Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svarta bladbaggen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Linné kallade honom Clwysomela tanaceti och
hänförde honom således till samma slägte, som
Coloradoskalbaggen. Sedermera blef han ställd såsom
typ för slägtet Gatteruca och nu sist för slägtet
Adimonia. Yi hafva velat nämna detta endast derför,
att denna insekt i olika entomologiska arbeten linnes
upptagen under en eller annan af dessa benämningar.
De Geer har, såsom nämndes, funnit larverna på
renfanan, och det är också med all säkerhet derföre,
att de gerna lefva af denna växt, som insekten fått
sitt specifika namn tanaceti. Emellertid förlorar
dock detta namn i viss mån sin betydelse, då dervid
afses att beteckna artens lefnadssätt, ty man har
under senare tider kommit under fund med, att han
nästan lika gerna, både såsom larv och full-bildad,
lefver af åtskilliga andra växter och att han
sålunda kan vistas i stor mängd äfven i trakter,
der renfanan alldeles icke finnes eller der denna
planta åtminstone är ganska fåtalig. Att han i så
utomordentligt stort antal visat sig i Norrland,
må man sålunda icke helt och hållet tillskrifva den
omständigheten, att renfanan derstädes på många
orter förekommer ymnigt-, ty detta är egentligen
förhållandet blott i kusttrakterna, då insektens
talrika uppträdande deremot väckt uppseende
företrädesvis i det inre landet, i närheten af
fjelibygderna. Det är sjelfklart, att han derstädes
måste för sitt uppehälle tillgripa andra växter,
än just renfanan, och nu återstår således frågan:
är han skadlig äfven for kulturväxterna ?
De uppgifter, som stå oss till buds, rörande hans
förekomst i Norrland, äro ty värr icke så fullständiga
och noggranna, att vi deraf kunna bilda oss något
säkert omdöme beträffande hans skadlighet uti
ifrågavarande hänseende. Men för den, som känner till
insekternas lefnadsvanor och med någorlunda skärpa i
uppfattningen kan af den ena företeelsen i deras lif
sluta till den andra, bör åtminstone den tanken icke
kunna undertryckas, att Svarta bladbaggen, när han,
såsom nu under några år varit händelsen, i otrolig
grad förökat sig och uppträdt på de odlade fälten samt
på slåttermarkerna, derstädes och just af de växter,
som menniskan städse har för afsigt att göra sig till
godo, hemtar sin väsendtligaste eller kanske enda
föda. Åtskilliga yttranden i de meddelade uppgifterna
från Norrland tala också för denna åsigt. Sålunda
har blifvit upplyst, att denna insekt i så stor mängd
infunnit sig på potatisåkrarna, att den kunnat insam-
las tunntals samt att potatisblastern företett
bruna fläckar, der insekten uppehållit sig. Med den
kännedom, vi äga om insekterna, kunna vi för visso
påstå, att de icke någonsin sjelfvilligt infinna sig
i så stor myckenhet på en plats, der de sakna föda,
utan att det tvärtom är denna senare, som lockar
dem dertill. Här således potatisen! Gå vi sedan
vidare i våra förutsättningar, så kunna vi också
af de nyss nämnda fläckarna på potatisen sluta till
att en åverkan skett just af en insekt, tillhörande
bladbaggens familj, och när vi veta det, så ligger det
också nära till hands, att det knappast kunnat vara
någon annan, än i fråga varande Adimonia tanaceti,
som förorsakat dem.
Alla arter, eller åtminstone de flesta, tillhörande
denna familj, utmärka sig derigenom, att de på ett
egendomligt sätt gnaga växternas blad, nämligen
sålunda, att de uppäta bladets parénkymväfnad och
lemna nerverna orörda. Bladet får till följd deraf
på de angripna ställena utseende af ett skelett,
antager en brunaktig färg och vissnar sålunda
delvis bort. Många träd, buskar och småväxter angripas
på detta sätt af arter till slägtena Chrysomela,
Galleruca, Adimonia, Haltica, med flera, och
man vet alltid, hvem våldsverkaren är, blott man
gifver noga akt på angreppets utseende och öfriga
beskaffenhet. Under vanliga förhållanden kan en
växt både länge och väl motstå ett sådant angrepp
af de små insekterna; men när dessa blifva allt för
mångtaliga och växten, synnerligen en ann-uel,
såsom potatisen, ännu står i sin utveckling,
då äger den ej nog lifskraft att reparera den
lidna skadan å sina vigtiga organ, utan dukar under
eller lefver ett tynande lif. Utan att potatisen,
om vi nu speci-elt fästa oss vid denna för
vårt land betydelsefulla kulturväxt, är satt i
tillfälle att ostördt få utveckla sina saftiga
stjelkar och sina många blad, kan icke
rotknölarna på ett normalt sätt utbilda sig.
De blifva då liksom förkrympta, afvissnade
och lemna följaktligen ingen afsevärd skörd.
Att afvärja hvarje sådant skadligt ingrepp måste
derföre ligga landtmannen varmt om hjertat, och då
vi nu påpeka, att ett ondt möjligen hotar potatisen
och de öfriga kulturväxterna, göra vi det
i den allvarliga mening, att hvar och en, som odlar
jorden för att derifrån draga den möjligaste
rika afkastning, måtte i god tid uppmärksamma en
fiende, som, ifall han får ostördt utveckla sig,
lätt nog kan blifva honom öfvermäktig.
K. A. H.
Coloradoskalbaggen.[1]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
