- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
167

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildgalleri - Landtlig virtuositet - Nu vet han det

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

167

Midt under sin nya, gagnande verksamhet afled hastigt
Theodor Sandström efter ett slaganfall den 21 Januari
1854, blott 44 år gammal.

Aftonbladet yttrade:

"Genom hans bortgång gör barnhuset en högst kännbar
förlust, ty Sandströms skicklighet och outtröttliga
nit vid ut-öfvandet af intendentsbefattningen har
ganska väsentligt bidragit till införandet af den
der nu rådande bättre ordningen.

Såsom journalist kunde mot honom anmärkas en nog
brusande häftighet och en måhända öfvervägande
fallenhet att se sakerna i deras mörkaste färg-, men
i botten af allt detta låg ett varmt och hederligt
hjerta och en brinnande känsla för rätt, mensklighet
och frihet. Hans öppna och oförbehållsamma sätt att
yttra sig utgick från en aktningsvärd och ridderlig
-karaktär,»»

Efterverlden bekräftar detta omdöme.

Birger Schöldström.

Landtlig virtuositet.



K n klockarfar vid sjuti är Uppå ett gammalt orgverk
slår; Det skräller och det knarrar. Se, sådant kallas
kyrkmusik, Och psalmen sjunges med ett skrik, Att
tempelhvalfvet darrar.

Det finnes uti glada lag

En spelman, som båd’ natt och dag

Är van att stampa takten.

Han filar utan rast och ro

Och dunkar med sin tunga sko,

Så att det hörs i trakten.

Det kan ock hända någon gång, Att man vill roa sig
med sång-, Då vankas fina toner. Man sjunger i båd’
dur och moll Om långa jättar, fula troll, Om hjeltar
och pultroner.

Och stundom brukas »handklaver»;

Det är ett spel, som mer och mer

Tycks tränga ut fiolen.

I skräp vrån snart man stråken laggt,

Ty, såsom ju den vise sagt,

Allt ändras under solen.

Mungigan sorgligt tystnat har, Men nyckelharpan finnes
qvar, Fast nu hon sällan surrar. Med klarinettens
glada ljud Man hälsar mången vacker brud, Och
allmänheten hurrar.

Då Jenny Lind slog tadlet ned

Och med sin sång en tjusning spred,

Som aldrig vi förgäte,

En tös från landet hörde på

Och yttrade sin mening så:

»Det var ett konstigt läte.» *

Fr-

Nu vet han det.



"Mamma, hvarifrån komma böckerna?» frågar Ville,
i det han klänger upp bakpå moderns stol och nyfiket
lägger sitt lilla ansigte på hennes skuldra.

»De tryckas, mitt barn!»

»Hvem trycker dem?»

»Boktryckaren, min son!»

»Hvarifrån får han dem?»

»Han får dem från en förläggare - det är en man,
som låter trycka dem!»

»Hvarifrån får han dem då?»

Modern ler kärleksfullt mot den lille
inqvisitorn. »Från skriftställaren, mitt hjerta
lilla!»

»Hvem är han?»

»Han är mannen, som skrifver böckerna!»

»Alla?»

»Nej, inte alla - en man kan dock ej skrifva alla
böcker, det finnes många skriftställare!»

»Hur många då?»

»Barn, det vet jag inte!»

Yille har lemnat stolens baksida. Han spänner sina
båda armar mot moderns knä och ser frågande upp till
henne.

»Mamma, hvad står då i böckerna?»

»O, mycket, barn... om stjernorna, om jorden ... om
blommorna och djuren och om menniskorna.»

»Vet skriftställaren allt detta ur hufvudet?»

»Ja visst!»

»Hvaraf vet han det, mamma?»

Modern suckar. »Det har han lärt, Ville!»

»Af hvem då, mamma?»

»Af - af sina lärare!» .

»Af sina lärare!» Ville eftersäger det drömmande. »Af
hvem hafva de lärt det?» frågar han plötsligt högt.

»Min son - jag - de hafva fått det ur
böckerna!»

* Detta omdöme är, såsom här står, ordagrannt
uttaladt.

»Andra böcker?»

»Ja!»

»Hvilka då?»

»Gamla böcker, mitt barn - hvilka man hade tidigare!»

»Tidigare?» Ville stöder nu hufvudet i handen ocfe
blickar eftersinnande ut genom fönstret. »Tidigare»,
återtager han med frånvarande blick - »hvem har
skrifvit de tidigare?»

»Gamla skriftställare, barn!»

»Äro de döda?»

»Ja!» Villes moder tror, att samtalet är slut -
hon kramar ihop sin sömnad och vill aflägsna sig.

»Mamma!» - Ville fattar krampaktigt hennes hand och
trycker ned henne. »Mamma, - hvarifrån hafva då de
lärt det, som sedan hafva dött?»

»De? De hafva återigen fått det ur andra böcker -
ur ännu äldre!»

»Och de?» Villes stämma ljuder hes af rörelse.

»Mitt hjerta!»

»Mamma - jag vill veta - hvar de allra första -
de alldeles första hafva lärt det?»

Modern ser sig hjälplös omkring. Hon kan icke
tillfredsställa den lilles vetgirighet - helt
klenmodigt hviskar hon: »Barn, det vet man
icke. Kanhända från - Gud!»

Halft mekaniskt släppa barnets händer moderns -
ut-tröttadt och förvirradt, lägger sig det krusiga,
lilla hufvudet på fönsterbrädet. Det är stilla i
rummet, och Ville begrundar, omgifven af skymningen,
den vigtiga frågan.

Moderns steg ljuda från rummet bredvid, oöh straxt
efteråt inträder hon med lampan.

»Mamma!» Två små armar slingra sig omkring hennes
nacke, och varma barnaläppar tala hastigt, sakta:
»Nu vet jag det, mamma - jag har utfunderat det! Den
käre Gud,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 15:34:15 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0171.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free