- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
155

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En bland många. Novell af Amanda Kerfstedt - Första Maj. Skizz för Sv. Fam.-Journ. af Ring

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

sig i sitt ömma och oskyldiga bröst. Men det hade
kanske varit bättre, om hon ingenting vetat. Nå ja,
sådant är lifvet; vi hafva alla våra bördor att bära.

Det var skumt i rummet. Lyktorna brunna långs efter
gatan, och hon stod i fönstersmygen och betraktade
den jägtande hopen nedanför.

"Kom hit, Ragnar!" sade hon.

Han reste sig och gick fram till henne.

"Ser du alla dessa brådskande och oroliga
menniskor? Hvad det förefaller ängsligt och
tröttande."

"Det är, emedan du sjelf är trött, Ottil."

"Ack, hela lifvet - hvad är det väl? En kedja af
felsteg, misstag och reparationer, mer eller mindre
väl gjorda."

"Glöm dock icke, att under dessa reparationer,
som du kallar det, uppfostras och utvecklas vår
personlighet. Men lifvet kan också vara ett stadigt
framåtgående mot ett visst mål."

"Ja, du är lycklig, du", sade hon bittert, "du
har aldrig erfarit dessa slitningar, som felen och
misstagen föra med sig. Du kan med lugnt förakt se
ned på oss andra småkryp."

"Jag förlåter dig din orättvisa, Ottil, emedan du
lider."

Hon talade häftigt utan att fästa sig vid hans ord.

"Och hvarför äro somliga födda så förträffliga,
att aldrig känslorna förmå dem till öfverilningar,
att aldrig frestelserna öfvervinna dem? Hvarför
behöfva somliga beständigt slipas, filas och nötas,
under det andra hela sitt lif gå sorglösa?"

"Hvad vet du om mitt lif?" sade han stolt. "Uti den
förträfflighet, som du tyckes så mycket förakta,
ingår lyckligtvis ock den egenskapen att kunna gömma
sina djupaste känslor undan andras blickar."

Hon spratt till - men hon var retlig.

"Ah, du vet föga, hvad sorg vill säga eller hvad en
stark frestelse förmår", sade hon.

"Var icke grym, Ottil", sade han och andades häftigt,
"drif mig icke till det yttersta! Yet jag icke,
hvad sorg vill säga, som dag efter dag sett min
barndoms älskade tillhöra en annan? Vet jag icke,
hvad frestelse vill säga, som år efter år varit i
din närhet, utan att våga med en blick låta dig ana,
hvad som föregick inom mig? Har jag icke förr vetat,

hvad det är att gifva vika för den, så vet jag det
nu", och han drog henne med våldsam häftighet intill
sig. «’Vi skola skiljas, jag skall aldrig se dig mer,
men en gång skall du hvila vid mitt hjerta, jag skall
en gång hafva känt sällheten att hålla dig i mina
armar, det vare med eller mot din vilja! Vredgas -
fly - slit dig lös ifrån mig, men här, här håller
jag dig nu."

"Jag trodde det var öfver alltsamman för länge se’n",
stammade hon.

Men hon rörde sig icke. Hennes hufvud hvilade stilla
mot hans breda bröst, och det kom öfver henne ett
lugn och en sällhet, som om en osynlig hand med ens
strukit bort all hennes oro, alla hennes qval. Ack,
att slippa ha’ farhågor mer! Ack, att som fågeln ha’
funnit ett näste, der man med trygghet kan hvila sitt
hufvud!

"Jag är mycket lycklig", hviskade hon och tillade
sedan med en suck af lättnad: "hvad det skall bli’
godt att somna i afton, hvad det skall bli’ roligt
att vakna i morgon!"

Hon hade kämpat sin strid modigt, utan en enda klagan,
men dessa enkla ord gåfvo honom med ena nyckeln till
hennes lif under dessa sista år och de rörde honom
i hans innersta väsen.

- "Ottil", sade han med ett af dessa ömma leenden,
hvars sanning det icke kunde falla någon menniska
in att betvifla, "det behöfves intet bemödande af
mig att älska dig. Men om jag icke älskade dig, så
skulle jag ändå för det, som dina ord röjt för mig,
egna hela mitt lif åt att komma dig att glömma,
hvad dessa åtta år kostat dig."

Och så brast hon i gråt, hejdlöst, häftigt, som ett
sjelfs-våldigt barn, och han tog henne i sin famn
och tröstade henne, icke med ord, men med milda,
sympathiska smekningar, just som man gör med ett
barn. Och hon tyckte, att hon grät bara för nöjet
att gråta ut vid detta breda, manliga bröst, vid
detta redliga, trofasta hjerta, ty hon hade ju
alls ingenting att gråta för, hon hade blott förut
varit så ensam. Men huru det var, lockade han på
sitt trygga vis henne snart att småle, derefter
började de småningom att prata små obetydliga,
förtroliga saker om ingenting, och inom kort
skrattade hon samma friska, glädtiga, innerliga
skratt, som vid sjutton år. Det var kanske litet
för mycket, äfven det, men alltsamman kom sig deraf,
att hon var så outsägligt, så öfverraskande lycklig.
(siut.)

Skizz för Sv. Fam.-Journ. af Ring.

»lockan kunde väl vara så der omkring 5 på
blomster-månadens första morgon, då gamle rektor Borg
flög upp i sittande ställning på madrassen och slog
nattmössan i hufvudet på sin granne, tillskrikande
henne ett yrvaket:

"Hva’ var det, Agneta?"

Sekunden derefter satt frun lika rak, som han,
stirrande i den svagt frambrytande dagern och pigg
nog att gifva honom svar på tal för den händelse,
att anfallet skulle förnyas.

"Slog jag dej?" fortsatte rektorn, träffad af hennes
blick. Bom, lät det långt borta ifrån, bom, bom, bom,
bom!

"Ah", svarade frun, "det ä’ ju reveljen på första
Maj!"

"Gement oskick, det der skojet! Väcka -folk,- som
ligger och drömmer!" Och gubben kröp ned.

"Den måste jag se’på", utropade fru Borg. "Jag tycker
om krigsmusik."

Innan mannen hann vidare reflektera deröfver, var den
andra hälften af hans bädd tom, ty frun hade skuttat
fram till fönstret i nästa rum.

"Gå och lägg dej, gumma", ropade han, "di kommer att
grina åt dej på gatan!"

"Grina fa-mej!"»

"Ja> sä galet har händt förr."
.

Frun ansåg icke lönt att svara.

Regn öste ned från en jämngrå himmel och
rännstenarna sqvalade. Det var riktigt nordiskt
majväder öfver den lille staden. Genom smattrandet
mot rutorna framträngde slammer från blåsinstrument
och trummor. Frun tryckte kinden mot rutan och kunde
på så sätt skönja härligheten redan långt borta. De
kommo som en hopgyttrad, böljande, genomvåt massa
af gammalt folk, ungdom och barn, som slutit sig
kring den lilla kärnan af musikanter, hvilka utgjorde
enkannerligen skarpskyttekårens och för öfrigt hela
samhällets stolthet.

Fru Borg tyckte mycket om alla slags militära
förhållanden. Rektorn hade från deras ungdom ett och
annat balminne, föga smickrande för honom, men desto
mer för henne. Den gamla förkärleken satt qvar i hans
hälft; ortens skarpskyttar, sammanhållna och ledda af
en för detta sergeant, voro föremål för rektorskans
speciella intresse.

Detta hennes intresse hade för ögonblicket i fråga
den verkan, att frun med glädjestrålande ögon följde
pöbeln, som kom marscherande dernere. De voro nu
alldeles framme vid rektorns lägenhet och bastrumman
dånade, som om der gifvits salut på gatan.

Rektorn hade flyttat upp sitt hufvud så högt, att
han öfver motsatta sänggafveln kunde se Agneta, der
hon stod i fönstret De runda axlarna, för hvars skull
mannen i sina

20*

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 02:40:10 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0159.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free