Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En bland många. Novell af Amanda Kerfstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
154
strof, hvilken redan då stod för dörren. Men nu,
Ragnar, nu äro alla dessa farhågor försvunna, nu kan
jag ändtligen våga hoppas på en lycka, som jag under
långa år icke ens kunnat tänka mig.»
Det var ett skimmer i hennes fuktiga ögon, en darrning
i hennes röst, som skar honom i hjertat.
»Ottil», sade han, "tror du på min tillgifvenhet så
mycket, att du vet, att jag icke för allt i verlden
skulle vilja vålla dig smärta?"
»Ja, det gör jag. Jag är viss på, att du håller af
mig som en verklig syster.»
»Tror du, att, om jag vållar dig smärta, lidandet är
större för mig, än för dig?»
»Kanhända - du är mycket högsinnad. Men hvartill
dessa frågor?»
»Följ mig!» sade han. Och han tog hennes hand, nästan
med myndighet förmående henne att resa sig upp. Derpå
drog han hennes arm i sin egen.
De gingo tysta genom det lilla, mörka kabinettet,
som låg intill förmaket. Han stannade framför
damastdraperierna, som hängde för dörröppningen till
salongen.
Under det ögonblick, han stod stilla, märkte han en
lätt darrning i sin följeslagerskas hand och sjelf
kände han blodet stocka sig, såsom vore han nära att
qväfvas. Han lyfte sakta den ena gardinen.
Taflan derinnanför, som visade sig just i fonden,
var skön. Fanny satt med penseln i handen och armen
hvilande öfver staffliet, men hennes ansigte var halft
uppåtvänd! mot Walter, som lutade sig öfver karmen af
hennes stol. Den unga flickans drag strålade af blyg
hänryckning. En varm färg låg öfver henne, hennes
läppar voro halföppna och de stora, mörka ögonen
hade denna underbara beslöjning, som en gränslös
glädje och öfverraskning gifver åt vissa hängifna
naturer. Han talade sakta med henne, ord, dem endast
hennes öra uppfångade, men i hela hans ställning låg
en innerlighet, som för åskådaren väl tydde, hvarom
de handlade. »Gud välsigne dem», sade Ottil sakta
och fällde gardinen. »Detta är en syn, som endast
himmelens änglar skola se.» De gingo tysta tillbaka,
men han kände, huru tungt hon stödde sig mot honom.
»Vill du lemna mig, Ragnar?» sade hon svagt. »Jag be-^
höfver vara allena.»
»Kan jag ingenting göra?»
»Du kan endast lemna mig ensam», sade hon med en viss
häftighet.
»Och du förlåter mig?» »Jag tackar dig. Farväl!»
Han gick och hon var allena–––-o, huru allena!
Hon stod alldeles stilla midt på golfvet. »Så,
detta var slutet på mitt lif», mumlade hon. »Nu har
jag gifvit allt - nu kan jag icke mer.» Och medan
hon stod der alldeles orörlig, såg hon taflan af
sin ungdom, då hon hört denna röst och sett denna
blick, och hon tyckte det var underligt, att icke
hennes hjerta brast, Men hon mumlade oafbrutet,
enformigt och entonigt: »nu kan jag icke mer,- nu
kan jag icke mer», som om hon dermed velat afvärja
något ännu ytterligare, som skulle blifva för mycket,
eller som om hon velat afväpna någon hotande makt,
som. var i begrepp att räcka henne ännu en droppe.
Men då hon ändtligen hörde en sakta knackning på
dörren, kunde hon yttra ett svagt: »stig in», och
hon blef omfattad af ett par mjuka armar, och en öm,
blyg röst hviskade i hennes öra: »O, Ottil, jag är
så lycklig, han älskar mig, luv.i älskar mig!» Och
då böjde hon sig ned och kysste denna " n/clla kind,
som lutade sig intill henne, och man kunde hafva sett
hennes ansigte stråla, som en ängels ansigte.
De gingo tysta fram öfver Solna kyrkogård. Om några
dagar skulle det i detta gamla tempel lysas för
dem. Han förde henne fram till en frisk grafkulle,
hvilken pryddes af ett nytt, hvitt kors. En soffa
stod bredvid i trädens skygd.
»Det är den gåfva, jag tänkt gifva dig, Fanny,» sade
han. »Härunder sofver han, som vät oss båda kär.’»
»Min far», sade hon och smekte sakta
grästorfvan. »Ack, att jag vetat det förr, Walter! Jag
förebrår mig så mycket, att jag ej visade honom en
verklig dotters ömhet, men hur kunde jag göra det,
då jag trodde honom stå i en helt annan ställning
till mig. Jar har fåfängt försökt att gissa, hvarför
han dolde det för mig.»
»Kanske han var ädlare, än mången annan», sade Walter
sakta. »Kanske han fruktade, att skuggan af hans lif
skulle falla öfver dig.»
»Men derigenom beröfvade han mig glädjen att vara
allt, hvad jag hade kunnat vara för honom» Och
dessutom sanningen, Walter, sanningen i alla jordiska
förhållanden!» »Ja, sanningen», sade han dystert,
i det ban nödgade henne att sitta bredvid sig på
bänken. »Sanningen är visserligen det kostligaste på
jorden. Och förr, än jag varit fullt’ sann mot dig,
Fanny, kan jag aldrig komma ifrån den förställningen,
att jag stulit dig. Det står ett spöke bakom mig,
som oupphörligt slår droppe efter droppe af malört i
den kalk af sällhetens vin, som du bjuder mig. Jag
har beslutat, efter mycken kamp och mycken fruktan
för följderna, ja, äfven i en viss osäkerhet,
om jag handlar rätt, att icke5 låta det längre så
fortfara. Fanny, älskade, jag måste uppenbara för
dig...»
Hon reste sig upp och afbröt honom genom att lägga
sin fina, hvita hand öfver hans läppar.
»Walter», sade hon med ett allvar, som gjorde henne
hög, »skona både dig och mig.» Och i det hon ett
ögonblick vände sitt ansigte halft åt sidan, tillade
hon med stark betoning: »Tror du, att den, som en
gång hört din röst, någonsin kan glömma den?»
»Du har vetat det», utropade han, skakande af inre
rörelse, »du har vetat det ända från den’stund, jag
började att älska dig, då din rena bild kom, som en
lockande solstråle, till mig i mitt mörker. Hvilken
börda faller från mitt hjerta, jag har icke röfvat din
kärlek, du älskade mig, fastän du visste det. Fanny,
det är för mycken godhet af Gud mot mig.»
»Ofta», sade hon med denna förklarade blick, som i
allvarliga stunder besjälade henne, »ofta, då jag i
min barndom satt vid hafvets rand och hörde sanningens
djupa stämmor rundt omkring mig i den stora tystnaden,
ofta tänkte jag då på Guds omätliga, vida kärlek,
och jag önskade, att min egen skulle likna hans, höjd
öfver allt det lilla och småsinnade.» »Men syndens
förvillelser äro aldrig små», sade han; »Vet du,
hvad vi vilja göra med det förflutna?» sade hon och
vände sig häftigt emot honom. »Vi vilja göra, som du
gjort här. Vi vilja begrafva det i en djup graf och
sätta ett kors öfver.»
»Jag tror, att jag kan försäkra dig, Fanny, att jag
satt ett kors öfver», sade han.
»Och så slipper jag se detta moln på din panna,
som så ofta oroar mig, och så går du glad och fri i
förlåtelsens solsken med mig genom lifvet.»
»Lilla barn», sade han ömt, »jag vill skona dig,
så vidt jag förmår, för alla hårda vindar. Och der
jag icke längre förmår, der vill du ha1 fördrag med
mig. Några vindar från det förflutna, vet jag med
visshet, att du icke behöfver frukta.»
De gingo i en vek stämning tillbaka till
staden, lättade och nöjda, förhoppningsfulla och
lyckliga. - Men finnes der en synd, som icke har sin
skugga? Hvarför spritter då Fanny till så ofta under
sömnen och tycker sig höra skrålande röster! Hon
har blott drömt derom. Och hvarför händer det,
att då hon betraktar detta ansigte, som talar om
allvar midt under framgång och lycka och hvars bästa
solsken aldrig är utan sitt moln, hon ofta icke kan
hindra sig att sucka? Fallet har med sig sin skugga,
och vi kunna icke hindra, att våra käraste få dela
dess dunkel. För dem skingrades den visserligen för
hvarje år allt mer, och hon gör honom orätt, om hon
någonsin tillåter en misstanke insmyga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
