om de vågat skrida till anfall.
I stället valde nu Wrangel sin ställning utanför
den befästade staden. Wrangel befallde ock, att sex
kanoner skulle tagas från vallarna och under natten
sättas i batteri på den söder om staden belägna
Qvarnbacken. Fästningen blef sålunda blottad på allt
försvar, och till råga på olyckan togos kanonerna
ifrån de vigtigaste punkterna på hela landfronten,
nämligen från den högt belägna redutten Faber och
från linien på båda sidor om sjelfva vindbryggan.
Wrangel hade valt sin, om skyddet inom
fästningsvallarna ej varit att tillgå, visserligen
icke oäfna ställning utefter vägen till Fredrikshamn,
snedt framför fästningen. På båda sidor var den
skyddad genom från sjön ingående vikar. Framför
fronten låg en sumpig däld, som betydligt försvårade
hvarje anfall. Men fiendens öfverlägsenhet var
betydlig. Om ställningen varit än så god, låg det
likväl inom möjlighetens område att blifva drifven
ur henne. Hären skulle i detta fall blifva afskild
från fästningen och trängd ut på den skogiga halfön
åt Polosalmi sund och fästningen, blottad som hon
var på allt försvar, nödvändigt gå förlorad.
Om också, såsom af några författare uppgifves,
Wran-gels styrka skulle hafva uppgått till fyratusen
man, utgjorde denna dock ej hälften mot den ryska,
som väl får skattas till närmare tiotusen. Emellertid
hade svenskarna fördelen af terrängen, enär de
voro uppställda på en höjd med en brant och ojämn
dal framför sig, hvilken fienden måste öfvergå under
deras kanon- och handgevärseld. Denna ställning, med
den tunna uppställningen på endast en linie, gjorde
dock hvarje rörelse för svenskarna framåt ganska
farlig, i synnerhet som dalbottnens beskaffenhet
försvårade fram-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
