- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
166

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildgalleri

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

166––-

Men Sandströms nit för den äldre vännens
angelägenheter sträckte sig äfven till värnandet
af dennes ära. I hög grad betecknande härför är ett
bref från Sandström till Crusenstolpe, dateradt den
13 Juni 1839 (och nu förvaradt i Eriksbergs arkiv):

»Käraste vän! Ehuru jag i dessa dagar ämnar besöka
dig, bör jag icke lemna tillfället obegagnadt
att skriftligen underrätta dig om något ganska
märkligt. Då jag i går afton, efter budskiekningen,
infann mig hos din svärmor, fick jag veta, att en
grefve Sparre på förmiddagen varit der och förmått
henne mottaga 500 Rdr Banko, dem han sade vara ämnade
till understöd för Charlottes (Crusenstolpes dotters)
uppfostran och honom tillställda af en person, som
icke ville gifva sig tillkänna. På ombudets namn och
beskrifning i öfrigt fann jag genast, att det var
tjenstgörande kammarherren hos kronprinsen, grefve
Sparre, och att gåfvan således förskref sig från ett
håll, der det vore dig ovärdigt att stå i någon, om
än aldrig så ringa, förbindelse. Utvecklande detta
för din svärmor, förklarade jag, det penningarna
straxt borde återställas, och föreslog henne att,
åtföljd af mig, begifva sig hem till Sparre. Redan
klockan åtta voro jag och din svärmor hos honom,
hvarvid penningarna återlemnades af din svärmor,
under det jag yttrade, att derest gåfvan kommit
från någon, som genom densamma velat uttrycka sitt
ogillande af förfarandet mot assessor Crusenstolpe och
följaktligen sitt intresse för den sak, för hvilken
han blifvit en martyr, hade man troligen begagnat
samma sätt för gåfvans öfverlemnande, som andra vänner
till denna sak-, men då omständigheterna nu tydligen
utmärkte, att föräringen var från ett håll, derifrån
Crusenstolpe icke begär eller mottager några gracer,
så fick jag, som visste mig handla i fullkomlig
öfverensstämmelse med hans egna tänkesätt, förklara,
att penningarna aldrig blifvit af fru Palmstrueb
(Crusenstolpes svärmor) mottagna, om hon kunnat
ana, hvad jag sedan upplyst för henne. Sparre syntes
mycket förlägen och svarade blott, att gifvaren blefve
ledsen, då han erhölle kännedom om afslaget. I fall
du skulle tycka, att det var onödigt, att både din
svärmor och jag utförde ärendet, torde jag få erinra
om behofvet af ett vittne för den händelse, man nekar
till det passerade."

Nämnda år, 1838, hade Sandström lemnat Aftonbladet och
uppsatt en egen tidning, »Stockholmsbladet». Det var
ett i hög grad till ton och uttryckssätt aktningsvärdt
blad, som innehöll sakrika och väl skrifna artiklar
i dagens inre, brännande frågor och en för den
tiden ovanligt väl skött utrikes afdelning. Endast
mycket sällan fann man deri spår af den försmädliga
ton, som eljest den tiden var kännetecknande
för tidningspressen, både den konservativa och
liberala. Något dylikt var ett »pepparkorn», som den
22 Oktober serverades höga vederbörande till obehag:
»Yid den reparation, som posthuset i sommar undergått,
har den midt på huset med messingsbokstäfver
befintliga inskriptionen »Carl XIV Johans 8:de
regeringsår blifvit omförgylld. Behöfver ej det 20:de
regeringsåret äfven sin förgyllning?»

Att Crusenstolpe i »Stockholmsbladet» egnades en
hyllning, är gifvet. Den lydde:

Broder! Fast din bana stänges, skall din ädla sak gå
fram. Medan man din frihet tager, växer frihetsträdets
stam, Och dess ljufva frukt blir mogen säkert många
somrar förr. Stark är anden - frihetsanden: den kan
spränga fängslets dörr.

Vakt och bommar icke hejda flygten af en själ som
din. Inom trånga murar ta’r du hela tankens rike
in. Och ditt snille blir ett sällskap, kärare med
hvarje dag, Ty att forska och begrunda, det förhindrar
ingen lag.

Du är fri, ehuru fånge, friare än de, dig
dömt. Folkets röst är Guds; sitt utslag har den ej
att fälla glömt. När du töll som offer, höjde sig
ditt rykte mer och mer, Och din sak fick nya vänner
och den får beständigt fler.

Hoppas uppå bättre tider - luta dig mot älskadt
bröst! Ack! En ädel makas kärlek skänker dock den
högsta tröst. Lef för friheten och nenne; du i folket
har en vän! Rusta dig till nya strider! Mången seger
vinkar än.

Motigheter af flera slag hopade sig emellertid för
Sandström tills vidare. Han hade inlemnat klagomål
till K. Maj:t öfver sitt afskedande utan dom och
ransakning. Man erbjöd honom anställning i annat
embetsverk, om han ville återtaga klagomålet samt
nedlägga sin tidning. Han sade tvärt: nej! Då ogillade
K. Maj:t hans besvär, den 8 November 1838.

Sin tidning kunde han ej häller länge uppehålla. Med
Januari månads .utgång 1839 fann han sig i saknad af
medel att fortsätta »Stockholmsbladet». Det hade då ej
upplefvat mer, än några månader, men ändå redan tre
gånger hunnit drabbas af indragningsmakten. Bladet
fick dock en egendomlig afslutning fram på sommaren
sagda år, nämligen genom ett gratis utdeladt
extrablad.

Orsaken var följande: Konung Carl Johan hade rest
till Norge, och under hans frånvaro började rykten gå,
att en plan förenades, att tvinga den gamle monarken
till thronaf-sägelse. De i denna sak sammansvurna
hade sina sammankomster hos grefve C. H. Anckarsvärd,
hvilken tillika med baron Nordin ansågs stå i spetsen
för »koalitionen», som planen kallades. Äfven Lars
Hierta bevistade dessa sammankomster, och detta blef
snart bekant samt offentliggjordt i både Askelöfs
»Minerva» och »Freja» (då utgifven af Blanche
och Argus-Johansson). Då Hierta i sin tidning
nekade, intog Askelöf ett af Theodor Sandström
och en lärftskramhandlare Sucksdorff undertecknadt
intyg, att Hierta på gatan för dem öppet och utan
tysthetsförbehåll omtalat saken. Så kom Argus med
sitt på den tiden så omtalade rimmen: »Med koalition,
hvad är intention? Svar: abdikation!»

Planen var nu blottad, och den gamle kungen fick i
ro sitta qvar på thronen till döddagar - och derför
hade han kanske ej minst att tacka rabulisten Theodor
Sandström!

Men i Aftonbladet blef Sandström på det häftigaste
personligen angripen, kallades för angifvare och
dylikt. Då Sandström vägrades att få infördt ett
svaromål i Aftonbladet, utslungade han det nämnda
extranumret af »Fjerde Stockholmsbladet». Till tonen
deri kan man sluta af följande tirad:

»Ni åberopar mitt ’uppbrusande och passionerade
lynne’, som skall göra, ’att allt annat hos mig
måste vika för ögonblickets impuls’. Jag medgifver
gerna, att jag ej mer, än andra dödlige, är fri från
passionernas glöd-, men hvad jag med handen på hjertat
kan bedyra är, att dessa aldrig tillhört det oädla
slag, hvartill lidelserna hos visst annat folk kunna
räknas, såsom till exempel den otämjeliga och usla
kärleken till penningen. För allt hvad menniskorätt
heter hyser jag en passionerad hängifvenhet, och
den tillstår jag uppkallas i samma ögonblick, denna
menniskorätt kränkes, utan att jag likväl derföre
med stunden afkyles.»

De närmaste åren skref han i Freja samt hade
anställning som kanslist i bondeståndet, som dermed
ville gifva de maktägande en indirekt skrapa. Med
ståndets förnämsta män, en Hans Jansson, en Kutberg,
med flera, var han förtrogen vän och utöfvade
stort inflytande på ståndets beslut. Förgäfves
sökte ståndets dåvarande, af regeringen tillsatte,
sekreterare, Heurlin, att få ut Sandström-, det blef,
vid riksdagen 1840-41, tvärtom Heurlin sjelf, som fick
stryka på foten. Ännu en gång, 1845-46, försökte han
utgifva en tidning, »Dagen», denna gång tillsamman
med Crusenstolpe och kapten Lindeberg; men företaget
strandade genom förläggarens ekonomiska obestånd.

Sandström hade emellertid gift sig, 1846, med
Hedvig Charlotta Wallerius,* och började nu,
lugnare med åren, lyssna till anbud att återinträda
i statens tjenst. Han blef att börja med tullfiskal
i Sundsvall och skötte sin svåra och ansträngande
tjenst (distriktet omfattade, snart sagdt, hela
Norrland) på ett utmärkt kraftigt och lyckligt sätt. I
September 1849 blef han intendent vid Stora barnhuset
i Stockholm, der han snart införde nödiga reformer
och en ordning till det bättre, hvilken särskildt
beredde honom en personligen framförd tacksägelse af
dåvarande kronprinsen Carl.

l

detta äktenskap föddes dottern Elin, gift med
löjtnanten vid k. flottan, L. Sidner, och sonen
Theodor, kapten vid k. flottan.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 15:34:15 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0170.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free