Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första Maj. Skizz för Sv. Fam.-Journ. af Ring - Historiska småsaker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
158
^Föredrar fru Borg vokalnmsik för sångmusik?n
"Ånej, det vill jag inte ha’ sagt.» Ett fint leende,
surt som koncentrerad ättika, spetsade hennes
mungipor.
Han stod oberörd och fortsatte:
"Men regementsmusik ä’ väl allt det bästa ändå,
vackra fru!"
Nu fyrade hon af på honom, alldeles grå i ögonen. Ty
för hennes själs öron lät det: bom, bom, bom, bom!
I detsamma sväfvade öfver golfvet, alldeles som af
en händelse, två bedagade fruntimmer, fru Erlandsson
och dennas ogifta syster. De rörde sig så likformigt,
som parhjulen på en vagn, följdes åt sida vid sida,
svängde något litet kring gemensam medelpunkt, togo ut
sin elliptiska bana litet längre och råkade alldeles
tangera krigsguden, då han sade "vackra fru". Icke ens
med en ryckning i ögonlocken förrådde de, att orden
träffat deras öron; med stadig blick sväfvade de in
i nästa rum, fortsatte genom detta och försvunno i
längst bort belägna dörr.
Fru Borg lemnade Mars ensam i sin stiliga ställning.
Ett väl försedt bord fägnade gästernas lystna
ögon. Och der låg åter ny stämning öfver
sällskapet. Man var stämd för att pröfva gubbens
viner. Det hade redan hunnit till steken. Rektorn,
som förefallit något tankspridd under supéns
förra del, klingade mot ett glas och äskade
ljud. Skarpskyttechefen, blossande röd, stod helt
nära värdinnan, omgifven af en liten grupp trogna,
hvilka han instruerat, att då han ryckte upp näsduken,
stämma in med honom i ett fyr-faldigt hurra. De voro
alla unga bodbetjenter, tillhörande skarpskyttekåren
och nu riktigt lifvade af sin anförare och vinerna.
Eektor Borg talade genom näsan och sorlet:
"Mitt herrskap!
"Våren ä’ kommen. Så sjunga de unga, och vi gamla
stämma in så godt vi kunna, Våren ä’ kommen. Hva’
ä’ våren? Hvarför käns hjertat så lätt, då det ordet
nämns? Jo, våren är lifvets pånyttfödelse, våren är
hoppets broder-, de gå hand i hand, ty der det finnes
lif, der finnes det hopp. Den skål, jag tänker föreslå
-"
"Pass på näsduken", hviskade krigsguden och orden
gingo vidare bland hans män.
"- är en hyllning från ungdomen och ålderdomen
gemensamt. Denna dag^ denna första Maj, har börjat med
toner. Vi ha’ en skarpskyttekår, vi kunna vara stolta
öfver densamma, dess anförare (bugningar för herr
Wåhlén), dess musik. Vi vaknade alla vid reveljens
herrliga tonströmmar, som brusade -"
Talaren bet ihop läpparna. Ett minne knäppte till
i honom, och han kom alldeles af sig. Dödstystnad
herrskade i rummet, och. för fru Borgs mot golfvet
nedpressade ögon sväfvade den hemska synen af en
larmande folkmassa, en lång sk ar p skytt e chef,
skrattande musikanter, och genom allt kände hon
de nålhvassa blickarna från fru Erlandsson, dennas
syster och för resten hela samlingen derinne. Men
talaren hemtade sig och fortsatte:
"Mulet började dagen för öfrigt. Och hoppets
färg är icke grå. Så kom qvällen med sol. Det
var en-vårhälsning, och vi kände alla - >»
**
"Det a sannt!" skrek en stämma från rummet bredvid.
"Det ä’ lögn, säger jag!" röt en arman röst.
"Ä’ det lögn! Min egen pojke Erland såg det."
"Såg det! Hva’ såg han?"
"Jo, han såg henne lifslefvande, klädd i nattmössa
och för öfrigt så bar om axlar och så långt, han
kunde se - "
"Så långt, han kunde se - pojklymmeln ljuger!"
Tvänne gubbar, som hållit väl mycket till godo med
värdens flytande traktering, syntes i dörren. I
detsamma fingo de syn på den stora, alldeles
förstummade samlingen i salen. Gubbarna blefvo i ett
ögonblick nyktra och tyckte, att jorden öppnade sig
under dem. Värden skulle rädda situationen och ville
höja sin stämma för att öfverrösta dem; herr Wåhlén
var utom sig af förlägenhet och kände kallsvett på
pannan, hvarför han ryckte upp sin näsduk för att
torka henne, då med detsamma der brast löst ett
skällande:
"Hurra .- - hurra - hurr - "
"Tig!" gallskrek krigsguden och täppte med sina händer
de närmaste två gapen.
Nu följde händelserna blixtsnabbt. Fru Borg rusade
ut, värden följde efter, gubbarna i dörren blefvo
upplexade och började gräl med hvarandra och hela
samhället, pigorna hade kommit in och stodo som
referenter i dörren, gästerna tittade på hvarandra,
tisslade och började längta efter öfverplaggen. Fru
Erlandsson ensam hade besinning och ropade i larmet:
’ sa’ jag!»
Nattens skuggor höljde det lilla samhället i
försonande slöja, och stjernorna tindrade fridfullt
öfver rektorns hem.
Då rörde sig några mörka figurer utanför det
sednare. Strålar från himlakropparna brötos
i blankskurade bastubor, esskornetter och
tenorhorn. Skarpskyttechefeu hade allvarsamt
reflekterat öfver qvällens sorgliga händelse och
uttänkt ett fint och taktfullt sätt att bereda fru
Borg upprättelse.
Klockan var tolf på natten, och rektorns maka hade
just släckt det sista ljuset för att söka ro efter den
genomgående uppskaknirigen. Då bröto klippstormande
toner från inessingsinstrument genom tystnaden,
frun och hennes man rusade till fönstret och sågo
genom gardinen den lilla grupp, som gjorde sitt
bästa derutanför. Fru Borg blef ursinnig och ville,
att mannen skulle köra bort dem. Men rektorn hade
sans nog att den gången göra subordinationsbrott.
Men ej en sticka tändes till tack för den vänliga
serenaden. Häraf åter fattade herr Wåhlén humör. Och
när stycket var slutblåst, befallde han af marsch.
Klockan i tornet började slå tolf, då musikkåren
vid tornerna från en marsch lemnade stället. De
veko om hörnet, ljuden stannade mot husraderna,
de hunno till nästa hörn, tonerna försvagades,
slagen från tornet upphörde, första Maj hade sjunkit
i det förflutnas djup, men fru Borg och hennes man,
fru Erlandssons syster och hela samhället hade hört,
huru andra Maj ingått med en bastrummas genljudande,
hemska, bortdöende, döfva: bom, bom, bom, bom!
ångt innan man i Frankrike bestämt sig för införandet
af metersystemet, hade ett likartadt naturligt ^^^ sy
Stern blifvit Utarbetadt i vårt land. Med naturligt
mått- och vigtsystem förstås ett sådant, deri mått
och vigt äro beroende af hvarandra.
Man uträknade jordens omkrets, delade den i en million
delar och sade hvarje sådan del vara en meter och att
en tärning med en meters kant, fylld med vatten, vägde
1,000 kilogram. Detta blef bestämdt på 1780-talet,
Redan 1662 hade ett af vårt lands största snillen,
Georg Stjernhjelm, - om denne ytterst märklige man
finner läsaren
i 1869 års årgång af denna tidskrift en fullständig
lefiiads-teckning jämte porträtt - konstruerat ett
mått, som han benämnde Linea Carolina och som sedan
kallats Carlsfoten.
Stjernhjelm antog det nederländska ass eller gran
som minsta vigtsenhet (det vägde ungefär ett korn)
och tänkte sig en kub, formad af en million ass
rent vatten. Sidan till denna kub utgjorde då hans
längdenhet eller Carlsfot, hvilken han delade i tio
delar, kallade decime eller tum. Tiondedelen häraf
var linie, hvaraf, ytterligare tiodeladt, uppstod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
