- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
148

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - "Stånddrabantens gård" Bild från Stockholms utkant - Förslag. (Efter Petöfi) - Kamp - Linnémonumentet i Humlegården

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

148

storia skall dock alltid lefva i den snillrike
författares skrifter, hvilken såsom ingen - Bellman
undantagandes - bevarat sitt samtida Stockholm
lifslefvande klart för en efterverlds

inre blick. För äfven denna efterverlds yttre blick
har denna tidskrifts tecknare (se sid. 144) nu bevarat
Stånddrabantens gård.

Birger Schöldström.


(Efter Petöfi.)

Du älskar våren, flicka,
Men mig är hösten kär;
Du står i lifvets majdag,
Men mig är hösten när.

Ditt anlet liknar rosen
I vårligt smyckad dal;
Mitt öga liknar höstsol’n,
Allt mer och mera sval.

Ett steg framåt att taga
Jag har, blott ett, ej mer,
Förr’n f rostig vinters tröskel
Jag under foten ser.

Om fram ett steg du ginge
Och ett tillbaka jag,
Då njöte vi tillsamman
Vår lyckas sommardag.

Folmer


Kamp

Vågen höjde och sänkte sig under hans planka,
den liksom lekte med hans elände, hans hopp,
hans lif. Han omfattade dock detta hopp,
sträfvade ur detta elände, kämpade för detta lif.

Ännu hade ban en fasansfull förnimmelse af lågorna
från det brinnande skeppet, af braket i tackel och
tåg, af den qväfvande röken, de skärande nödropen
och slutligen den hemska förtviflan, som hvarken vill
till eller från, utan endast domnar och sjunker.

Hoppet behöfver ju ej mer än ett halmstrå att hålla
sig fast vid, och här fanns en hel planka. Det hade
varit otacksamt, om han ej börjat blicka efter ett
segel eller en strand. Det vida, vida hafvet med alla
sina otaliga vågor kunde väl föra något med sig.

Fordom hade han i veklig hvila fordrat allt och nu
kämpade han för något. Och det var en kamp, sorn
fyllde hvarje fiber med eld och kom hjertat att
klappa, såsom aldrig förr. Så vinden tog i, så of
ver modig och stark han var! Tänk, om det

föll honom in att vilja kämpa med honom om plankan,
att rycka henne ur hans hand och slunga henne
bort, långt bort! Så vågen höjde sig, stolt,
svällande! Tänk, om den finge lust till att leka
med honom, såsom den leker med det lilla snäckskalet
eller det furutimrade skeppet - tänk, tänk!!

Nej, han slöt ögonen, böljorna lyfte honom, högt,,
högre, och han sade till sig sjelf, att ban
borde hoppas så länge

det fanns en spillra qvar ifrån skeppsbrottet,
så länge der fanns en strand bortom hafvet.

Men då han slog upp sin blick, såg han mot himmelen,
som strålade i stjerneglans. Tanken på de eviga
boningarna, lugnet efter kampen, kom som en ljusglimt,
men han grep blott fastare om sin planka:

»Man vet, hvad man har, men aldrig hvad nian får. .»

Och han trodde, att han hade något.

Vinden kom tillbaka, - och började leka med hans
stöd.

Han kom i häftigare kamp, svetten trängdes fram på
pannan och hvarje muskel spändes.

Då vredgades vinden, från lek blef det allvar, den
sände våg på våg emot honom, den ryckte bort plankan,
men icke hastigt, icke i ett enda tag, utan småningom,
småningom, tills den sista droppen af kraft hunnit
förrinna, den sista gnistan af hopp hunnit brinna ut.

För den skeppsbrutnes själ drog det förflutna förbi,
som en tafla med lefvande bilder, bilder af glädje och
sorg, hopp och förtviflan, skymtande och försvinnande,
en dimma, en rök, intet annat.

Då, i sista ögonblicket, förstod ban. att han
aldrig ägt något. Men stjernorna vinkade hans
bristande blick upp till sig. r.Gifves det ingen
planka härnere, så gifves det ju en himmel derofvan»,
suckade han och sträckte sjunkande armarna mot skyn.

Anna K.


Frithiof Kjellberg.


När för några år sedan det på allvar blef fråga
om, att hedra minnet af vårt lands namnkändaste
vetenskapsman, Carl von Linne, med en honom och
hans fosterland värdig minnesvård, hade man den
lika lyckliga som naturliga tanken, att genom allmän
nationalsubskription samla medel härtill. Derigenom
skulle monumentet blifva en nationens gemensamma
hyllningsgärd åt sin störste son. Då det emellertid
visade sig, att den på detta sätt sammanbragta summan
icke var tillräcklig för att få minnesstoden,

hvilken man önskade icke blott skulle ensamt
framställa blomsterkungen, utan äfven några hans
omfattande verksamhet karaktäriserande allegoriska
figurer, så ojämförligt storartad, som man från
början tänkt sig, anskaffades genom ny teckning inom
en enskildare krets det felande beloppet. Och så var
sakens ekonomiska sida klar.

För bildstodens konstnärliga utförande kräfdes
mindre bekymmer. Den sjelfskrifne mannen dertill var
professorn i skulptur vid Konstakademien Frithiof
Kjellberg. Han hade



<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 15:34:15 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0152.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free