Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första Maj. Skizz för Sv. Fam.-Journ. af Ring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
157
vidröra det stora, tomma fordralet. Rektorn tittade
förbi tidningens kant på fönstret. En mängd slingrande
vattenränder gingo nedför rutorna, grådaskig dagar
skimrade igenom, och då Borgs öga sökte följa
regndropparnas spår, kändes det trögt och ojämnt
innanför ögonlocken. Rektorn satt beqvämt i sitt
soffhörn . ..
»Vägen lönar sig!
»I anseende till flyttning en trappa högre upp
slutför-säljas till otroligt billiga priser: en
tvåmans imperialsäng, ett gammalt, antikt ekskåp,
som är vardt 500 kronor, men bortslumpas för 75,
en diflaska i antik stil - -»
Kling, klang! sade pendeln.
Rektorns soffa hade resårsits ...
»Otroligt men sannt!
»Den, som vill göra verkligt goda affärer, bör gå
till Klostergränd N:o 4, der - -»
Det knäppte stilla mot rutorna. Och tidningen var af
tungt papper. Men i detsamma gick vilda Jagten genom
salen - pigorna först, fru Borg efter, och sist den
qväljande tanken: skarpskyttechefen!
Och rektorn läste ut annonsen.
Äter fick klockan i vrån öfvertaget. Der låg
en svällande kudde på soffans ena gafvel... Och
tidningsbladet gled ryckvis nedför ett par magra
ben och hamnade mot två uppåt pekande, frikostigt
tilltagna fötter.
En vallmobekransad gud sväfvade genom rummet och
flägtade med sin vinge öfver rektorns tankedigra
panna. Och i hans spår kom drömmens genius och tryckte
en kyss, der Borgs hår var tunnast.
Rektorn låg ljufligt i en otroligt billig imperialsäng
vid tonerna från en aflägsen marsch. Rundt omkring
stod en blommande äng, der han såg de sällsyntaste
växter. Marschen kom närmare och närmare, och han
kände igen melodien. Men han blef rädd, ty de kommo
alldeles inpå honom. Och så skrek någon: lägg det
gamla, antika ekskåpet på gubb-brackan! Det ä’ vardt
femhundra kronor - det ä’ vardt femhundra kronor,
men gubben ska’ få det för sjutiofem på sej, ja - ha,
ha, ha! Och marschen slamrade så, att han ej kunde
skrika - - -
»Har jag inte sagt, Vilhelm, att du inte får spela
på pianot, när det ä’ nystämdt!» ropade en stämma
ute i salen. »Gå dä’n genast!»
»Jag bara tog ut skarpskyttemarschen i morgse», hördes
svaret. Och från pianot uppsteg en tio till tolf år
ung man, rektorns inackordering och ersättning för
den afkomma, som funnits endast i hans inbillning.
»Du får Me spela - och för resten kunde du öfva dej
på något bättre, än den der slamsmarschen.»
»Jag tog den bara med en finger!»
»Vi ska’ äta nu, Alfred», ljöd den starkare rösten i
rektorns dörr; »sitter du och sofver midt på dagen!»
Middagen var tyst. Tungt allvar hvilade öfven den
lilla gruppen. Vilhelms marsch för ett finger ringde
om och om igen i fru Borgs öra. Han hade kanske bäst
uppfattat bastrummans: bom, bom, bom, bom!
Nu för tiden ligger det »stämning» i allting. Om
man sätter en grön skärm på sin lampa, så blir det
»stämning» i rummet. Om en tafla är grå som en dimma,
så att man ej vet, huruvida det är en bataljmålning
eller ett morotsland i regnväder, så ligger det också
stämning öfver henne, och konstnären är räddad. Ett
par obestämdt färgade byxor sprida också stämning
öfver den, som bär dem - allt är i stämning.
Så ock rektor Borgs sal vid åttatiden på aftonen den
första Maj, då de många ljusen och lamporna stredo
sin strid med den utdöende dagen.
Gamla och unga funnos i stor mängd. Ortens
qvinnliga honoratiores sutto kring väggarna, och
skarpskyttechefen i uniform rörde sig ledigt kors
och tvärs öfver golfvet. Han såg de civila väldeliga
öfver axeln.
Värdinnan var icke glad, som hon plägade vara. Rektorn
hade blifvit uppsnusad straxt före gästernas
ankomst. Vilhelm hade råkat ännu värre ut och stod
vid kakelugnen, tjurande bredvid Erland.
Ändtligen kom det hjälp. Pianot skrällde borta i
vrån, och de berusande tonerna från en vals strömmade
genom tunga sinnen. Med chevaleresk artighet bjöd
skarpskyttechefen fru Borg sin arm. Hon antog anbudet
och klängde sig fast vid krigsguden, som med ett
väldigt steg förde henne ut i dansens himmelska
kretslopp. Med utsträckt armbåge bröt han sin väg
långs väggarna, väl vetande, att han i denna stund
var föremål för en lika berättigad, som aktningsfull
och allmän uppmärksamhet. Par efter par följde i Mars’
spår, golfvet gungade smått, »panelhönsen» (Gud signe
dem!) satte pincenezer för ögonen, gubbarna trängdes
undan i ett hörn och pigorna gläntade på salsdörren,
för att se på den »stilige skarpskytten».
Der låg ny stämning öfver samlingen.
Efter valsens slut förde krigsguden sin skyddsling
till en stol, der hon flämtande föll baklänges, medan
han, van vid strapatser och stålfast i benen, intog
position framför henne, med sina fötter vidt skilda
och de behandskade händerna dolda i byxfickornas
gömslen. Möjligt är, att det var stämning i den
ställningen, ty en sjutton års liten rosenknopp,
som flåsade vid kakelugnen, stötte sin väninna på
armen och sade högt nog:
»Se, så rysligt stilig han a’!»
Men för detta sergeanten, nu mer skarpskyttechefen,
hade varit på bal förr och visste, att det tillkommer
en riddare att mellan danserna leda sin dam in på ett
angenämt samtalsämne. För ett ögonblick permitterades
ena handen, så att pannan kunde torkas ren, derpå
sade Mars:
»Det var hett nog!»
^Hva’ sa’ herr Wåhlén?»
"Jo, det här var hett - ja, ja, förstå mig rätt! Fru
Borg ä’ en så charmant person, så man kan, minsann,
bli’ het. både här (han slog sig för pannan) och der
(han slog andra näfven mot hjertats plats), hi - hi,
hi, ta’ inte illa upp, fru rektorska!
»Åh, så herr Wåhlén smickrar!»
»Smickrar! Nä’, så må den svarte sjelf -»
»Herr Wåhlén!»
»Ursäkta, men - men - ja, man llir het, när man får
en sådan vals, det ä’, ta’ mej tusan, sannt.»
Några sekunders tystnad. Fru Borgs solfjäder gick som
en lärkvinge, och krigsguden drog ut sin ena mustasch
till dess yttersta spets, sneglade på densamma och
afbet derpå de skäggstrån, som tycktes honom för
långa. Ett stimmande, lätt buller brusade genom
rummet, framkalladt af alla de olika konverserande
grupperna. Herr Wåhlén slog in på nytt ämne.
»Det var ett Herrans väder i morgse, då skarpskyttarna
marscherade genom staden.»
»Ja, men nu har det slagit om. O, hvad en vårqväll
ändå kan tilltala ett sinne, som trots åren -»
"Ah, fru Borg!»
"Som trots åren har qvar en smula af ungdomens
svärmiska riktning!» Hennes blickar drömde mot
sotluckan på kakelugnen.
Hans stora, runda kalfögon sågo rent af menskliga ut
för en sekund, då de allt djupare åto sig in i henne.
»Ja - våren!» sade han tankfullt och begrep icke
mer af sitt yttrande, än om han sagt - hokus pokus
filidaskus.
»Fru Borg älskar musik?»
" Om jay älskar musik!"
»Ja, jag visste det.»
»Hva’ sa’?» Hon satt kapprak på stolen, och i hennes
l blickar låg intet svärmeri. Han var oberörd af
ögonkastet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
