- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
162

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gamle herr Rodebergs hågkomster

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

162

En paus af några sekunder följde. Kanske väntade den
talande på ett svar.

"Är man bara rik, så kan man ha’ varit hurudan som
hälst, och folk krusar ändå för en. Verlden är stor,
den ena tanken är icke lik den andra, men sinnelaget
och åsigterna äro som två ljus, stöpta i en form,
så fort frågan gäller penningen.»

Det var alltjämt samma hesa karlröst. Något otydligt
låg i denna stämma, som kom mig att tänka, att mannen
vore berusad, och det var så tyst omkring honom,
liksom skulle han i ensamheten velat förkorta tiden
med att uttala dessa sitt hjertas tankar.

Utan att göra något buller, tog jag på den mjuka
gräsmattan ett steg framåt, och medan den uppslagna
dörren fullkomligt skylde mig, kastade jag genom
springan en blick in i kammaren.

En butelj och ett glas- stodo på ett bord, invid
hvilket en man slagit sig ned, som med en rusig
persons halffåniga småleende räknade på fingrarna
alla de fördelar, som skulle tillkomma honom, derest
han skulle göra någon »lyckad kupp», medan midt
emot honom satt en åldrig qvinna, hvars händer voro
sammanknäppta, under det hennes hufvud med ett uttryck
af undergifven sorgsenhet var sänkt emot bröstet.

»Och detta är mitt eget barn», mumlade qvinnan, som
nu hastigt blickade upp. »Min egen son!... Yara borta
i åratal och återvända på detta sätt!...»

Ett hånfullt skratt afbröt qvinnans ord.

»Jo, jo, men, en är inte alltid en mes ... en
håller inte alltid mor sin i kjorteln och låter leda
sig... en får nog sjelf tankar och förstånd... men
det säger jag er, att inte skall ni få hvarken ondt
eller godt af mig, för här stannar jag inte en lång
stund . .. Jag har varit ute och viftat på mig och ut
vill jag och bort, långt bort.. . Fint klädd skall
jag bli’, och inte den värsta snok skall känna igen
mig ... ja, om inte allt sätter sig på tvären, så
vet jag nu ungefärligen, hvar jag skall få både det
ena och det andra...»

»Janne, Janne, inte ett ord till!. .. Gör mig inte
rent olycklig och tala inte halsen af dig!...»

»Hvad har jag sagt?...» Det låg en skygg förskräckelse
i den blick, hvarmed karlen stirrade omkring
sig. Ruset syntes gifva vika några sekunder. »Dumt att
prata en hop tok för fruntimmer, för de ta’ allting
för kontant... en borde också inte dricka, ty tungan
löper då åstad, som om den vore ett hjul...»

»Nej, gå inte ut, Janne, gå inte ut!»

»Jag menar den onde regerar er, mor! Eller hvarföre
skriker ni, som en stolle, när jag bara vill gå bort
till soffan för att ta’ mig en tupplur. Skallen är så
tung på mig, som om den vore en sten... men, hör nu,
gamla mor, ni tittar ju på mig, som om ni såge satan
sjelf...»

Och liksom denna tanke varit för honom särdeles
nöjsam, började han skratta, hvarunder han föll
framstupa på soffan, icke allenast som om hufvudet
varit en sten, men som om också kroppen, hvilken
uppbar det, varit en slags känslolös hösäck. Talande
alltmer otydligt, hemtade han snart djupt efter andan
och var insomnad.

I denna stund kom man ledande framåt landsvägen med en
häst. Anande, att den var bestämd att sättas för min
kärra, skyndade jag bort ifrån stugan, utan att känna
någon lust till att störa den stackars qvinnan, som,
alltjämt med sammanknäppta händer, stirrade framför
sig.

En känsla af obehag dröjde i mitt sinne, men jag
hade dock fullkomligt glömt hela denna tilldragelse,
i hvilken en rusig person sprakat en hop nonsens,
när jag kort derefter anlände till Dannemora
gästgifvaregård. Då jag der inträdde i förstugan,
flög en* rosenkindad flicka direkt i famnen på
mig. En sekund fann jag nöje i att svänga omkring
med henne, fastän jag nogsamt märkte, att den visade
uppmärksamheten icke precis var egnad åt mig, utan
tillkom förmodligen deraf, att hon varit i samspråk
med en ung man, af hvilken jag flygtigt såg en skymt,
då han med stormsteg rusade uppför en närbelägen
trappa. Att de båda samtal-

ande emellertid på ett eller annat sätt funnit sig
öfverrask-ade af mitt hastiga inträdande, var säkert,
ty hon ropade i detsamma:

»Åh, jag trodde det var moster!»

»Hade detta då varit så farligt?»

»Kanske», svarade hon skälmskt och sprang ut på
gården.

Som jag emellertid icke hade anländt till Dannemora i
akt och mening att förfölja vackra flickor, så tog
jag det rum i besittning, hvilket anvisades mig,
för att kort härefter åter träda ut på gården, der
jag såg en ung man, som jag på klädedrägten ansåg
vara den person, hvilken nyss flytt uppför trappan.

»Om ni vill se grufvorna», sade han, »kan jag föra er
omkring. Jag har varit mycket här på orten . .. farfar
var stigare, och jag känner till allt dernere, som
om jag der vore barnfödd...»

»Ni kan lugnt gå med Gustaf», inföll flickan, som stod
vid ett öppet fönster på nedre botten och troligtvis
också nu varit i samspråk med den unge mannen,
hvilken hon helt förtroligt nämnde vid hans dopnamn.

»Regina, har du då inte något annat att sköta?»
ropade gästgifverskans sträfva röst, »fisken är ännu
icke sköljd, och . ..»

Vi hörde icke på uppräknandet af de husliga bestyr,
som väntade Regina, men vi sågo hennes lilla missnöjda
skakning på hufvudet, då hon ilade bort.

På en väg, som sakta förde uppåt började vi emellertid
vår vandring, och snart hade vi hunnit till äldre,
länge sedan öfvergifna, grufschakt, af hvilka en del
var fylld med vatten. Solen stod högt på himmelen,
dess strålar föllo lodräta öfver det vidsträckta
malmfältet, och de skyhögt upptornade malm-högarna
återkastade ett glödande sken. Långsamt närmade vi oss
en större gruföppning, men vi hade ännu icke hunnit
fram till det omgifvande stängslet, då vi hörde
en stark knall, jorden darrade under våra fötter,
det skrällande ljudet fortplantade sig i flera,
på hvarandra följande, smällar och besvarades af
ett långdraget eko, hvilket under oss gång på gång
upprepades.

»Vi få nu vänta, tills röken någorlunda skingrat
sig», sade min ledsagare, »det dröjer ett par
timmar... kanske ni under tiden har lust att vända
tillbaka igen?»

Detta var ett förslag, till hvilket jag, uppriktigt
sagdt, rätt gerna samtyckte, ty jag hade stödt mig
på stängslet vid randen af bråddjupet samt såg dit
ned med en hissnande känsla af svindel. »Inte för
att jag är någon kujon», svarade jag, »men kanske
det till och med är så godt att sofva på saken och
i morgon bittida, om ni ej har något häremot ...»

»Som ni vill», inföll min följeslagare skrattande,
»ni är inte den förste och blir troligtvis inte
den siste, som här invid grufvan betänker sig en
smula och kanske till och med för alltid uppskjuter
nedstigandet... Jag hoppas, ni icke blir stött,
men jag talar ständigt det, jag tänker.»

»Nej, jag uppskjuter icke för alltid», genmälde jag,
och sökte att se lika obesvärad ut, som den unge
mannen. »Jag blir vid det, jag sagt. I morgon således
...»

Upptagen som jag varit med de omgifvande föremålen,
riktade jag först nu mer uteslutande min uppmärksamhet
på mitt sällskap samt fann, att hans öppna ansigte
och högt burna hufvud helt naturligt måste behaga
den vackra Regina. Då jag härvid slog fram några
ord om dessa mina tankar, kastade han hufvudet ännu
mer tillbaka. »Hon är en för rik flicka», sade han,
»för att jag skall våga tänka på henne. Det har gått
utföre med min slägt... far min hade litet jord,
det är sannt, men det kom missväxt några år, och
när han dog för en tid sedan, måste jag gå ifrån
gården. Jag har varit här omkring en fjorton dagar,
för jag tänkte börja arbeta vid grufvan, dock tror jag
mig inte ha’ riktig håg. Men i alla fall skulle det
kanske kunna gå för sig, om... ja, om jag emellanåt
finge spraka med Regina, så vore jag belåten med, hvad
jag än hade för händer. Nej, en fattiglapp, som jag,
är inte någon gynnad friare... Gästgifvaren är.Reginas

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 15:34:15 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0166.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free