- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
147

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - "Stånddrabantens gård" Bild från Stockholms utkant

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

147

gård, der Awjmt Blanche under de senaste tjugo
åren af sin lefnad bodde och der han skapade sina
förnämsta litterära alster, sina berättelser ur
Stockholmslifvet. Att Blanche ej skulle förbigå
sin granne, Stånddrabantens gård, i dessa sina
skildringar, var gifvet, och han har också i dessa
lemnat plats för en dram ur lifvet, hvars sista
akt utspelades inom denna lilla byggnad, hvilken -
anmärker han - skulle kunna skjutas in genom någon
af portarna på Stockholms slott. Han tillägger:
»Det skulle passa ypperligt till julklapp åt små
prinsar. De små prinsarna skulle leka i det lilla
rummet med kök på nedra botten och springa upp
för balf-trappan till tornkammaren, och de skulle
säkerligen ha1 mycket roligt Kunde man derjämte
öfvertyga de små högheterna, att flertalet af de
menniskor, de en dag skola beherrska, icke bor bättre,
utan snarare sämre, huru nyttig för dem borde ej då
en sådan julklapp bli’!»

Som den ofvan nämnda af Blanche’s berättelser
icke finnes intagen i någon af hans mest lästa
berättelseserier - »Hyrkuskens berättelser», »En
prestmans anteckningar», »En skådespelares äfventyr»
och »Strödda anteckningar» - torde den för många af
våra läsare vara obekant, och vi meddela derföre ett
och annat i sammandrag derur.

Blanche berättar, att börja med, huru en mycket hög
embetsmän, sin konungs allerunderdånigste tjenare och
som, när det gällt majestätsförbrytare, icke laggt
fingrarna emellan, nödgades till sist värma dem vid
brasan i det eländiga köket i Stånddrabantens gård. I
den ofvan nämnda tornkammaren, Lidners tillflyktsort,
bodde en gammal qvinna, och det är hennes lefnadssaga,
som utgör berättelsens hufvudinnehåll.

Tidigt en sommarmorgon hemkom Blanche (eller, såsom
häri i skizzen kallar sig, »notarien Sjögren») från
en supé, då han kom att varseblifva en lång, krokig
gumma i mycket urmodig, illa medfaren halmhatt och
med en tom säck kastad öfver ena armen. Det öfriga af
klädedrägten var af gröfsta tyg, men helt och rent.

Några veckor senare mötte han ånyo samma gumma,
men då knegande Tullgatan fram med säcken på ryggen.

»Hvad har gumman i säcken?» frågade han.

»Det oroligaste, som varit, och det lugnaste,
som är», svarade gumman. - »Det är ben, bara ben,
käre herre! Men det blir nog lif i dem igen, det
blir socker för kaffebordet, bröd för den hungrige,
ord för den lärde och blommor för de sköna.»

»Nå, lönar det sig, kära gumma?»

»Kan inte klaga. Jag har samlat i hop till en
nöd-styfver och en dödsstyfver, den ena att ta’ till,
när jag blir sjuk, den andra för att slippa ligga
i fattigjord och ta’ upp plats för andra, men visst
icke för benämningens skull.»

En tid derefter såg han från sin veranda samma gummas
urmodiga halmhatt än höjande sig, än försvinnande
mellan buskväxterna i hans trädgård. Han gick fram
till henne och såg då, att hon plockade champignoner.

»Det är väl icke förbjudet?» frågade hon.

Nej, det var det visst icke! »Notarien
Sjögren» började till och med hjälpa henne med
svampplockningen.

»Gumman såg en stund något förvånad ut. Derefter neg
hon ined en viss värdighet, under det en djup rodnad
fyllde de otaliga rynkorna i hennes ansigte. Var denna
rodnad ett minne af den hyllning, hon kanske i sin
ungdom rönt, eller af den saknad, hon måhända erfor,
när hon för alltid förlorade den? Det är svårt att
säga. Morgon och afton måla ju med samma färg.»

Ben- och svampplockerskan blef på sätt och vis snart
förtrogen med sin vänlige granne, och denne erfor så
hennes historia, rik på motstycken.

»Två obetänksamma yttranden af mig, som flicka,
har jag slitit mycket ondt för», sade gumman
bland annat. »Dagen efter en hofbal sade jag till
mina väninnor: ’Nu har jag dansat med kungen och
kronprinsen, och från den stunden dansar jag med ingen
ann’.’ Afundsjukan var redan väckt; nu kom åtlöjet
och lade sten på börda. En annan gång sade jag:
’Det må nu hända hvad som hälst, men ett vet jag,

och det är, att jag aldrig kan bli’ fattig.’ Jag hade
hört det der af min mor och andra, och min uppfostran
hade fortgått på det sättet. I pensionen fick jag lära
språk, rita och musik, och ofta sade min mor till mig:
’Var flitig och lär dig, så du icke behöfver skämmas
inför menniskor!’ Det hade varit bättre, om hon sagt:
lär dig ödmjukhet och humanitet, så att du icke
behöfver skämmas inför Gud!»

Hennes far, en mycket förnäm man, blef invecklad
i Armfeltska sammansvärjningen och måste gå i
landsflykt, der han dog. Äfven den unga, stolta fröken
sjelf var ej främmande för denna sammansvärjning.

»Med Malin Kudenschöld och så många andra» -
berättade hon - »inblandades jag i saken, och chikan
och fängelse hörde till ordningen för dagen. Det
ena slaget följde på det andra. Äfven den högsta
lycka lemnar alltid något öfrigt att önska. Endast
olyckan är fullständig. Ingen hand räcktes till
min hjälp. ’Det kan vara synd om henne’, hette det,
’men det är rätt, det skulle så gå.’ Jag blef ett
rof för den djupaste förtviflan. En dag vaknade jag
som -kejsarinna...»

Det var på dårhuset. Huru många år hon der tillbragte,
mindes aldrig den gamla, Då hon kom ut, hade hon
ingen, till hvilken hon kunde vända sig med bön
om hjälp, utan irrade kring på gatorna, tills hon
erinrade sig, att en tjenarinna hos hennes föräldrar
blifvit gift med en stånddrabant Ålborg, som skulle
ha’ ett litet hus ytterst på Ladugårdslandet,
Hon uppsökte detta hus. Stånddrabanten var nu död,
men hans enka lefde och gaf sin förra nådig fröken
tak öfver hufvudet-, mer kunde hon, sjelf fattig,
ej gifva.

»Jag minnes icke, när jag började med det yrke, jag
i så många år hållit på med», sade den högvälborna
ben-plockerskan. »Men det vet jag, att detta yrke,
så lågt och föraktligt det än anses, likväl gifvit
mig mer tröst och upp-byggelse, än den läran, som för
evigt förkastar och fördömer menniskor. Ju mer jag
krökte mig till jbrden, dess närmare tyckte jag mig
nalkas Gud. Jag såg hans godhet och fullkomlighet i
allt, som växte på marken, och när jag plockade ben
jämte annat afskräde och fann, att ingenting var så
förkastligt, ingenting så dåligt och förstördt, att
det icke en dag kommer till nytta och heders igen,
då tänkte jag: när det kan vara så med det lägsta af
materien, måste det väl äfven vara så, ja, i vida
högre grad, med menniskan. Utan henne hade jorden
rullat kring i rymden som en boll, omedveten af sin
skönhet och sin stora betydelse. Är det väl tänkbart
då, att det bästa beviset på Guds tillvaro skulle
röna ett vidrigare öde, än det, jag samlar och bär
hem i min eländiga säck! Mången ser medlidsamt ned
på mig, när jag kommer med min börda ben på ryggen-,
men till mig sjelf säger jag då: deras medlidande
behöfver du ej. Du bär skapelsens kretsgång i din
säck, du bär odödligheten,»

Ungefär ett år efter sammanträffandet med Blanche
slöt denna märkvärdiga benplockerska sin bana.

Hon slapp att ligga i fattigjord. Nödstyfvern och
döds-styfvern räckte till både grafplats, kista
och svepning, och det blef till och med öfver till
litet kaffe och talgljus åt gummorna i Ladugårdslands
fattighus.

Blanche omtalade icke, åtminstone icke i tryck, den
gamla frökens namn. Vi anse oss ej häller böra göra
så, ehuru vi tro oss veta det.

I tornrummet i Stånddrabantens gård bor nu -
våren 1885 - en arbetskarl. Det rum, der Magdalena
Ruden-schölds väninna, den filosoferande ben-
och svampplockerskan bodde, är nu mer inredt till
ett »magasin» (Stockholmsspråk!), det vill säga en
försäljningslokal, der bajerskt öl, danska karameller,
franska bröd och diverse andra äkta Stockholmska
varor med utländska namn tillhandahållas de närboende
småhushållen.

Man spränger nu tätt omkring Stånddrabantens gård
och lägger grund till kolossala stenpalats, och
hufvudstadens minsta hus går väl snart sin förintelse
till mötes. Dess hi-

19"

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 02:40:10 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0151.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free