- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
156

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första Maj. Skizz för Sv. Fam.-Journ. af Ring

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

156

ungdomsda’r fått lida månget svartsjukans och hatets
qval, stego under ägarinnans nyfikenhet allt högre,
frun var idel öra - icke alls tanke -, larmet blef
bedöfvande, fönsterrutorna skallrade och rektorns
ord, att hon icke skulle förkyla sig, kommo aldrig
tillo adressaten - då denna plötsligt försvann för
afsändaren. Iter flög den sednare upp kapprak i
sittande ställning. "Hvar tog Agneta vägen?"

Borgs blickar öfver sänggafveln träffade föremålet,
hopkrupet, förödmjukadt i vinkeln mellan vägg och
golf.

^Agneta!» ropade han.

Bastrumman och de smattrande bleckinstrumenten slöko
ropet.

"Hur ä’ det, Agneta?" ljöd det åter i rummet.

Smygande med krökt rygg, syntes den tillropade närma
sig honom. Hon var röd som en pion i ansigtet, och i
ögonen brann en eld, som icke längre var stolthetens
och glädjens. Borg, som studerat hennes minspel i
öfver tjugo år, visste, hvad uttrycket betydde.

"Jag tror, man grinade åt dej, gumman min!"

Det var, som att kasta oljade blånor i elden; så
flammade det till i ögonen.

Rektorn kröp åter ned, drog täcket öfver det fina
leendet vid mungiporna och slöt ögonen. Frun följde
exemplet. Svagare och svagare ljöd musiken, tonerna
dogo så småningom ut, det blef tyst utanför och
inne i rektorns bostad. Slutligen slumrade han i sin
ljufva morgonlur. Men fru Borg låg och lyssnade och
lyssnade. Från fjerran hördes matt det evinnerliga:
bom, bom, bom, bom!

Rektor Borgs systerson, tolfårige Erland Erlandsson,
satt vid niotiden samma morgon vid sina föräldrars
frukostbord, ifrigt upptagen med förtärandet af sitt
dagliga bröd. Han hade varit med, då reveljen gick,
och derpå i ett sällskap af några jämnåriga gjort
en afstickare ut på landsbygden för att plocka
blåsippor och för öfrigt lemna sin hjälp åt hvarje
slags företag, som kunde falla i smaken.

Hem hade han kommit uthungrad, utan blåsippor, våt,
nersmord och sluten och blef föga sällskaplig under
frukosten.

»Du bär dej alltid åt som en gris", hade fadern
yttrat, då fideikommissarien gjorde sin entré.

Erland kunde icke gendrifva påståendet, men anförde
dock försvarsvis, att "det var så surt i backarna".

"Stå inte med klöfvarna på mammas hvita
mattor!" anföll åter käranden.

"Ät nu!" sade fru Erlandsson. Och Erland lydde.

Det hvilade förstämning öfver rummet,

"Trefligt majväder", sade gubben från fönstret,
der han betraktade himmelen, "det ä* så, att man kan
tugga luften."

"Såg du några bekanta, Erland?" frågade frun.

»Nä’!"

"Var inte Borgs Vilhelm ute?"

"Nä’, men faster Agneta var i fönstret."

"Hvasa?" hördes en häftig fråga från fadern.

"Faster Agneta var i fönstret, då reveljen gick
Skomakaregatan.

"Var kärr-, var min svägerska uppe och gap- och såg
på det patrasket?"

Tolfårige Erland kände, huru han vann terräng. Han såg
frimodigare ut och lade bort gaffeln, för att taga
till sitt älsklingsredskap knifven, då det gällde
att komma åt biff-stekssåsen.

"Ät med gaffel, Erland!" sade fadern strängt.

Den unge mannen blef åter sluten och tycktes hafva
förlorat allt intresse för vidare meddelanden. Så
gingo några minuter, under hvilka fru Erlandsson
skötte sina naglar.

Erland åt med gaffel, utan att se upp.

"Såg du rektorn?" frågade fadern.

"Nej, bara faster."

"Stod hon alldeles framme i fönstret?" hjälpte frun
till.

"Ja, det gjorde hon."

"Att hon är uppe och klädd så tidigt!"

"Hon var inte klädd."

"Hvasa?" ropade modern.

Erland tog åter sin knif till såsen.

"Hon hade bara nattmössa på sej."

"Du pratar, pojke!"

"Jo, pappa, det ä’ sannt, för det såg hvarenda
menniska i reveljen."

Nu var berättaren så säker på sin sak, att han
tryggt kunde sträcka ut sina nedsmorda stöflar från
bordsbenen.

"Såg hvarenda menniska, sa’ du?"

"Ja, och hon hade inte mer än nattmössa på sej,
det ä’ säkert, för jag såg hennes bara axlar, och
tamburmajoren pekade upp med sin stång och skrattade,
och musikanterna grinade, så di knappt kunde spela
mer -"

Herr och fru Erlandsson hade under sonens harang
omedvetet kommit alldeles fram till bordet, der
de nu stodo slukande hvarje ord från Erlands mun
lika begärligt, som denne förmedelst knifven ensamt
afslutade sin biffstek.

"Det galna, gamla trol-!» Hon hejdade sig vid en
blick af mannen. De följdes åt i hans rum.

"Hvad säger du om detta, Johan?"

"Jag har ofta fått skämmas för den systern."

"Och vi, som ska’ dit i qväll!"

"Ska’ vi neka?»

"Tycker jag inte; man kan ju få höra ett och annat
kanske, huru det hänger ihop med det här. -»

Iftige Erland passade på, åt en biffstek till och
gick derpå värdigt genom faderns rum, stor om magen,
som en trumma.

Den dagen stängdes icke himmelens fönster. Regnet
stod öfver stad och land i ett grått, tätt
knippe. Menniskorna, som drömt om små Utflygter i det
gröna, höllo sig vackert inom hus, de flesta vid surt
lynne, fru Borg icke minst. Det förhatliga: bom, bom,
bom, bom! ringde ännu i hennes öron, då hon rusade i
väg ut och in genom rummen, upptagen af sina bestyr
för den bjudning, som hon och hennes man skulle gifva
aftonen samma dag.

En särskild omständighet rent af qväljde
henne. Att en och annan af pöbeln råkat se upp åt
fönstret, då reveljen gick förbi, betydde föga, men
skarpskyttechefen! Han hade mött hennes blickar, och
det var då, som hon förintades i vrån mellan golf och
vägg. Och han var bjuden till aftonen. Tanken härpå
riktigt schasade efter frun, då hon sjelf schasade
efter pigorna.

Rektorn öppnade dörren från sitt rum och frågade, om
aldrig middagen blefve i ordning. Frun tvärstannade
i sin färd genom salen och blef grå i ögonen.

"Kan du begära, att jag skall springa fortare, än
jag gör?"

"Jag har icke yttrat mig om din springning,
Agneta."

Fru Borg hade aldrig lärt sig fördraga mannens ovana
att göra otåliga frågor och gaf honom också omedelbart
svar:

"Du brukar allt kunna finna vägen till källaren
annars!"

"Qvinnan är sig alltid–––-" Rektorns dörr
afklippte

meningen.

Borg sjönk ned i ett soffhörn och fortsatte med
tidningen. Han höll på med annonserna. Ortens
handlande hade tagit efter hufvudstadsexemplet och
börjat "slutförsälja" allting. "I* anseende till
bortresa", "af en händelse", "af brist på utrymme",
"i anseende till butikens flyttande på andra sidan
gatan" - stod der hela spalten igenom, och så öfver
alltsamman det stora ordet: "Realisation".

"Skoj", sade Borg, "allting realiseras, utom mina
förhoppningar på middag. Mm!v - I detta sista, lilla
ord låg i sammanträngd form hela historien om hans
fruktlösa tjugoåriga kamp om spiran i hemmet. Och
rektorn läste vidare.

Soffan var mjuk...

Regnet smattrade jämnt och entonigt mot
rutorna. Klockan i vrån knäppte och knäppte; den
långa pendelns messings-skifva klingade svagt, då
den en och annan gång kom att

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 02:40:10 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0160.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free