- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
169

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gamle herr Rodebergs hågkomster

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Gamle herr Rodebergs hågkomster,


upptecknade för Sv. Fam.-Journ. af Sylvia. (Forts. fr. sidan 163.

Lkta er, att ni icke blir bergtagen!»

Dessa ord ropades från ett visst litet, förut
på-pekadt gafvelfönster, och härvid visade
sig Reginas vackra ansigte, mot hvilket vi till
afsked svängde våra hattar, då vi följande morgon,
enligt öfverenskommelse, direkt begåfvo oss till
grufvan. Omsider stodo vi också vid det gruf-schakt,
som kallas »Storrymningen», hvilket är det största
och mest intresseväckande.

»Vill ni

malmtunnorna eller steggångarna?» frågade man. »De
sednare äro litet tröttsamma, men...»

»Mindre riskabla, menar ni...»

»På sätt och vis, fastän ett felsteg...»

»Nej, min hedersvän, jag hissnar, bara jag tänker
derpå, och väljer således en tunna.»

Sagdt och gjordt, och nu sväfvade vi först sakta och
sedan allt hastigare mellan himmel och jord.

»Hvad tusan hade jag vid Dannemora att göra!» Mina
ord uppfångades af min följeslagare, hvilken med ett
småleende betraktade mig.

»Ni är blek, som ett lik ... är ni sjösjuk?»

»Inte så utan.» Men yr i hufvudet, som jag var,
kunde jag dock ej låta bli att blicka nedåt i
djupet. Väldiga klippblock fram-sprungo från sidorna,
och man skulle ovillkorligen krossats, om icke vid
hvarje sådan påsen arbetare

sprungit fram, hvilken med en hake fört tunnan förbi
det farliga stället. - Oaktadt mitt illamående, kunde
jag, som sagdt, icke låta bli att taga omgifningen
i närmare betraktande. En bred, ljus strimma visade
öfver oss en flik af himmelen, medan under oss gapade
ett ogenomträngligt mörker, då och då afbrutet af
små, irrande ljussken, och släggornas dån ljöd allt
starkare omkring oss.

Efter den mest svindlande färd voro vi ändtligen
nere. Företrädda af tvänne män med lysande bloss,
gingo vi genom ett långt, smalt galleri med remnade
och skrofliga klippor å ömse sidor. Vägen var brant
och sluttande, luften fuktig och kall. På afstånd
skönjdes en del män, arbetande vid sina lampor,
och då vi kommo nära denna grupp, inträdde

En plågoande.

Tafla af Hugo Kauffman

vi i ett hvalf, uppburet af massiva pelare, hvilka
här och der glittrade som ädelstenar. Från detta
stora hvalf syntes en mängd små gångar eller så
kallade orter, genom hvilka man forslade bort den
sönderslagna malmen. Det var ett rörligt lif dernere i
underjorden, somliga af arbetarna voro sysselsatta med
borrningsarbete för sprängningarna, andra sönderslogo
malmblock, skottkärror rasslade, och släggorna, som
föllo med kraft, ackompagnerades af ett doft brus.

»Tvåtusen fot under jorden och ljudet af en bäck»,
sade jag undrande.

»Följ med, skall ni få se!...»

Och nu på några svängande ’ stegar, som vid kettingar
voro upphängda på bergväggen, begåfvo vi oss utföre.

»Var försigtig!» ropade man omkring mig-, »stiger
ni fel, störtar ni i djupet.» »Angenämt att höra»,
tänkte jag och höll mig krampaktigt fast vid de våta
och klibbiga stegarna, under det bergvattnet, likt
ett sakta duggregn, föll öfver mig.

»Fast mark!» jublad e jag slutligen, der jag,
liksom under inflytandet af en dröm, i hvilken man
oupphörligen jagas från ställe till ställe, en dröm,
icke utan ett slags fasansfull tjusning, hastigt
vandrade framåt genom ett långt galleri. Det var
en mödosam vandring, och luften blef allt tjockare,
men till följd af svaga flägtar, hvilka här och der
drogo fram genom någon ort, lyste våra bloss alltjämt
med klart sken. Ju längre vi på detta sätt

gingo framåt, ju mer tilltog i styrka det döfva brus,
som vi så länge hade hört, och snart stodo vi på en
i berget uthuggen brygga. En bred vattenström vällde
der fram ur berget och gick från venstra sidan under
oss samt syntes försvinna på den högra.

»Naturfenomen», sade jag med häpnad.

»Framkalladt genom menniskosnillet», svarade Gustafs
klara röst. »Ett jättearbete, hvarförutan grufvan
skulle stått under vatten. Ser ni, detta är allt det
grufvatten, som samlar sig i de kringliggande schakten
och hvilket genom denna sprängda gång ledes till en
cistern, för att der utpumpas. Betänk all den snö
och is, som samlar sig, och...»

Sv. Fajailj-Jounu 1885.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 02:40:10 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0173.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free