- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
175

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kappsäcken

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

175

honom att samtidigt vara den dummaste. Sannt, fastän
otroligt.

Naturligtvis kallades han för Tjocker att börja
med. Det var Erik Bomlund förbehållet att kristna om
honom.

Erik Lundbom - ty det är klart, att han egentligen
hette på det viset - var en mycket fattig gosse, men
ägde ett präktigt hufvud. Hans andliga begåfning var
till och med så öfverträffande, att den mäktade ställa
i skuggan bondgossens tafatta yttre uppträdande, fula
»skinnbrackor» och de grofva "svenskokängorna^ med
tumstjocka näfverbottnar. Den, som känner skolpojkars
grymma hänsynslöshet, torde inse, hvad detta innebar.

Fredrik Ticker hade en pappa, som icke visste af
några uppförsbackar, så länge plånboken ligger i
bröstfickan. Gross-handlar Ticker ville nödvändigt,
att sonen skulle läsa latin. Men lika gerna hade man
kunnat fresta på att lära hästar spela accordion.

Lyckligtvis var lektor Flodberg nästan döf, så att
han icke riktigt hörde, hvad som tutades i unge
Tickers öron af kamrater, som satte värde på frukt
och karameller. Och så hankade Fredrik upp i tredje
klassen.

Der börjades latinska skriföfningar. Dem redde han
sig också med, tack vare Erik Lundboms koncepter,
reducerade naturligtvis betydligt till det sämre. Ty
så fintliga i latinet voro visserligen icke de andra
kamraterna, att de kunde öfversatta sina themata pä
flerahanda sätt.

Erik bestacks genom löfte att få låna böcker ur
ett bibliothek, hvilket Ticker s:or kommit öfver på
konkursauktion. För att tillfredsställa sin brinnande
vetgirighet levererade derföre Erik dålig latin mot
utbyte af goda författare.

En ruskig vinterqväll kommer så Erik hem till
Fredrik och vill utbyta en del af Forsters gamla
resebeskrifningar mot en annan.

Fredrik står klädd i gala. Han skall på bal.

»Låt mig få tredje delen», säger Erik.

"Ah, det har jag visst inte tid med nu», svarar
Fredrik, pådragande sina handskar. »Kom igen i
morgon.»

»Det är ju gjordt på en half minut. Bara att ta’
på hyllan.»

»Se så, vagnen väntar! Adjö med dig!»

»Men, så betänk då, att mitt enda nöje är den der
boken. Du får ju roa dig sedan af hjertans grund och
bör ha’ så mycket mer gladt, då du vet, att du hjälpt
äfven mig till en smula glädje.»

»Kom igen i morgon. Adjö med dig!» Och dermed dansade
den elegante Ticker ut, lemnande kamraten att vandra
hem till sitt lilla kyffe utan den så ifrigt åtrådda
boken.

Dagen derefter såg icke Erik åt Fredrik. De hade samma
väg från skolan, och fastän Fredrik förr just icke
visat särdeles lust att sällskapa med den fattigt
klädde bondgossen på öppna gatan, närmade han sig
nu och började slå sig i språk med honom. Han sökte
ursäkta sitt uppförande från gårdagen och bjöd Erik
hem till qvällen.

Men denne svarade ingenting och gick sin väg, butter
och tvär. Icke kom han till det Tickerska palatset
häller.

Dagen efter denna var latinskrifning. Fredrik gjorde
de ursinnigaste försök till närmande, men Erik ändrade
icke en min.

Den vigtiga timmen slog ändtligen, den ock. De fingo
sitt thema, ett ganska lustigt skriftstycke för
resten, ty lektor Flodberg var ett slags humorist,
så bister han än såg ut.

Gossarna började nu fliteligen skrifva, rådfråga
lexikon och klå sina hufvud. Fredrik var ifrigast
i den sednaste förrättningen, skref och strök ut,
men lät ögonen som oftast snegla öfver åt Erik, som
satt der styf, med sammanpressade läppar, fördjupad
i sitt arbete.

När timmen var slut, gick lektorn sina färde,
öfver-I lemnande åt den sist qvarsittande att bära
hem themaböck-I erna. Så småningom reste sig den ene
efter den andre af gossarna, och slutligen funnos
blott Ticker och Lundbom, | ultimus och primus,
qvar i klassen.

Den förre hade ännu icke skrifvit en enda rad, af
det simpla skälet, att lian icke kunde skrifva något
latin alls. Ty äfven om han med ytterst flitigt arbete
skulle hafva kunnat

blifva i stånd att öfverflytta enklare satser till
detta svåra språk, var detta omöjliggjordt genom
oafbrutet fusk från början. Han hade också blott
kluddat full konceptpapperet med en hop nonsens,
för att gifva sig sken af att skrifva någonting.

Men nu for han plötsligt upp. Det var hög tid.

»Snälla Lundbom, gör mig inte olycklig!» utropade
han, halfgråtande. »Hjälp mig med themat. Du vet ju,
att jag ingenting kan få ihop sjelf.»

»Kom igen i morgon!» lät det från Erik, som lugnt
fortsatte att afskrifva konceptet i themaboken.

Fredrik ömkade sig allt mer och sparade icke på
åtskilliga mutmedel. Men på allt svarade Erik
oföränderligen sitt »kom igen i morgon!» Och när
afskrifter! var färdig, lade han sin bok öfverst på
högen och gick.

Fredrik sprang då efter honom, som en förtviflad
gråtande och patethisk. »Gör mig inte olycklig!»
tjöt han.

»Du är ett komplett fä,» sade Erik, i det han gick
tillbaka, satte sig och tog en papperslapp, på
hvilken han skref en god stund. Sedan han derefter
noga genomläst innehållet, lade han papperet med djupt
allvarlig min framför Fredriks plats och aflägsnade
sig, utan att säga ett ord.

Latinet studerades flitigt vid här omtalade period,
så att det vankades en lektion deri redan påföljande
dag kl. 3-5.

Lektor Flodberg inträdde med det bistra ansigtet
bistrare än någonsin. Han stöflade tungt fram till
pulpeten, bärande en themabok under armen. Sedan han
laggt skrifhäftet och sitt väldiga spanska rör på
bordet, sade han hvasst: »Fredrik Ticker, kom hit!»

Fredrik framträdde med dansmästaresteg och denna
leende dockmin, hvarpå man sätter så högt värde
i vissa familjer. Men här hjälpte icke dessa
väluppfostringssurrogat,

»Hör du, min käre, beskedlige Fredrik Ticker, har
du skrifvit detta här förträffliga themat, du?»
frågade lektorn med denna parodiska faderlighet,
hvilken icke kunde besticka någon, icke ens Ticker,
så dum han annars var.

»Ja, jaha, ja visst–––-ja visst det,
ja»–––-stapplade

Fredrik, blinkande och rodnande.

Erik hade sin plats främst på bänken, närmast
pulpeten. Han sträckte sig fram, så att han kunde
se, huruledes lektorn först gjort några bockar vid
öfversta raden, men sedan, synbarligen i raseri,
korsat öfver alltsamman med ett par väldiga, röda
streck. Han upptäckte äfven - och detta till sin både
förskräckelse och häpnad - att themat icke var något
annat, än det öfverlaggda sammelsurium, han nedkastat
på papperet och som, hvad ;det än innehöll, åtminstone
icke hade mycket tycke - af latin. Väl kände han
bättre, än någon, att Ticker icke ägde synnerligt
mycken hum om romarspråket, men aldrig hade han dock
kunnat föreställa sig denna plumpa okunnighet.

Också började han allvarsamt frukta för sitt eget
skinn, när lektorn återtog:

»Jaså, så att du skrifvit det här, du! Ja, det måtte
jag säga, att du är ett riktigt storsnille, du! Du
är en latinklimax, ja, det är du. Hör på, du, min
käre Ticker, brukar du ofta ha’ anfall af galenskap,
min beskedlige gosse, hva’?»

’»Jag vet–––– jag förstår inte–––-» stod den
artige

Fredrik der och jamade.

»Jo, men/.% jag förstår, jag!» dundrade nu den
vredgade lektorn, bortläggande sin onkelmask, i det
han med ett ryck kastade den olycklige latinaren
öfver en bänk, der Fredriks arma lekamen kalfatrades
ett par dryga minuter.

När de sedermera kommit ned från bönrummet, gick
Lundbom fram till Ticker, som omgafs af några
beklagande karamellskamrater.

»Hör du, Ticker,» sade han på sitt långsamma,
bestämda sätt, »nog vet jag, att du är en åsna, men
inte trodde jag, att det gick an att få i dig hvad
skräp som hälst. Men du

är då en riktig––––ja, en riktig kappsäck,
som man kan

stoppa allt möjligt i. En svart, tjock kappsäck, det
är du och det blir du i alla dina dar. Adjö med dig!»

Efter den betan fick Fredrik Ticker heta »Kappsäcken»,
det enda bland pojkarnas öknamn, som det var någon
mening i.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 15:34:15 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0179.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free